Vid föredraget ”Det magiska Norden” som gick av stapeln under bok- och biblioteksmässan i Göteborg i höstas diskuterades huruvida det finns något specifikt ”nordiskt” i den skräck-och fantasylitteratur som utkommer på våra breddgrader. En av deltagarna var John Ajvide Lindqvist som uttrycksfullt beskrev hur han som ung pojke börjat med trolleri och hur det fyllt honom med förundran. Timme ut och timme in kunde han stå framför spegeln och öva på nya tricks. Genom trollkonsten fann han också en gemenskap och plats i tillvaron. Den lade grunden till att han valde att gå vidare och trolla med ord.

Huruvida det finns typiska skandinaviska markörer inom dessa genrer förblev en öppen fråga. Att fantasy och skräck är samhällskritiska genrer är dock klart, inte minst visar Ajvide Lindqvists författarskap på det. Främst känner vi honom som en skicklig och angelägen skräckförfattare med en rad bästsäljande titlar bakom sig. Hans senaste bok, Låt de gamla drömmarna dö (för övrigt andra delen av Morrisseys låtrad ”Let the right one in, let the old dreams die”), är en brokig samling texter av vitt skilda slag. Inom dess pärmar ryms noveller, kåserier, tacktal, reseskildringar och manuskript till sketcher som ingick i tv-serien Reuter & Skoog. Dessutom har flera av dem publicerats eller framförts tidigare i olika sammanhang. Generellt är jag skeptisk till denna typ av samlingar som ofta ges ut i brist på annat i väntan på nästa bok. För det mesta är det ett hopkok av texter som inte är särskilt angelägna.

Emellertid tillhör inte Låt de gamla drömmarna dö den kategorin. Det är en mosaik av mestadels välskrivna texter. Samlingen kan vid en första anblick tyckas spretig men vid en närmare läsning ger den ytterligare förståelse för skräck som genre och för Ajvide Lindqvists författarskap som helhet. Ok, kanske den är av störst intresse för inbitna entusiaster men bland texterna finns några verkliga guldkorn. Genom att kombinera noveller med till exempel texten till sommarpratet kommer vi närmare Ajvide Lindqvist som privatperson. Ömsint berättar han om uppväxten i förorten Blackeberg, karriären som ståuppkomiker och trollkarl, saknaden efter sin bortgångna fader och varför han skriver skräcklitteratur: ”Skräck talar till människor som har en dunkel känsla av att det finns ett mörkt rum på andra sidan väggen. Att något väntar där. I bästa fall slår det aldrig till. Men om det gör det kan inga poliser i världen hjälpa oss.”

Att Ajvide Lindqvist behärskar novellen som form visade han redan i Pappersväggar (2006). Inte heller nu blir jag besviken, även om de flesta inte håller lika hög kvalitet. Den främsta är titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö som är en epilog till Låt den rätte komma in (2004). Här får vi veta vad som hände Oskar och vampyren Eli efter att de lämnat Blackeberg. De befinner sig dock i berättelsens periferi, fokus ligger på de som blev kvar i förorten med alla frågor obesvarade. Samtidigt är det en gripande berättelse om saknad, utanförskap, förlust – där kärleken och vänskapen ändå fogar samman människor och är en helande kraft. Magiskt vackert, skört och – som den skräckens mästare han är – mycket kusligt.

Metaberättelsen Ansiktsburk av Erik Petersson är en annan pärla. Den utspelar sig under Göteborgs filmfestival, där den oerhört självupptagne på gränsen till psykotiske författaren John Ajvide Lindqvist har fått i uppdrag att skriva en text till festivalen. Klaustrofobiskt skruvar den sig inåt men avslöjar också kulturelitens kotterier och ryggdunkande.

Tindalos gick ursprungligen som följetong i Dagens Nyheter. Omsorgsfullt och suggestivt bygger Ajvide Lindqvist upp en realistisk vardagsmiljö som långsamt krackelerar. Skräcken, i form av ett obearbetat trauma från barndomen, finns till en början i den överambitiösa Veras inre, men blir efterhand alltmer påträngande. När mannens otrohet uppdagas bryter det mörka fram. Tilliten rasar och hon med den.

Emellanåt önskar jag dock att Ajvide Lindqvist tagit fortsättningen på Morrisseys låttext på orden – ”let the wrong ones go”. Exempelvis Känner du Rudi Schmerz? är en främmande fågel i textsamlingen. Ajvide Lindqvist förklarar i förordet att det är den första berättelse han skrev färdigt. Gott så. Däremot är det obegripligt varför den fem bästsäljare senare ska ta utrymme i en novellsamling?

Som så ofta i Ajvide Lindqvist författarskap är det inte spökena eller monstren som skadar oss mest utan de människor som säger sig stå oss närmast. Och det är det som gör hans skildringar så genuint kusliga. Låt de gamla drömmarna dö är väl värd en läsning, åtminstone i väntan på nästa bok.

Ylva Larsdotter

John Ajvide Lindqvist: Låt de gamla drömmarna dö. Ordfront 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.