903 När jag år 2006 första gången besökte flyktinglägret på gränsen mellan Etiopien och södra Sudan var jag gravid i sjätte månaden. I lägret omsvärmades jag av andra gravida kvinnor som sponant applåderade min ankomst. Sedan fredsavtalet mellan norra och södra Sudan undertecknats år 2005 hade de här mänskorna velat återvända hem. Flyktingorganisationen jag jobbar för fann sig i den ovana sitsen att vara tvungen att förklara att de måste vänta lite. I synnerhet barnen som gick i skola, de gamla som befardes dö under strapatserna och de kvinnor som var synbart gravida måste vänta lite. Det var inget populärt budskap.

Kriget mellan nord och syd hade varat i tjugo år och krävt närmare två miljoner liv. Alla hade de mist någon, många var de enda överlevande i familjen. Gränsen kunde skönjas i horisonten, sjutton år tidigare hade de, utmattade, undernärda och förföljda, överskridit den. Vi bad lägerinvånarna om lite tålamod för att kunna bygga en väg, hyra bussar och förhandla med alla parter om hur befolkningen skulle kunna ta sig hem. Det är inte så lätt att förflytta 100 000 mänskor hundratals kilometer över grässtäpper och genom skog och öken över en natt.

Och medan denna vädjan om tålamod pågick anlände jag. Någon i lägret hade sett mig och min mage kliva av det lilla flygplanet som landat på den leriga marken intill, och ryktet som hann före mig, gjorde gällande att jag kommit för att testa vägen. För att se om de gravida kunde hoppa ombord på lastbilsflaken i Etiopen och komma fram helskinnade till byn i södra Sudan.

Jag har en känsla av att många av kvinnorna i flyktinglägret Bonga aldrig riktigt förlät mig för det falska hopp som spred sig den där tisdagen i februari 2006. Den första konvojen med tio lastbilar och trehundra flyktingar kom inte igång förrän efter regnperioden samma år, då en väg och några övernattningsställen byggts. Förhandlingarna mellan den sudanesiska och den etiopiska regeringen och FN ledde till ett avtal som stipulerade att sudaneserna fick ta med sig sina djur, men att de inte fick plocka ner halmtaken eller ta stolarna ut ur klassrummen. Mina kolleger på andra sidan gränsen åkte sicksack i öknen, slog läger var de kunde och riggade upp sina satellitsändare för att skicka oss bilder av träd. Vi förstorade upp fotografierna och till slut var det de fem männen i äldrerådet som kände igen ett av träden.

– Det var där vi brukade sitta och besluta om byns angelägenheter, sa han.

Jag skickade e-post över gränsen: ”Jag tror vi hittat byn”. Någon vecka senare skickades tio flyktingar över gränsen för att bekräfta att vi hittat rätt träd. De skulle bekräfta att det var just från det där trädet de flydde undan de nordsudanesiska soldaternas bombräder och vilda krigare. När de kom tillbaka till flyktinglägret tio dar senare hade de övertygat varandra om att vi hittat rätt.

I dag lär det finns det en skola, ett litet sjukhus och en hel by nära det där trädet. Jag kan inte tro något annat än att hundra procent av befolkningen röstade för självständighet förra veckan, i ett val som borde ha väckt mycket mer uppmärksamhet än det gjorde. Av de 100 000 sudanesiska flyktingarna som bodde i läger i Etiopien finns det bara en handfull kvar. I juli i år, sex år efter fredsavtalet, kommer södra Sudan att bli en sjävständig stat. Och mammorna och alla andra som återvänt hem från flyktinglägret i Bonga kommer att samlas kring trädet i byn. Och de kommer att veta att de äntligen är hemma.

Annika Sandlund