Får man ståfräs av att höra en hyfsad teatersångare dra varianter Evert Taube, Olle Adolphsson och gamla slagdängor från den tiden då en riktig man alltid tillbringat sin ungdom till sjöss, blir man säkert glad av Svenska Teaterns musikafton Mon Manège á Moi med Kent Sjöman. Om inte ligger det kanske närmare till hands att kalla den för en fadd och oinspirerad sillsallad.

För det första är det oerhört ambitiöst att på en teaterscen sätta upp en musikafton på två timmar och en kvart, där underhållningen består av en solosångare kompad endast med gitarr och dragspel/piano. Det kräver något ganska speciellt både av bandet och sångaren för att man som publik ska orka vara entusiastisk hela vägen igenom. Nu är ju Sjöman inte någon stor sångare, även om han för att vara skådespelare är ovanligt bra. Musikerna Juhä Mäntylä och Niklas Mansner är det visserligen inget fel på, men de ges inte heller utrymme att briljera.

Dessutom är sångurvalet för alla under sextio hopplöst föråldrat. Nu säger jag inte att det inte skulle finnas gammal musik som en yngre generation kan lyssna till, men Sjöman har liksom valt ut de där låtarna som allra mest smakar gammal farmorskofta. Ett annat låtval hade kunnat lyfta stämningen avsevärt, vilket blir uppenbart i de partier där tempot och intensiteten lyfts en aning.

Som showman och underhållare imponerar Sjöman inte heller. Han har visserligen en viss herrcharm som är väldigt sympatisk, men speciellt karismatisk är han inte i sina horribelt illasittande kläder (hade inte Svenskis kostymavdelning kunnat sy ihop ett par skjortor som inte ser ut som tält på karln?). Inte ens för premiärpubliken, där man kan anta att en stor del består av släkt och vänner, fungerar den torra humorn speciellt väl. Sjöman, som tillbringar största delen av föreställningen på en pall, ser mest ut som om han skulle göra en gymparutin då han ibland försöker höja stämningen med lite dans.

Låtarna innefattar allt från fransk chanson till spansk ballad, svenska sjömansvisor, Povel Ramel, femtiotalspop, Hector, lite blues, lite musikal, lite cirkusmusik etc. Det mesta har man hört förut, i bättre och mer egensinniga versioner. Någon röd tråd som skulle motivera varför just dessa låtar sa       tts ihop finns inte. Föreställningen är också helt renons på andra former av dramatiska element, förutom ett par klädbyten, som skulle motivera varför denna sångafton sätts upp på en teaterscen.

Eftersom det här är Sjömans alldeles egen show hade man väntat sig att se lite mer gnista också i huvudpersonen. En lite större passion för musiken och sången. Som publik känner åtminstone inte jag att jag har kontakt med personen på scenen, att det finns en dialog där energi ges och tas, som i alla riktigt bra föreställningar och konserter. Den enda gången jag får den känslan är under en kort passage där Sjöman alldeles tydligt inte upprepar inövade repliker, utan berättar om sin pappa.

Som nån sorts sammanfattning kan man kanske säga att det stora problemet är att Mon Manège á Moi aldrig utvecklas till något annat än en lounge-konsert med gamla klassiker.

Bli förresten inte lurade av trapetskonstnären på affischen, hon finns inte med i föreställningen. Så roligt ska vi inte ha.

Janne Wass

Svenska Teatern: Mon Manège á Moi. En sångafton med Kent Sjöman, Juha Mäntylä och Niklas Mansner. Spelas på Lilla Skillnaden, Helsingfors. Premiär 9.2.2011.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.