I Abbas-Olmertförhandlingarna skisserades en lösning på Israel-Palestinakonflikten. Gällande de gröna, blå och lila områdena på kartan fanns gott hopp om en överenskommelse. De gula områdena gör Israel anspråk på och gällande de röda är det svårast att enas. Kartan är en förenklad version av den som publicerades i New York Times.
Muntliga förhandlingar mellan premiärminister Ehud Olmert och president Mahmoud Abbas gjorde att ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna inte var långt borta hösten 2008.
Detta framgår i en lång artikel i New York Times senaste söndagsmagasin. Skribenten Bernard Avishai bestrider inte den bild de nyligen läckta anteckningarna ger av förhandlingarna på lägre nivå (se förra veckans Överblick), men kompletterar den med en redogörelse för de samtal som fördes på högsta nivå mellan premiärminister Ehud Olmert och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. De möttes på tu man hand 36 gånger mellan december 2006 och september 2008. Förhandlingarna gav inga pappersspår och Avishai baserar sin redogörelse på samtal han förde med Olmert i Jerusalem och Abbas i Amman den 21 januari, två dagar innan de palestinska pappren började publiceras. Hans redogörelse är noggrann och verkar balanserad och trovärdig, det märkliga är den inte verkar ha gett upphov till några kommentarer i israelisk engelskspråkig press. Avishai är akademiker och kommentator, baserad huvudsakligen i USA, men också verksam i Israel.
Den slutsats Avishais drar utgående från samtalen är att Olmert och Abbas hade kommit så nära en uppgörelse att det hade varit möjligt att, genom amerikansk medling, nå fram till ett fredsavtal. Olmert var dock föremål för en korruptionsutredning och hade meddelat att han skulle avgå när en efterträdare utsetts. I januari 2009 slog Israel till i Gaza och då avbröts förhandlingarna också formellt.
Avishais redogörelse ger en tydlig överblick över de centrala frågorna i förhandlingarna och visar på de största stötestenarna.
Israels säkerhet
hörde inte till dem. Abbas försäkrade att han varit mycket flexibel när det gällde Israels säkerhetskrav. Olmert bekräftade det och tillade att han i gengäld gjort eftergifter beträffande alla centrala palestinska krav: en gräns baserad på läget 1967, en huvudstad för palestinierna i Jerusalem och ”ett erkännande av flyktingproblemet”.
”Vi var mycket nära, närmare än någonsin tidigare, ett principavtal som skulle ha lett till ett slut på konflikten mellan oss och palestinierna”, sade Olmert till Avishai. ”Jag var redo att ta det fulla ansvaret och fortsätta vidare med kraft. Jag trodde, och tror fortfarande, att jag kunde ha brutit igenom alla hindren och fått den allmänna opinionen bakom mig, i det här landet och i världen.”
Palestina skulle inte ha någon försvarsmakt, men nog tillräckligt starka polisstyrkor för att upprätthålla den inre ordningen. Palestinas gräns mot Jordanien och kanske också mot Egypten skulle patrulleras av en internationell styrka – antagligen en NATO-styrka under amerikansk ledning – för att förhindra smuggling av missiler och tunga vapen. Palestina skulle inte få ingå militära avtal med någon stat som inte erkände Israel. Vidare skulle Israel ha rätt att försvara sig mot hot från andra sidan av Palestinas gränser, t.ex. mot styrkor på andra sidan Jordanfloden. Israel skulle ha rätt att förfölja terrorister över de nya gränserna och ha tillgång till Palestinas luftrum.
Abbas deklarerade för sin del för Avishai att Palestina inte har behov av flygvapen, pansarvagnar eller raketer och berättade att detaljerna utarbetats tillsammans med general James Jones, som senare blev president Obamas rådgivare i nationella säkerhetsfrågor.
Olmert och Abbas var också eniga om att det behövdes ett gemensamt ekonomiskt ekosystem (detta var alltså innan Nokia och Microsoft gick in för ett ekosystem på mobilernas område) med nära samarbete beträffande vatten, bankväsen, turism och mycket annat.
Om de nya gränserna
uppnådde man nästan enighet. Abbas hade öppnat förhandlingarna med ett kartförslag som visade hur Israel kunde få 1,9 procent av Palestina i utbyte mot landområden av samma storlek och värde. Olmert svarade med en karta som gav Israel 6,3 procent av Palestina, medan palestinierna skulle få ett område som motsvarade 5,8 procent av det man avstod plus en 40 km lång tunnel från bergen söder om Hebron till Gaza.
Abbas förslag skulle ha gjort det möjligt för över 60 procent av bosättarna att stanna kvar. Han accepterade de judiska förorterna i östra Jerusalem, frånsett Har Homa, och bosättningarna Gush Etzion och Alfei Menahse just utanför den israeliska gränsen.
Olmert gick med på att evakuera de mer glest befolkade bosättningarna, men han ville bevara Efrat (i anslutning till Gush Etzion), Maale Adummim (en stad just öster om Jerusalem) och Ariel. Avishai kommenterar:
”Ur Olmerts synvinkel handlade det inte om att hjälpa bosättarna att ta sin del av det förlovade landet, utan om att låta den israeliska armén slippa att flytta dem. Många bosättare är fanatiska, beväpnade och föraktar den israeliska demokratin, en del kallar sig t.o.m. hellre judéer. Israelerna vill ogärna, antydde Olmert, kämpa mot judéer till förmån för palestinierna och hans karta innebar redan som sådan att den ultrafanatiska staden Kiryat Arba, som gränsar till Patriarkernas grav i Hebron, skulle utrymmas.”
Ariel var huvudproblemet
– på den palestinska sidan ville man inte acceptera bosättningar som klöv det palestinska området, störde de palestinska städernas ekonomiska utveckling eller utgjorde ett säkerhetshot, antingen för att invånarna var fanatiska eller för att deras närvaro utgjorde en provokation. Framför allt Ariel, en stad med 18 000 invånare, uppfyllde dessa kriterier, konstaterar Avishai:
”Ariel började ju byggas i kullområdet mellan Ramallah och Nablus just som en deklaration av att det historiska Israel var odelbart judiskt. Invånarna, av vilka många är ryska invandrare som förts direkt från flygplatsen till Ariel där de fått billiga bostäder av Ariel Sharon, har ingen lokal industri att tala om.”
Olmert förklarade för Abbas att ingen israelisk premiärminister någonsin skulle kunna avstå från Ariel, medan Abbas svarade att ingen palestinsk president skulle acceptera att Ariel blev kvar. Han hoppades på stöd från USA på denna punkt, kanske inte helt obefogat. Efter att förhandlingarna avslutats har grupper vid ett amerikanskt universitet lagt fram olika kompromissförslag som utgår från att Palestina skulle avstå 3–4 procent av sitt territorium och i nästan alla förslag har Ariel hört till de områden som ska evakueras. En palestinsk förhandlare har dock varit redo att ge Israel gott om tid för evakueringen.
Också om Jerusalem kunde man nästan nå enighet. Man utgick från att judiska områden skulle kvarstå under israelisk suveränitet, medan arabiska områden skulle återgå till palestinsk suveränitet. Abbas föreslog att det skulle skapas ett gemensamt organ för att samordna utveckling i östra och västra Jerusalem. En internationell kommitté skulle ansvara för Gamla stan och området däromkring och garantera tillträde till de olika religionernas heliga platser. Något exakt avtal om områdets gränser kom man inte fram till, men någon verklig stötesten verkade frågan inte vara.
Flyktingproblemet
var däremot knepigt. Också från palestinskt håll har man inofficiellt medgett att det inte är ett realistiskt krav att låta alla de fem miljoner personer, som är ättlingar till de 750 000 personer som fördrevs i kriget 1948–49, flytta till Israel. Men Olmerts anbud om att låta tusen palestinier om året flytta till Israel under fem år, under noggrann israelisk kontroll och enbart av ”humanitära skäl”, var snålt.
För att mildra effekten föreslog han att man i ett uttalande skulle betona att repatrieringen av flyktingar ska ske ”i den anda som Arabförbundets fredsinitiativ av år 2002 anger”. Initiativet hänvisar i sin tur till FN:s generalförsamlings resolution nr 194 som säger att ”de flyktingar som vill återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska tillåtas göra det vid tidigaste tänkbara tidpunkt och att ersättning ska betalas för egendom som tillhört dem som besluter att inte återvända och för förlust av eller skada på egendom.”
Hur anbudet stod i samklang med resolutionen är svårt att se. Olmert föreslog i alla fall att det i fredsplanen i klara ordalag skulle fastslås att Israel inte är likgiltigt för det lidande palestinierna som levde i det som blev Israel upplevde då de tvingades lämna sina hem. I anslutning till detta ville han också nämna judar som tvingades lämna sina arabiska hemländer efter 1948. Olmert föreslog vidare att alla parter skulle samverka med internationella organ och finansiella institutioner för att skapa en internationell fond som ”generöst” skulle kompensera flyktingar för förlorad egendom.
Palestinska förhandlare har accepterat den huvudsakliga lösningen att flyktingar kan immigrera till Palestina, stanna i de stater där de nu lever (främst Jordanien), flytta till tredje land eller, i särskilda fall, flytta till Israel.
Olmert och Abbas
kunde dock inte på egen hand driva igenom en lösning, det insåg båda. Olmert utarbetade därför en intrikat plan för att få internationellt godkännande för ett avtal innan det lades fram för hemmapubliken. Därför kom han med det han kallade sitt slutliga bud i september 2008, med tanke på att FN:s generalförsamling möttes då.
”Min tanke var att vi, innan vi presenterade förslaget för våra egna folk, skulle gå till FN:s säkerhetsråd och få ett enhälligt stöd för det. Sedan skulle vi be generalförsamlingen stöda oss och du kan föreställa dig att om vi båda bad om det skulle kanske bara Iran eller Syrien säga nej. Därefter skulle vi gå till kongressens gemensamma session, sedan till EU:s parlament och därefter ordna en stor ceremoni på Vita husets gräsmatta med 25 000 personer närvarande, med alla regionens ledare bland dem, där vi skulle parafera avtalet” (d.v.s. sätta initialerna under det).
Olmert och Abbas skulle sedan återvända hem och bjuda in alla världens ledare.
”Ingen skulle bli borta, tänkte jag mig. Kineser, ryssar, japaner, européer, folk från Kanada, Australien, alla skulle de komma. Och de skulle stå på den punkt som förbinder västra och östra Jerusalem och förklara att de stöder avtalet på alla punkter. Och så skulle vi gå till val och valet skulle påverkas av hela denna process.”
Denna stora vision
visar ändå hur starkt processen styrdes av Olmert. Han lade fram sitt slutbud för Abbas den 16 september 2008, dagen innan FN:s generalförsamling skulle öppnas i New York och förutsatte att Abbas skulle ge sitt svar på plats. Abbas avvisade inte budet, men ville ta med sig kartan för att studera den närmare med sina medarbetare. Det gick Olmert inte med på, Abbas skulle få kartan bara om han skrev på att han godkänt den. Olmert sade att han begick ett historiskt misstag, palestinierna skulle inte få något bättre anbud från en israelisk regering på femtio år. Några dagar senare avgick han.
Valet i februari 2009 förde Benjamin Netanyahu till makten och han vägrade att fortsätta förhandlingarna från den punkt där de stannat. Speciellt hänvisade han till säkerhetsfrågor.
Avishai anser nu att utvecklingen i Egypten ger en ny anledning att utgående från Olmerts och Abbas bas förhandla vidare, med USA som pådrivande kraft.
Peter Lodenius
