Illustration: Fredrik Willberg

Om man alls vill begripa den hets mot muslimer som likt vinterns isvindar för närvarande sveper över Europa bör man läsa Mattias Gardells bok Islamofobi – det slår Lars Sund fast.

Den här texten hade fått en annorlunda vinkling om jag hunnit skriva den före den 11 december 2010. Men en recension av Mattias Gardells nya bok Islamofobi kan omöjligt förbigå Taimour Abdulwahabs misslyckade självmordsattentat mitt i julruschen i Stockholms centrum – och framför allt ekot som explosionen på Bryggargatan fick.

Svenska islamofober kunde fira en tidig julafton: medan attentatsmannens sargade lik ännu låg kvar på den blodstänkta trottoaren twittrade Alexandra Brunell, pressekreterare hos Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, triumferande: ”Får man säga ’vad var det vi sa?’ Äntligen!” Hennes partikamrater var inte sena att avkräva muslimerna kollektivt ansvar för Abdulwahabs handling och ropa stopp för invandring från muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika.

Den antimuslimska hetsen inskränker sig emellertid inte till högerpopulister av olika bruna kulörer. I Expressen påstod krönikören Ulf Nilson – tidningens förre utrikesreporter – att ”svenskarna håller på att avskaffa sig själva” eftersom invandrade ”muslimska” kvinnor föder fler barn än ”pursvenskarna”; ”vi” befinner oss i krig mot ”dem”, fastslog Nilson utan att blinka.

Krönikan har ådragit sig åtminstone fyra anmälningar för hets mot folkgrupp, men även om den fälls är skadan redan skedd: genom att publicera den har Expressen i många läsares ögon sanktionerat Nilsons islamofobi, och då hjälper det inte att tidningen på såväl ledarsidan som kultursidorna torgfört väsentligt annorlunda och mer nyanserade synpunkter.

Nu kommer varken sverigedemokrater eller Nilson att läsa Gardells bok, men vi andra bör göra det – om vi alls vill begripa den hets mot muslimer som likt vinterns isvindar för närvarande sveper över Europa. Genom århundraden har kättare, papister – tänk på Topelius Fältskärns berättelser! – romer och judar utpekats som det ondas företrädare, en fara för den rena kristenheten och västerländska värderingar, kräftsvulster som måste skäras bort för att samhällskroppen inte ska dö. Idag har Europas omkring femton miljoner invånare med muslimsk bakgrund intagit den platsen. Det spelar ingen roll var dessa människor är födda, om de är troende eller sekulariserade och vad de anser om sharialagar, våld och Usama bin Ladin – det blir hopfösta under samlingsbeteckningen ”muslimer” och misstänkliggörs på olika sätt.

öppen rasism

Det offentliga samtalet över hela Europa tycks allt mer upptaget av debatter om slöjor, minareter och muslimsk invandring. Numera är det inte bara öppet islamofobiska partier som talar om medborgartest, åsiktsregistrering och kartläggning av misstänkta ”islamska terrorister” och rent av om repatriering – även konservativa och liberala politiker stämmer in i kören.

I sin nya bok granskar Gardell islamofobins idéhistoria och dess mångskiftande uttryck i nutiden: bilden av islam som en våldsam och farlig religion och stapelbädd för allehanda terroriströrelser, konspirationsteorier om en pågående muslimsk invasion av den europeiska kontinenten, påståenden om ”muslimernas” medfödda falskhet och lögnaktighet,  de evinnerliga slöjdebatterna och mycket mer.

En stor del av det han skriver om känns välbekant om man följt debatten under några år. Liksom de flesta som tidigare skrivit om islamofobi är Gardell missnöjd med själva begreppet, som onekligen är lite olyckligt. Efterledet för ju tanken till en psykisk åkomma lik orm- eller spindelfobi, alltså en irrationell rädsla för olika företeelser som menligt kan påverka och hämma ens dagliga tillvaro. Islamofobi är någonting annat: den har mer gemensamt med antisemitism och rasism än med skräck för spindlar (som för övrigt är mycket fascinerade djur).

Gardell väljer – efter att ha diskuterat diverse definitioner – att precisera islamofobi som ”socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”.

Beskrivningen låter aningen krånglig, men tack och lov är de ovan citerade raderna inte typiska för Gardells stil. Islamofobi är en klart och redigt skriven bok. Den är väl disponerad och pedagogisk – en utmärkt handbok, som borde vara påbjuden läsning framförallt på tidnings- och medieredaktioner, i partikanslier, på tankesmedjor och varhelst annorstädes opinioner formas.

nära antisemitism

Gardell visar på ett övertygande sätt hur nära befryndad islamofobin är med antisemitismen och blottlägger de gemensamma rötterna: länge trodde man till exempel att muhammedanerna i likhet med judarna tappade kristna på blod som användes i hemliga nattvardsritualer och i Sverige påstods ännu långt in på 1700-talet att spädbarn kidnappades, mördades och saltades in för att exporteras till Turkiet, där man sedan åt dem med stort välbehag.

Fördomarna mot muslimer går långt tillbaka i tiden och har sitt ursprung i medeltidens korståg, konflikterna mellan kristna och morer på iberiska halvön (som slutade med att morerna, liksom judarna, fördrevs från Spanien år 1492) samt kampen mot det ottomanska imperiet. År 1529 belägrade ottomanerna första gången Wien, år 1683 gjorde de ett nytt försök att inta staden; vid freden i Karlowitz år 1699 tvingades turkarna till slut avträda stora delar av Ungern och ge upp sina ambitioner beträffande Centraleuropa.

Under flera sekel producerade den europeiska krigspropagandan fiendebilder – till exempel i 1500-talets Türkenbüchlein – som delvis lever kvar i dagens islamofobiska diskurs. Kolonialismen och framväxten av orientalismen präglade, som Edvard W Said har visat, bilden av orienten som efterbliven, inskränkt och antitesen till Västerlandets upplysning och liberalism.

Under det kalla kriget hamnade islamofobin i skuggan av konflikten mellan Sovjet och USA, men efter Berlinmurens fall och kommunismens konkurs fanns det gamla hotet redo att plockas fram när nya fiendebilder behövdes. Bin Ladin och andra terrorister som dödar i Allahs namn – och sådana finns, det förnekar Gardell ingalunda – såg till att ge näring åt de antimuslimska stämningarna i väst; det var efter elfte september som den islamofobiska diskursen verkligen tog fart.

I Europa genomgick den dittills tämligen marginaliserade högerpopulismen en grundlig ideologisk renovering på 1990-talet: istället för antisemitism och invandrarfientlighet i största allmänhet satsade man på det islamofobiska kortet.

Invandrare från Somalia, Turkiet, Iran, Irak och Nordafrika förvandlades mer eller mindre omärkligt till ”muslimer”. Och det lönade sig opinionsmässigt: i Danmark är det numera Pia Kjærsgård som dikterar utlänningspolitiken, i Schweiz har det högerpopulistiska folkpartiet drivit genom minaretförbud, Belgien blev det första europeiska land som förbjöd burka på offentlig plats. I det svenska valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riskdagen och noterade 7,2 procent i Sifos decembermätning. Även här i Finland spelar Timo Soini på den islamofobiska strängen, även om hetsen mot muslimer inte är lika central för Sannfinländarna som för deras systerpartier i övriga Norden. Men förvisso misstänkliggörs muslimer också i den finländska debatten, i synnerhet när Israel är på tapeten. Särskilt i vissa kyrkliga kretsar frodas islamofobin, och det kommer då och då till synes i de finlandssvenska tidningarnas insändarspalter.

slöjor & rondellhundar

I sin bok går Gardell igenom islamofobins olika yttringar. Naturligtvis diskuterar han striden om de danska Mohammedkarikatyrerna och Lars Vilks rondhellhundrar och slår effektivt hål på den gängse bilden av båda dessa konflikter. Också påståendena om en växande antisemitism bland muslimer får en ordentlig genomlysning, liksom de mer eller mindre stolliga idéerna om en stor konspiration – med målet att förvandla Europa till ett islamskt kalifat. Konspirationsteorin, som kolporteras i den så kallade Eurabienlitteraturen, har i sin tur inspirerat bland andra Gert Wilders nederländska frihetsparti, brittiska English Defence League och Sverigedemokraterna.

I ett av bokens bästa kapitel rekapitulerar Gardell de senaste årens slöjdebatt. Den heltäckande slöjan har blivit en islamofobisk symbolfråga som debatteras över hela Europa, trots att burka och niqab bärs av en försvinnande liten grupp kvinnor. Aversionen mot slöjan sammanhänger med att den uppfattas som något specifikt muslimskt, vilket det ingalunda är.

Långt före islams uppkomst bar kvinnor i antikens Grekland och Rom, i Persien och i det östromerska riket slöja, ofta som statusmarkör. Slöjan förekommer även i kristen tradition – det var inte så länge sedan som gifta kvinnor även i Finland och Sveriges förväntades använda huvudduk, helt i enlighet med Pauli befallning i Första Korintiebrevet 11:3–9, där kvinnorna manas att täcka sitt huvud för att markera sin underordning under mannen.

I islamska tradition kan slöjan signalera att kvinnan är from, ärbar och kysk men den säger ingenting om hennes plats under mannen i skapelsens ordning vilket Paulus däremot gör. Den vanliga föreställningen om att slöjan symboliserar kvinnlig underkastelse tycks i många fall vara mer influerad av den kristna traditionen än av den islamska, menar Gardell – och tillägger att det inte innebär att islam skulle vara mindre patriarkal än kristendomen. Men inom islam är den patriarkala genusordningen annorlunda strukturerad än inom kristendomen.

Unga kvinnor i heltäckande slöja tycks vara så provokativa att till och med vanligen sansade debattörer tappar fattning, skriver Gardell apropå slöjdebatten i Sverige. Och han ger sig själv in i denna debatt med en intressant argumentation:

Slöjan i sig symboliserar inte motstånd mot integration. Sitter slöjan på en kvinna som går i skolan visar akten – att sätta sig i skolbänken och delta i utbildningen – tvärtom en vilja till integration … Här skapas också möjlighet till ömsesidig respekt: Kvinnan accepterar att ingå i ett sammanhang där alla inte klär sig som hon och de andra kan acceptera att hon inte klär sig som dem.

Slöjmotståndarna hävdar att plagget symboliserar uråldriga traditioner som utövas i religionens namn, som kvinnlig omskärelse, barnäktenskap, månggifte och utestängning av flickor från utbildning. ”Enbart tanken att muslimska flickor nekas rätt till utbildning var så upprörande att de muslimska flickorna borde avstängas från sin utbildning, i alla fall om de inte tog av sig det som symboliserar deras muslimska annanhet”, skriver Gardell med udden riktad mot Sydsvenska Dagbladet.

tar tydligt parti

Som framgår av det här referatet är Gardells bok Islamofobi i många stycken även en polemisk bok. Han gör ingen hemlighet av vems parti han tar och går i svaromål mot den bild av muslimer som målas upp i debatten. Men han kan inte beskyllas för enögdhet eller osaklighet, hans resonemang är genomgående väl underbyggda och belagda med exempel. Som handbok för den som verkligen vill sätta sig in i diskursen om islam och muslimer fungerar Islamofobi bättre än Andreas Malms fjolårsbok Hatet mot muslimer, som tyvärr var lite för yvig och detaljrik och saknar översiktligheten och Gardells pedagogiska anslag.

Hetsen mot muslimer kommer att fortgå, varje nytt terrordåd eller försök till terrordåd spär på islamofobin ytterligare. Det är lätt att tappa huvudet inför händelser som det misslyckade sprängdådet i Stockholm, vilket kunde ha lett till ett blodbad om inte en av gärningsmannens rörbomber hade exploderat i förtid.

Islamofobin är kanske inte lika stark i Finland som i Sverige, men även vi påverkas av debatten, även här finns det krafter som försöker utnyttja rädslan för Den andre. Genom att läsa Gardell vinner man ökad förståelse för vad islamfobi i själva verket är och hur den islamofobiska kunskapsregimen i själva verket fungerar.

Lars Sund

Mattias Gardell: Islamofobi.
Leopard förlag 2010.

Gardell är professor i religionsvetenskap vid Uppsala Universitet. Han har forskat om det muslimska brödraskapet i Egypten och om Louis Farrakhan och The Nation of Islam i USA och har även givit ut Bin Ladin i våra hjärtan: Globaliseringen och framväxten av politisk islam 2005 samt Tortyrens återkomst 2008.

3 kommentarer

Ny Tid: Islamofobins idéhistoria « Migrant Tales 4 februari, 2011 - 18:55

[…] Comment: Here a very long story about the origins of Islamophobia in Europe reported in Ny Tid.  The article states that throughout the centuries Europeans have looked for scapegoats to lash […]

Reply
Profilbild
Bara Jag 6 april, 2011 - 18:48

Ni anser tydligen att minsta lilla kritik av islam är islamofobi och hets mot folkgrupp? Får man inte säga sanningen enligt er? Får man inte diskutera sakligt de problem religionen islam har? Eller menar ni att absolut inget är fel med religionen? Och om religionen har fel och brister, får man inte kritisera det då?

Får man säga högt att 95% av alla muslimska länder är diktaturer (kalla fakta, inga fördomar), att den muslimska världen är en ända stor konfliktzon (kalla fakta, ingen fördom), att på alla ställen i världen där muslimska områden gränsar till icke-muslimska är det krig, eller konflikter (kalla fakta också: Nigeria, Somalia, Sudan, Israel, Balkan, Kaukasien, Indien, Indonesien…)?

Får man kritisera och protestera mot att terrorism tenderar att slå till överallt där islam växer sig starkt (inga fördomar heller, Irak, Afghanistan, Libanon, Ryssland, Storbritannien, Somalia, Uganda, nu också Sverige och Danmark…) Är inte detta ett problem? Får man inte protestera mot detta utan att vara islamofob?

Får man protestera mot att det är närmast livsfarligt att driva med eller kritisera öppet religionen (kalla fakta, trycker man en bild på Muhammed, bränner Koranen, eller håller en föreläsning på Uppsalas Universitet om homosexualitet och islam riskerar man våld, terror, massupplopp, handelsbojkotter, mordhot, mord)? Artikeln verkade vara väldigt kritisk mot Lars Vilks och Jyllandsposten men nämnde inte med ett ord det sätt muslimer reagerade på dem.

Får man protestera mot att vårt västerländska samhälle anpassas alltmer efter islam (kalla fakta, i Storbritannien finns det Shariadomstolar, och de har uppkommit efter muslimska krav inte västerländska, på holländska banker har spargrisar förbjudits eftersom de kränker muslimer, halal-mat gör entré på skolor och daghem överallt)?

Får man inte kritisera Finlands muslimska parti som öppet säger sig ha som mål att införa Sharialagar i Finland?

Får man inte kritisera muslimskt beteende lika mycket som kristet, amerikanskt, judiskt? eller är allt bara islamofobi?

Reply
Migrant Tales » Ny Tid: Islamofobins idéhistoria 16 maj, 2012 - 13:01

[…] Here a very long story about the origins of Islamophobia in Europe reported in Ny Tid.  The article states that throughout the centuries Europeans have looked for scapegoats to lash […]

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.