Alla inlägg av Lars Sund

Arto Paasilinna skapade ett manligt reservat

Arto Paasilinna fick sitt internationella genombrott i mitten av 1990-talet. Harens år översattes till svenska 1992 och följdes av en rad andra romaner. Plötsligt läste alla i Sverige Paasilinna. Även jag läste honom i Camilla Frostells svenska översättningar: Den ljuva giftkokerskan, Livet är kort Rytkönen lång, Den ylande mjölnaren, Kollektivt självmord. Min egen favorit var nog Livet är kort Rytkönen lång, en munter och tillika urfinsk road movie som får en bokstavligt talat explosiv kulmen. Prosten Huuskonens bestialiska betjänt blev någon gång efter sekelskiftet dassläsning på landet, och hade såvitt jag minns gynnsam inverkan på peristaltiken.   

Men någon gång i slutet av förra decenniet tappade jag bort Arto Paasilinna. Jag läste en ny roman – jag minns inte längre vilken – och jag kände igen teman och stilgrepp, berättelsen tycktes mig med ens förutsägbar och tråkig. Upprepningen är en djävul som hotar alla produktiva författare, och Arto Paasilinna var produktiv: totalt 44 titlar blev det sedan debuten 1964. 26 romaner har till dags dato kommit på svenska.

Det är alltså flera år sedan jag läste Paasilinna. När nyheten om hans död kom i mitten av oktober gick jag till bokhyllan – och hittade ingenting av Paasilinna där, fastän jag inte minns när jag skulle ha gjort mig av med hans böcker. Några dagar senare har jag ärende ut på landet och passar på att kika in i lillstugan, där det står någon hyllmeter med deckare och allsköns andra pocketböcker, sådant man kan läsa och läsa om en lättjefull högsommardag. I lillstugan hittar jag faktiskt två pocketböcker av Paasilinna: De hängda rävarnas skog och En lycklig man. De känns helt obekanta. Jag ögnar igenom baksidestexterna. Jag måste ju ha läst dem. Men jag minns ingenting av innehållet.

De fick följa med när jag reste över till Finland, och jag måste erkänna att reslektyren var underhållande.

Humor i förbigående

Det är lätt att förstå Paasilinnas stora popularitet, såväl i hemlandet som utanför dess gränser. Han kunde konsten att berätta en god historia och dra läsaren med sig från första sidan. Han var rolig. Humorn genomsyrade allt han skrev, och den var aldrig ansträngd utan integrerades i texten på ett självklart vis som är svårt att göra rättvisa åt. Paasilinna berättade inte roliga historier, han gestaltade sin humor genom att dra ett händelseförlopp bortom gränsen till det absurda. Som alla stora humorister förstod Paasilinna att man måste hålla en mycket allvarlig ton för att det ska bli riktigt roligt. En bra historia ska återges liksom i förbigående, och berättaren får inte låtsas om att det är roligt. Börjar han själv fnissa är allt fördärvat.

Jag sitter med De hängda rävarnas skog i baren på färjan till Helsingfors och fnissar för mig själv. Paasilinna hanterar intrigens många tvära vändningar skickligt och med mycken fantasi. Det finns ett ord som kan sättas på den här boken: berättarglädje. Så hör ju De hängda rävarnas skog hemma i mitten av författarskapet, romanen utkom ursprungligen 1983. Vid det laget hade Paasilinna uppenbarligen lärt sig att hantera sina episka verktyg, och rutinen hade ännu inte tagit över.

En man i en Ayn Rand-drömvärld

En lycklig man utkom redan sju år tidigare, året efter genombrottet med Harens år 1975. Här är hjälten den storväxte ingenjören Akseli Jaatinen, som kommer till Granbacka, ett samhälle någonstans i Finland, för att leda anläggandet av en ny bro. Jaatinen är en typisk Paasilinna-hjälte: företagsam, intelligent och hederlig; under den lite skrovliga ytan klappar ett gott hjärta och han saknar inte känslor. Han är en hygglig karl, helt enkelt. I begynnelsen går brobygget undan med fart, ty Jaatinen är inte bara en kompetent ingenjör utan också en god arbetsledare som förstår att det lönar sig att ha bra relationer till arbetsstyrkan. Men det skär sig mellan den hyggliga ingenjören och de styrande i Granbacka. Berättelsen når en första kulmination i skildringen av ett kaotiskt midsommarfirande, som får vittgående konsekvenser för ingenjör Jaatinens del. Han får sparken av statliga Väg och Vatten. Till råga på allt har Jaatinen hunnit bli kär och fått ihop det med kommunsekreterare Irene Koponen. Problemet är bara att den vackra kommunsekreteraren inte begriper vem hon delat säng med förrän på morgonen. När hon blir på det klara med att hennes nattfriare är samme man som av länsmannen och kyrkoherden utmålats som en skurk kastar hon ut Jaatinen.

Men Jaatinen vägrar erkänna sig besegrad. Som den typiske Paasilinna-hjälte han är går han till motangrepp och efter en rad förvecklingar står han till slut som segrare. Jaatinen blir storföretagare i Granbacka och den som styr i kommunen. Under vägen har han fått ihop det med ännu en kvinna, läroverksrektorns hustru Lea Rummukainen, som blir gravid. Men han är fortfarande lika förälskad i kommunalsekretaren. Jaatinen sköter också det här på sitt sätt.

Egentligen är En lycklig man en alldeles hemsk bok. Romanen är en okritisk hyllning till entreprenören, den företagsamme mannen som med fiffighet och hårt arbete överkommer alla hinder och regler. Det slutar med att han bygger ett hus i Granbacka med mittdel och två flyglar. I flyglarna inhyser han sina bägge hustrur, Lea och Irene.

En lycklig man är en naiv dröm om manlighetens totala seger, kryddad med en smula inspiration från Ayn Rand, i finsk light-version. Jag föreställer mig att romanen måste ha uppfattats som minst sagt provokativ i det sena 70-talets Finland. Inte minst kvinnorna är här, som i så många andra av Paasilinnas romaner, pappersdockor sedda genom det manliga ögat; de får nöja sig med rollen som subjekt för de manliga hjältarnas agerande. Eller så är de, som ”skoltgumman” Naska Mosnikoff i De hängda rävarnas skog, också upprorsmakare. Den 90-åriga Naska, världens äldsta skoltsame, vägrar nämligen att låta sig tas in på ålderdomshemmet i Enare, rymmer och hamnar ute i ödemarken hos förbrytaren Oiva Jantunen och den alkoholiserade majoren Sulo Remes, som av olika skäl har valt att dra sig tillbaka från civilisationen. Här blir hon ett slags piga åt de två herrarna och extramormor åt de två lyxprostituerade som våra hjältar låter flyga in från Stockholm. Naska Mosnikoff skildras med ett slags nedlåtande vänlighet, som inte borde vara obekant för den som läst sin Paasilinna.

Upprepningarna övertydliga

Så var ju kritikerna långt ifrån nådiga mot Arto Paasilinna, och något Finlandiapris fick han aldrig, till skillnad från sin äldre bror Erno. Men han var och är populär – framför allt bland manliga läsare. Han skriver lättläst, texten flyter muntert fram, språket är enkelt och rättframt och ställer inga stora krav på läsaren. Hans hjältar är ofta skurna enligt samma, tämligen enkla och rätt platta mall, det behöver man inte läsa många böcker för att upptäcka; vissa typer har en benägenhet att återkomma, som den förbittrade yrkesmilitären med olycksalig smak för pomeransbrännvin.

Med åren tycks Paaslinnas skrivande gå allt mer på rutin. Det syns i såväl handling som i personskildringen. Han hemföll åt att återanvända gamla grepp, och det kan man göra så länge läsarna inte upptäcker det. Men tyvärr blev upprepningarna allt tydligare hos Arto Paasilinna.

En viktig orsak till hans stora framgångar är, tror jag, att många helt enkelt känner sig trygga i Arto Paasilinnas sällskap. Hans berättarkonst fungerar som ett maskulint reserverat där läsaren inte behöver riskera mycket. N

Text Lars Sund
Foto Basso Cannarsa/Opale

Det postdemokratiska tillståndet analyserat

Efter Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetunionens upplösning drygt två år senare drog en demokratiseringsvåg inte bara över Europa utan också över Asien, Afrika och Latinamerika. I segeryran gick somliga bedömare så långt att de förklarade att mänsklighetens utveckling kommit till en punkt där historien nått sitt slut; den liberala demokratin hopkopplad med marknadsekonomi var det perfekta politiska systemet, bättre kunde det inte bli.

Demokratientusiasterna hade fel.

Historien tog inte slut. Ett drygt kvartssekel efter utgivningen av Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man befinner sig demokratin i en världsomfattande kris: enligt tankesmedjan Freedom House var 2017 det tolfte året i rad som friheten och demokratin i världen befann sig på reträtt. Och det är inte bara Putin, Erdogan och Orbán – som alla kommit till makten via någotsånär fria och demokratiska val – som agerar demokratins dödgrävare. Även våra egna till synes stabila och välfungerade politiska system har djupa problem. Vi lever i vad som kan kallas ett postdemokratiskt tillstånd, skriver Jeff Werner i sin nya bok Postdemokratisk kultur.

Jeff Werner är professor i konsthistoria vid Stockholms universitet och har tidigare skrivit bland annat om hur svenskarna började uppfatta sig som blonda och blåögda – och om hur bilder, design och arkitektur samverkade för att befästa och upprätthålla den här självbilden. När han som konstvetare tar sig an demokratins problem blir resultatet mycket intressant och ger ett nytt perspektiv på den centrala frågan om hur vi väljer att förvalta det demokratiska systemet.

Det postdemokratiska tillståndet kännetecknas enligt Jeff Werner av att demokratins formella strukturer som fria val, yttrande- och mötesfrihet och oberoende medier fortfarande upprätthålls, samtidigt som det demokratiska systemet allt mer börjar tömmas på innehåll. Politiken präglas inte längre av ideologier som befinner sig i konflikt med varandra, och de stora framtidsvisionerna saknas. Istället ser sig politikerna som förvaltare av den rådande ordningen. Opinionsundersökningarna dikterar i stor utsträckning deras agerande. Politikens innehåll bestäms inte längre av de allt färre medlemmarna i partierna utan av en liten krets i partiledningen, politiska tjänstemän och så kallade spinndoktorer. Politikerna interagerar inte längre med sina väljare utan ”kommunicerar” sina mer eller mindre tillrättalagda budskap ner till dem, via de nyssnämnda spinndoktorerna. Väljarnas deltagande i politiken inskränks till att gå och rösta vart fjärde år. I övrigt förutsätts de hålla käften och inte ifrågasätta det som bestäms ”i demokratisk ordning”.

Samtidigt som demokratin urvattnas används själva ordet ”demokrati” allt flitigare, i alla möjliga sammanhang, konstaterar Jeff Werner. Det gäller inte minst inom kulturen. När politiken övergår till att handla om administration blir kulturen en allt viktigare spelplats för det som återstår av demokratin – konsten ska stå för det demokratiska samtalet och stadsplaneringen ska skapa forum där människor kan mötas, för att exemplifiera med två tidstypiska resonemang. I sin bok undersöker Jeff Werner vad det här tänkandet innebär i praktiken.

Han skriver om den postdemokratiska staden, arkitekturen, konsten och designen, samt om det postdemokratiska museet. Resultatet är en rad inträngande och briljanta analyser som hämtar styrka ur såväl konkreta exempel som en gedigen teoretisk grund. Gång på gång får sig läsaren till livs kritiska och nödvändiga insikter. I kapitlet om staden skriver Werner till exempel att i ”det postdemokratiska tillståndet har … medborgaren ersatts av konsumenten. Från att staden betraktas som en demokratisk urcell i kraft av dess heterogenitet, ses den som en arena för kommers … Denna logik premierar marknadsföring och varumärkesbyggande. Stadens utformning och utveckling har blivit en managementfråga och är inte längre en politisk eller ideologisk fråga …” Just detta att vi under den nyliberala politiska ordningen förvandlats från medborgare till kunder är något Werner hela tiden återkommer till, liksom att ”framhållandet av konsensus och konflikfrihet är kännetecknande för postdemokratin”. Det här är mycket viktigt, ty konflikter är, enligt Jeff Werner, absolut nödvändiga för en levande och fungerande demokrati.

Demokratin är ingen ideologi i sig. Den är som styrelseform ”tom” och det ankommer på oss alla att ladda den med innehåll. Vitt skilda samhällsintressen, gestaltade i ideologier och politiska framtidsvisioner som ofta står i konflikt med varandra, är det som ger demokratin kraft och vitalitet. Den politiska debatten är demokratins livsnerv, det är endast genom politiken demokratin kan förverkligas. Men, skriver Werner, ”i det postdemokratiska tillståndet hotas demokratin av att politiska frågor omformas till moraliska frågor”. Moraliska frågor kan man inte rösta om. Att göra moral av det som borde vara politiskt är farligt – som Werner påpekar saknar ”demokratin som styrelseform en yttre legitimitetsgrund”. Till skillnad från auktoritära styrelseskick som kan hänvisa till Gud, historien eller nationen bestäms grundvalarna för demokratin genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan medborgarna. Frivilligheten är demokratins styrka men också dess svaghet: överenskommelser kan ju alltid brytas.

Postdemokratisk kultur är en bok fylld av provocerande, uppfordrande och tankeväckande resonemang om demokratins nuvarande tillstånd – som enligt Jeff Werner alltså inte är särskilt gott. Jag vill påstå att Postdemokratisk kultur är en mycket viktig bok, värd mycket större uppmärksamhet än den hittills fått och värd att läsas av alla som intresserar sig för vår demokrati och dess framtid.

Lars Sund

Jeff Werner:
Postdemokratisk kultur.
Gidlunds, 2018.

Lars Sund: Omställning eller katastrof är de enda alternativen

Lars Sund
Lars Sund.
Det är mycket enkelt. Om vi ska förhindra jordens medeltemperatur från att stiga med mer än två grader måste vi inom de kommande fyra åren börja minska utsläppen av växthusgaser. Vi kan halvera världens utsläpp av växthusgaser till 2030 och klara Parisavtalets mål att hålla uppvärmningen under två grader med hjälp av teknik vi redan har – det visar en ny vetenskaplig rapport, Exponential Climate Action Roadmap, som presenterades vid det internationella klimatmötet Global Climate Action Summit i San Francisco i september. Ökningen av utsläppen måste kulminera senast 2020, varefter de omedelbart börjar minska.

Det finns inte längre tid att vänta.

För Finlands del handlar det rent konkret om att vi måste minska våra utsläpp av klimatgaser med 7 procent årligen senast från och med 2020, det vill säga om två år. Marknaden kommer inte på egen hand att klara av den här minskningen. Vi hinner inte vänta på att ny teknologi ska lösa problemen åt oss. Allt fler människor ställer om sin tillvaro så att klimatet belastas mindre, genom att exempelvis undvika att flyga och äta mer vegetariskt – det har jag själv gjort – och även om det är alldeles utmärkt så räcker det inte. Om vi ska avstyra en klimatkatastrof krävs politiska beslut.

Och då blir det enkla genast mer komplicerat.

I somras hade det gått jämnt 30 år sedan –James Hansen, klimatforskare vid Nasa, i sitt tv-sända vittnesmål inför ett utskott i den amerikanska kongressen slog fast att jorden med 99 procents visshet blir varmare och att uppvärmningen beror på mänsklig aktivitet. Hansens varning fick vid spridning, det var då många av oss för första gången kom i kontakt med begreppet global uppvärmning. Men inte mycket konkret hände; minst tre decennier har gått förlorade i arbetet att stoppa den globala uppvärmningen.

Hade vi redan i slutet av 1980-talet haft förstånd att inleda omställningen till ett fossilfritt samhälle hade vi sluppit de genomgripande och drastiska åtgärder som nu krävs. Omställningen handlar inte bara om att inom loppet av ett par decennier frigöra oss från beroendet av de fossila bränslen som i drygt 200 år drivit vår industricivilisation. Också ekonomin måste ställas om: gör vi inte slut med tillväxttänkandet kommer vi heller inte klara av att ersätta olja, kol och gas med förnybara energislag, som George Monbiot nyligen påpekade i sin kolumn i The Guardian. Dagens tillväxtekonomi måste ersättas med en cirkulär ekonomi, som bygger på hållbar konsumtion inom de-
ramar naturen ger oss.

Nu talar jag inte bara om klimat, utan om vår resursförbrukning generellt. Vi har för länge sedan överskridit de gränser som planeten satt, och konsumerar naturresurser i långt högre grad än de återbildas – vi lever inte längre på räntan utan tär på själva kapitalet, om man vill uttrycka sig i ekonomiska termer.

Några siffror visar hur det ligger till: den genomsnittliga finländarens årliga förbrukning av resurser motsvarar 38 ton material; den här mängden innefattar konsumtion av hushållsartiklar, livsmedel, resor, energi, värme, bostäder, samt även resurser för fritid och andra ändamål. Finländarnas materialkonsumtion måste minska till åtta ton per person och år för att vara hållbar. Det innebär bland annat att vi måste äta mindre, resa mindre, köpa färre saker (ett genomsnittligt finländskt hushåll äger idag 1 934 prylar) och bo på mindre yta.

De samhälleliga och individuella följderna av den här omställningen kommer att bli mycket omfattande – antagligen mer omfattande än vi kan och vill föreställa oss. Det handlar om ett lika omstörtande paradigmskifte som när jordbrukssamhället ersattes av industrisamhället; och förändringen måste ske snabbt, inom loppet av några få decennier. Men det hör vi ingen politiker säga. Den nödvändiga klimatomställningen lyser med sin frånvaro på den dagspolitiska agendan, vilket knappast är förvånande. Till och med vänstern skyggar för att på allvar ta itu med klimatet.

Numera nämner politikerna nog klimatet. Oftast hamnar det en bit ner på listan över prioriterade frågor. Men klimatet är ingenting som bara kan nämnas i förbigående. Klimatet är själva nyckeln till framtiden. Lyckas vi inte avstyra en skenande uppvärmning kommer civilisationen som vi känner den helt enkelt att kollapsa. Kulturer och civilisationer har gått under förut, ibland just på grund av klimatförändringar. Undergången har i de flesta fall varit utdragen. Romarriket tog exempelvis 400 år på sig att dö, men den här gången misstänker jag att det kan gå mycket hastigare – på några decennier istället för under flera sekel.

Jag är medveten om att jag låter förfärligt dramatisk. Men efter att ha följt klimatdebatten i många år och verkligen försökt sätta mig in i vad forskningen säger har jag kommit till slutsatsen att det är allvar nu, vi har nått den punkt där vi har att välja mellan att ställa om eller gå mot en katastrof. Jorden har hunnit bli drygt 1 °C varmare än under förindustriell tid, och vi ser redan följderna, framför allt i form av mer extremväder. Parisavtalets mål att hålla uppvärmningen under 1,5 °C har vi redan misslyckats med att uppnå (vändpunkten passerades så sent som i augusti). Nu måste vi klara tvågradersmålet.

En omställning är fortfarande möjlig, även om det är bråttom. Faktum är att vi finländare förut har klarat av att snabbt ställa om vårt samhälle. Efter det sovjetiska angreppet den 30 november 1939 infördes mycket snabbt en krigstidsekonomi i Finland, och hela landet inriktade sig på att klara av vinterkriget, medan allt oväsentligt sattes åt sidan. Vi måste faktiskt göra något liknande nu.

Sist och slutligen gäller det att få våra valda politiker att förstå att hotet är akut och att vi inte längre kan vänta – besluten måste fattas nu. Det behövs ett narrativ som kan övertyga människor om att vi inte kan fortsätta så här, att en omställning är nödvändig.

Det är egentligen ganska enkelt.

Och mycket, mycket svårt.

Men – som Margaret Thatcher brukade säga på sin tid – det finns ingen annan väg.

Lars Sund
är författare

Bilden visar en översvämning i Florida 2012. 

Orbánistan måste tas på allvar

Joakim Medins nya bok är den bästa och mest aktuella skildringen av Viktor Orbáns Ungern som finns tillgänglig på svenska, anser Lars Sund.

Exporterar Ungern illiberalism? löd rubriken på Peter Lodenius presentation av Heino Nyyssönens bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus i Ny Tid 8/2018. Även på svenskt håll väcker utvecklingen i Viktor Orbáns Ungern intresse och oro och skeendet i landet skildras utförligt i en nyutkommen bok av frilansjournalisten och Ny Tid-medarbetaren Joakim Medin.

Medin har framför allt bevakat Mellanöstern och kriget i Syrien, och blev vårvintern 2015 fängslad av regimen i Damaskus men släppt efter en vecka i syriskt fängelse. I flera år har han även följt den politiska utvecklingen i Ungern, ett arbete som i våras resulterade i boken Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern. Det är en viktig bok. Medin ger en dagsaktuell bild av Viktor Orbáns Ungern och av Orbán själv – den före detta liberalen som vandrade högerut och som sedan han för andra gången valdes till premiärminister i Ungern 2010 systematiskt har arbetat på att demontera landets demokrati. Eller rättare sagt göra om Ungerns politiska system till en ”illiberal demokrati”, ett uttryck myntat av journalisten och författaren Fareed Zakaria i en bok med just den titeln 1997. Det är ingenting Viktor Orbán ens försöker dölja. Tvärtom talar han stolt om sitt politiska projekt.

Boktitelns ”Orbánistan” anspelar förstås på flera av de centralasiatiska republikerna, som efter Sovjetunionens fall styrs av mer eller mindre egenmäktiga och korrupta presidenter. Medin skildrar Orbáns förvandling från liberal i slutet av 1980-talet fram till dagens högerpopulist, som inte drar sig för att utnyttja antisemitism och islamofobi i sitt projekt att erövra och behålla den politiska makten i Ungern.

Det kommunistiska systemet i Ungern – ”den gladaste baracken i hela Österuropa” som någon skämtare uttryckte det – kunde avvecklas utan våld och blodsutgjutelse. Ett avgörande datum var den 16 juni 1989, då en ceremoni hölls på Hjältarnas torg i Budapest för att gravsätta kvarlevorna av Imre Nagy, premiärminister i den ungerska regering som bildades vid upproret 1956 och avrättad två år senare. Yngst – och mest radikal – av de sex talarna som framträdde vid ceremonin var den långhåriga, skäggiga juridikstudenten Viktor Orbán, som i en passionerad appell krävde demokrati, ett flerpartisystem i Ungern och att de sovjetiska trupperna lämnade landet. Talet ledde till att Orbán hamnade i rampljuset – där han förblivit sedan dess.

I Ungerns första fria val 1990 fick Fidesz, det då liberala parti Orbán och 36 andra juridik- och ekonomistuderande hade bildat 1998, nio procent av rösterna och säte i parlamentet. Så småningom uppstod strid inom partiet om dess framtida inriktning. Fidesz backade i valet 1994, vilket ledde till att partiledningen valde att gå högerut – en manöver som underlättades av att högerpartiet MDF i praktiken kollapsade efter att ledaren och landets dåvarande premiärminister József Antall avlidit i cancer. Viktor Orbán klippte håret och började klä sig i strikta kostymer; talet om frihet ersattes av tal om fosterlandet och traditionerna. Paul Lendvai skriver i sin biografi Orbán – Europe’s New Strongman att han helt enkelt bytte ideologi precis som man bytte kostym.

Orbán övergick inte bara till en allt mer nationalistisk retorik, också högerpopulistiska tongångar hördes allt tydligare i hans och Fideszs retorik. Den politiska omgörningen lönade sig till en början väl – i valet 1998 röstade 28 procent av ungrarna på Fidesz, trötta som de var på den vänsterliberala regeringen, dålig ekonomi och korruption. Tillsammans med två små högerpartier bildade Viktor Orbán regering. Han var 35 år gammal och blev Europas yngste premiärminister.

Den konservativa och nationalistiska premiärministern förde in Ungern i Nato och beredde marken för EU-medlemskapet 2004. Samtidigt fortsatte Fidesz att spela på de nationalistiska strängarna, försökte usurpera nationella symboler som flaggan och nationalsången och cementerade ett vi mot dem-tänkande. Den här gången gick det inte lika bra som 1998: Fidesz fick se sig besegrat av en koalition av socialdemokrater och liberaler i valet 2002. Nederlaget verkar ha kommit som en chock för Orbán och istället för att driva en aktiv oppositionspolitik startade han ett slags kallt krig mot regeringen. Han åkte runt i Ungern och bildade tillsammans med bland annat de katolska och reformerta kyrkorna ”medborgarcirklar”, en utomparlamentarisk gräsrotsrörelse, som givetvis var lojal mot Fidesz. I valet 2006 lyckades den sittande vänsterliberala regeringen få förnyat förtroende, men i september samma år läckte bandinspelningar till medierna, där den sittande premiärministern Ferenc Gyurcsány hörs erkänna att man ljugit om det ekonomiska tillståndet i Ungern, som var betydligt sämre än regeringen lät påskina. Följden blev öppna kravaller och splittring inom vänstern. Fidesz och det ännu mer högerextrema partiet Jobbik utgjorde den enda verkliga oppositionen, som skickligt fångade upp ungarnas missnöje med ekonomin och den utbredda besvikelsen över att marknadsekonomin och EU-anslutningen inte lett till den guldkantade framtid som förespråkarna ställt i utsikt. I valet 2010 vann Fidesz en jordskredsseger och fick över 53 procent av rösterna, vilket genom det ungerska valsystemets utformning gav partiet i en supermajoritet – två tredjedelar av platserna – i parlamentet.

Det är nu som Orbán på allvar påbörjar de politiska förändringar som är på väg att göra – eller redan har gjort – Ungern till en illiberal demokrati och en förebild för högerpopulister över hela Europa. Under den första mandatperioden mellan 2010 och 2014 drev Fidesz genom 859 nya lagar. För att neutralisera oppositionen använde man sig av ett kryphål i det ungerska politiska systemet. Medan en lagproposition från regeringen kräver lång behandling i utskott och expertkommittéer är det mycket enklare för en enskild parlamentsledamot att lägga fram en lagmotion – som Fidesz kan rösta genom med sin supermajoritet. På det sättet har Orbán lyckats beröva det ungerska rättsväsendet en stor del av dess självständighet. En ny grundlag antogs (ingen vet ens vem som skrivit texten). Nya medielagar har ökat regeringens makt över press, radio och tv. Kontrollen över ekonomin har centraliserats, liksom en lång rad andra viktiga samhällsfunktioner. Allt mer makt har hamnat hos Orbán och hans närmaste medarbetare; få diskussioner lär föras i regeringen, som närmast fungerar som en gummistämpel för beslut som levereras färdiga från premiärministerns kansli.

I valet 2014 behöll Fidesz regeringsmakten, trots att partiet förlorade väljare. Året därpå drabbade ”flyktingkrisen” Europa. Orbán har som bekant utnyttjat den situation som uppstod hösten 2015 maximalt. Tillsammans med de andra länderna i Visegrádgruppen – Polen, Tjeckien och Slovakien – har Ungern envist vägrat ta sin del av EU:s gemensamma ansvar för flyktingarna. I stället har Orbán byggt stängsel och tagit sin islamofobiska retorik till nya lågvattenmärken. I vårens val handlade hans valkampanj enbart om flyktingfrågan, muslimer och miljardären och mecenaten George Soros, född i Ungern som György Schwarz för 88 år sedan. Enligt en fantastisk konspirationsteori står Soros bakom flyktingströmmen, detta i akt och mening att slå sönder det kristna Europa och ta över makten. Det låter fullkomligt tokigt men tyvärr har Orbáns retorik gått hem hos de ungerska väljarna, som gav honom och Fidesz förnyat förtroende i det ungerska parlamentsvalet i våras (tyvärr sätter Joakim Medin punkt för sin skildring av Ungern strax före vårens val, vilket är synd – en eftervalsanalys hade suttit bra). Av allt att döma fortsätter Ungern att marschera längs den illiberala demokratins väg.

I Orbánistan granskar Joakim Medin Viktor Orbán och det Ungern han försöker skapa genom noggrann rapportering av fakta och otaliga – kanske lite för många – intervjuer med kritiker, utomstående bedömare och företrädare för regimen och försvarare av Orbán. Fram träder bilden av en politiker sprungen ur små omständigheter på den ungerska landsbygden, som verkar ha en märklig karisma och en enorm makthunger. Orbán omger sig med en liten krets av vänner – några av dem är barndomskamrater från hembyn – som har blivit mycket rika de senaste åren, precis som Orbán själv. Korruptionen är uppenbarligen vida spridd i den nya maktelit som Orbán byggt kring sig. Ideologiskt framstår han närmast som en opportunist: ”Att göra sig själv och sina förtrogna till en ny samhällselit verkar vara det projekt som ligger Orbán allra närmast om hjärtat. Det är därför så många kritiker i Ungern anser att premiärministern bara spelar charader med sin politiska retorik. Att Orbán inte har någon ideologi”, skriver Medin.

Jag vet inte om det går att sammanfatta Viktor Orbán bättre. Bilden som Joakim Medin ger sammanfaller till stora delar med den som Paul Lendvai tecknar i sin biografi från i fjol, Orbán – Europe’s New Strongman. Inte minst intressant är den taktik Orbán-regimen ständigt tar till när den mött kritik utifrån, framför allt från EU. Först gör man allt för att förhala svaren på de frågor man får; till slut backar man, för det mesta på några få perifera punkter, medan de centrala delarna av ”reformerna” står kvar. Förhalningstaktiken har de senaste åren visat sig förvånansvärt framgångsrik. När det gäller EU spelar Viktor Orbán ett mycket högt spel. Han är å ena sidan unionens bad boy, som kritiserar Bryssel och vägrar följa beslut därifrån. Samtidigt är han beroende av EU:s pengar. Utan nettobidragen från EU skulle Ungerns statsfinanser krascha, konstaterar Medin.

Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern är såvitt jag kan se den bästa och mest aktuella skildringen av Orbáns nya Ungern som för närvarande finns på svenska och måsteläsning för alla som vill förstå sig på vad som sker där. Boken vore ännu bättre om dispositionen stramats till, som det nu är blir antalet intervjuer som redovisas lite väl många. En språklig genomgång hade inte skadat. Ett litet påpekande till förlaget: ”fotnot” heter inte ”fotnötter” i pluralis.

Exporterar Ungern illiberalism? var frågan som ställdes i början av den här texten. Joakim Medin svarar nog obetingat ja. Just därför är hans bok så viktig läsning – vi måste förstå vilket system man från höger vill pådyvla oss. N

Lars Sund

Joakim Medin: Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern.
Verbal, 2018.

Kommentar: Idealtorg för krypskyttar

Den hjältebegravning av Imre Nagy som nämns i Lars Sunds text här intill gick lugnt, ordnat och värdigt till. Men det var inget som initiativtagaren, den unge premiärministern Miklós Németh, tog för givet. Han var livrädd.

Németh är huvudperson i filmen 1989 (www.1989thefilm.com), där han intervjuas på djupet om sin – faktiskt även 30 år senare överraskande stora – roll i att järnridån föll.

Németh – född 1946 och en av Europas yngsta statschefer när det begav sig – berättar på sin lite hemsnickrade USA-engelska att han aldrig visste hur stora delar av statsapparaten han hade med sig då reform på reform genomfördes och gränserna till slut öppnades. Säkerhetstjänsten verkade ändå stå på hans sida, så han förhandlade ofta och ingående om begravningsarrangemangen.

Allt kring Hjältarnas torg var då – precis som i dag – närmast idealiskt för krypskyttar. Alla byggnader i närheten bjuder på sicksack-strukturer snarare än raka takkanter och även de snirkliga statyerna och monumenten är lätta att gömma sig bland. Säkerhetstjänstens självförtroende var därmed inte på topp inför den känsliga begravningen, men de gav Németh ett mycket konkret råd. Att han gjorde som de sade syns på filmklippen från begravningen, där han under den djupaste tystnaden har ett annat rörelsemönster än alla som står runt honom. Så här säger Németh i slutet av dokumentärfilmen, inspelad 2014:

”De sade att krypskyttar inte kan träffa rörliga mål på det avståndet. Så vad som än hände var det viktigt att mitt huvud hela tiden var i rörelse.”

Öjvind Strömsholm

Nyliberal ordlista med centrala luckor

begynnelsen var ordet … Och ordet vart kött, och tog sin boning ibland oss.

Redan evangelisten Johannes fattade att det inte är världen som formar språket utan att språket formar världen – en insikt som sedan upprepats och analyserats av många tänkare, från marxisten Antonio Gramsci till Hitlers propagandaminister Josef Goebbels och naturligtvis strukturalister som Julia Kristeva och Jacques Derrida. I 30 år har vi levat i en värld formad av nyliberalismens språk – en nyliberalism som försökt, och delvis också lyckats, tuta i oss att dess ordning är den enda tänkbara och att alternativ saknas, vilket en av dess främsta proponenter, den brittiska premiärministern Margaret Thatcher ständigt framhöll. Thatcher hade förstås fel. Det finns alternativ till den nyliberala ordningen. I själva verket befinner den sig för närvarande på fallrepet, och ännu en ekonomisk kris liknande den som inträffade 2008 kommer sannolikt definitivt göra slut på nyliberalismen.

Att nyliberalismen som ideologi passerat sitt bäst före datum innebär inte att den inte fortfarande i stor utsträckning påverkar vårt språk och vårt tänkande. Vi har lärt oss tala i nyliberala termen och gör det alltför ofta utan att reflektera över ordens innebörd. Vi behöver få insikt om hur försåtligt det nyliberala språkbruket egentligen är. Därför välkomnade jag utgivningen av boken Nyliberal ordlista, redigerad av Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde. Enligt baksidestexten är Nyliberal ordlista en ”politisk och poetisk stridsskrift som vill synliggöra hur den nyliberala ideologin förändrar språket och styr vårt ordval”.

Uppsåtet är gott. Tyvärr misslyckas Nyliberal ordlista att uppfylla det. Boken är en rejäl besvikelse.

Besvikelsen börjar redan vid första uppslagsordet: Andrum. Statsminister Stefan Löfven hänvisade till behovet av andrum, när han och regeringen vid en presskonferens den 24. november 2015 motiverade beslutet att dra ner det svenska asylmottagandet till EU:s miniminivå. Använt i detta sammanhang är andrum ett alldeles förfärligt ord, liksom det följande uppslagsordet, som är ankarbarn. Men varken andrum eller ankarbarn är nyliberala begrepp. Nyliberalerna vill tvärtom i allmänhet öppna gränserna och tillåta fri invandring, givetvis på villkor att individerna klarar sig själva utan hjälp från samhället.

Samtidigt som redaktörerna under bokstaven A tar upp de här två orden saknas till exempel avreglering – ett av de verkliga nyckelorden i den nyliberala diskursen.

Och det är just det stora problemet med Nyliberal ordlista – centrala begrepp saknas. Ordet marknad finns, men inte marknadsekonomi. Svenska värderingar – som inte heller har något med nyliberalism att gör – kan man hitta i boken, men inte systemskifte, som däremot har allt med omställningen att göra. Nattväktarstaten är – eller snarare var – alla nyliberalers våta dröm, men går inte att hitta i boken. Listan kan göras mycket längre, men jag tror att redan de här exemplen visar på problemen i Nyliberal ordlista.

Att ordet privatisering inte heller tas upp får mig att börja misstänka att utgivarna av boken inte riktigt verkar ha förstått vad de vill med projektet. Ska en ordbok över nyliberala begrepp ha något värde måste den dissekera det nyliberala språket, inte ta upp utrymme med en massa begrepp som förvisso ekar i den dagliga politiska debatten i Sverige, men saknar relevans för vår förståelse av nyliberalismen som rådande överideologi i Västvärlden.

Jag hade också sett fram emot att några av nyliberalismens ledande tänkare fått egna uppslagsord, liksom begrepp som Washington-konsensus och sammanslutningar som Mont Pelerin-sällskapet.

Att ordlistan varvas av personliga texter av nio författare – bland dem Athena Farrokhzad, Mara Lee och Suzanne Osten – höjer förstås bokens värde. Ja, de här texterna blir den egentliga behållningen för min egen del. Jag efterlyser fortfarande en kritisk och tillgänglig genomlysning av det nyliberala språket, som så länge format vår verklighet, och antagligen gör det ännu en tid.

Lars Sund

Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde:
Nyliberal ordlista. Atlas, 2018.