Sommaren 2023 blev den hetaste på 120 000 år.
Hustrun och jag har denna sommar högläst den norska författaren Maja Lundes uppmärksammade fyrdelade romansvit om klimatkrisen. I den andra delen, med titeln Blå, handlar den ena av de båda parallella berättelserna om David som tillsammans med dottern Lou flyr undan hetta och bränder som föröder staden där de bor, någonstans på den franska Rivieran. Vår läsning ackompanjerades av nyhetsrapporteringen om extrem hetta och bränder kring Medelhavet. Med ens kändes det som om verkligheten hunnit ikapp dikten. Berättelsen om Davids och Lous desperata flykt utspelas någon gång i mitten av detta sekel. Men extremhettan och bränderna drabbar oss redan nu. Jag kan inte minnas att jag tidigare upplevt en sommar med så många nyhetsrapporter om extremväder som i år.
”Klimatkollapsen har börjat”, förklarade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres i början av september.
Och vad gör våra makthavare, vad gör vi?
Kör huvudet i sanden, som strutsar enligt en (falsk) myt gör vid fara.
Om vi ska klara av att hålla den globala temperaturökningen under 1,5 grader måste de samlade utsläppen av växthusgaser sluta öka senast 2025 och halveras till 2030. Det blir allt mer osannolikt att så sker. Jag kan inte se någon som helst politisk vilja att på allvar minska utsläppen och ställa om till en cirkulär, grön ekonomi. Tvärtom – det jag ser är en backlash när det gäller hanteringen av klimatkrisen.
I Sverige demonterar den blåbruna regeringen stora delar av den hittills förda klimatpolitiken (som i och för sig inte varit tillräcklig) och ökar de svenska utsläppen kraftigt – bara sänkningen av skatten på fossila fordonsbränslen beräknas öka de årliga utsläppen med över 850 000 ton koldioxid.
I Storbritannien har premiärminister Rishi Sunaks konservativa kabinett beviljat över 100 nya licenser för borrning till havs i Nordsjön och Atlanten – detta i ett läge där Internationella energibyrån IEA slagit fast att inga nya olje- och gaskällor kan öppnas om vi ska klara 1,5-gradersmålet.
Tyskland räknar inte med att klara sina klimatmål, trots att kolets andel av elproduktionen faktiskt minskat under första halvåret i år. Listan på klimat- och utsläppsmål som nu överges i snabb takt kan göras mycket längre. Finlands tillträdande högerregering inger inte mycket hopp för klimatet. Åtminstone två av partierna i koalitionen, Sannfinländarna och Kristdemokraterna, talar öppet om att revidera Finlands klimatmål. I det mångordiga regeringsprogrammet har klimatkrisen inte ens en egen rubrik och mycket litet sägs konkret om hur utsläppen ska dras ner och klimatmålen klaras.
De klimatbeslut vi fattar under detta decennium kommer att bli avgörande för framtiden. Fortsätter vi som nu är en klimatkollaps oundviklig. FN:s klimatpanel IPCC kom i mars i år med en sista varning i syntesrapporten, som är en sammanfattning av den sjätte stora utvärderingen av vår kunskap om hur det står till med jordens klimat idag: Vi måste vidta verkliga åtgärder för att få ner utsläppen nu, annars är det för sent.
Få verkar dock lyssna på varningarna från klimatforskarna. Business as usual gäller fortfarande, i huvudsak.
Om jag ska våga mig på en prognos för framtiden så tror jag att vi kommer att höra om ständigt nya värmerekord, mera extremväder – hetta, skyfall, översvämningar – och ett växande samhälleligt kaos. Kraven på omställning kommer att bli allt mer uttalande, och i allra bästa fall får de effekt. Forskning visar att det kan räcka med att en fjärdedel av befolkningen är för en förändring för att den ska ske. Ett bra exempel på detta fenomen är den ökade acceptansen för hbtq-personers rättigheter som har fått allmänt genomslag i många länder, trots hårt motstånd från kyrkor och högerpartier. Det är mycket möjligt att vi 2019 var nära ett verkligt skifte när det gällde klimatomställningen, inte minst tack vare den av Greta Thunberg inspirerade rörelsen Fridays for Future, som mobiliserade miljontals främst unga människor bakom kraven på att utsläppen av växthusgaser snabbt måste reduceras. Men så kom Covid-19. Det blev omöjligt att hålla demonstrationer och många – och starka – röster höjdes för att klimatåtgärder måste pausas. Där är vi nu. Pandemin har klingat av, men omställningen står fortfarande på paus på de flesta håll.
Jag ser för mig en allt intensivare dragkamp mellan oss som vill ha en verklig omställning och de som till varje pris försöker stoppa en sådan: främst fossilindustrin och dess allierade i näringslivet och den politiska högern, vars tal om klimatet mest har varit läpparnas bekännelse. Speciellt extremhögern har lagt klimatförnekelsen på politisk entreprenad nu när dess hjärtefråga invandringsmotståndet spritt sig till över det politiska fältet, inte bara till den traditionella högern utan tyvärr även till partier som kallar sig liberala och till delar av socialdemokratin.
Striden om vilken framtid vi ska erbjuda våra barnbarn kommer att föras i en tilltagande ekonomisk och politisk oreda. Man kommer att finna att alternativet att inte göra någonting blir mycket dyrt. Likaså kommer kostnaderna för att skydda människor och egendom mot de omedelbara följderna av ett allt mer extremt väder att raka i höjden: redan dagens extremväder sätter en ökad kostnadspress på den globala försäkringsindustrin och på flera håll i USA, till exempel i Kalifornien och Florida, har det blivit svårt eller rent av omöjligt att försäkra fastigheter och egendom mot bränder, översvämningar och vissa stormskador. Det räcker inte bara med att kräva minskade utsläpp av växthusgaser: redan nu, när den globala medeltemperaturen stigit med ”bara” 1,2 grader, måste samhället sats stora pengar på att skydda medborgarna mot följderna av extremväder.
Utgången av den här kampen mellan dem som kräver en snabb klimatomställning och dem som försöker hindra effektiva åtgärder kommer länge att förbli oviss. Den kommer också att öka hoten mot den demokratiska samhällsordningen.
Nej, det är inte klimataktivisterna som är farliga för demokratin, utan snarare de krafter som vill stoppa eller åtminstone bromsa omställningen.
Storbritannien har infört skärpta lagar mot fredliga klimataktioner, i Förenta staterna har aktivister som protesterat mot och blockerat oljeledningar dömts till fleråriga fängelsestraff, och i Sverige satt Pontus Bergendahl tidigare i år två månader bakom galler för att vid flera tillfällen ha hindrat trafikflygplan att starta. Allt oftare försöker man nu från vissa håll jämställa medlemmar i Extinction Rebellion och andra klimatorganisationer med terrorister. Att protestera och demonstrera hör till de medborgerliga rättigheterna i en demokrati, i synnerhet när våra valda politiker sviker sitt uppdrag att på bästa sätt tillvarata medborgarnas intressen och inte bara företagens. Nu höjs röster framför allt från höger för att inskränka demonstrationsrätten och skärpa straffen för dem som ändå vågar protestera. Det är en illavarslande utveckling.
Lyckas vi inte hejda utsläppen och hålla den globala temperaturökningen kring 1,5 grader riskerar klimatsystemet att passera flera tippningspunkter, förändringar som är så stora att den rådande jämvikten förändras tvärt och inte återgår till det ursprungliga tillståndet även om uppvärmningen skulle stanna upp. Sådana tippningspunkter är smältande inlandsis på Grönland och i Antarktis, tinande permafrost, bränder i världens stora barrskogar, uttorkning av Amazonas, omfattande koralldöd för att nämna några.
Det är inte bara ekosystem som riskerar kollaps när planeten blir varmare. Historien lär oss att klimatförändringar bidragit till att civilisationer tidigare gått under. Ingenting säger att vår nuvarande postindustriella civilisation kommer att klara de skiften i klimatet som förestår bättre.
Nära 15 000 forskare från 158 länder har undertecknat en vetenskaplig artikel som varnar för att klimatförändringar kan leda till ”signifikanta störningar i ekosystem, samhälle och ekonomi, som potentiellt kan göra stora områden på jorden obeboeliga”. Det är ett understatement.
I tredje delen av Maja Lundes romankvartett om klimatkrisen, Przewalskis häst, möter vi i en av de fyra delberättelserna Eva, en kvinna som lever tillsammans med dottern Isa i ett Norge där samhället i praktiken upphört att fungera efter en klimatkollaps. De flesta människor har övergivit de södra delarna av Norge, precis som David och hans dotter i Blå flyr man norrut. Eva bor på en gård, som under bättre tider fungerat som en djurpark. Hon känner ett ansvar för de kvarvarande djuren och säger envist nej när Isa vill att också hon och modern ska bege sig norröver.
Kapitlen om Eva och Isa och en främmande kvinna som under berättelsens gång anländer till gården griper mig starkt. Just så här kan kollapsen komma att se ut. Det är ingenting direkt dramatiskt. Men när gården inte längre får el blir situationen för de tre invånarna gradvis allt mer prekär och den totala kollapsen rycker allt närmare. Jag tänker inte berätta hur det går – läs Przewalskis häst och de övriga tre romanerna i Maja Lundgrens klimatsvit om ni inte redan gjort det!
Vi måste ställa om. Alternativet är en total kollaps för det vi kallar civilisation. Omställningen kommer att kräva uppoffringar av oss – politiker som påstår att vi kan ställa om utan nämnvärda förändringar av vår livsstil vet inte vad de talar om eller så ljuger de rakt ut. En ordnad reträtt från fossilsamhället är ändå bättre än en fullständig kollaps.
Vi måste välja. Här och nu.
