Det heter ju att historien aldrig upprepar sig. Men det verkar finnas ett undantag: kärnkraftsindustrin. Nu talas det på nytt om en stundande renässans för kärnkraften. Och jag kan inte låta bli att associera till retoriken för ett kvartssekel sedan, i slutet av 1990-talet.
Också då talades det vitt och brett om en kärnkraftsrenässans. Inte minst i Finland.
I slutet av 1990-talet hade den internationella kärnkraftsindustrin bakom sig en lång rad besvikelser: de storslagna löften industrin utfärdat allt sedan början av 1950-talet hade envist vägrat uppfyllas, kärnkraften hade visat sig bli långt ifrån too cheap to meter (för billig att mäta), som den amerikanska atomenergikommissionen AEC:s ordförande Lewis Strauss utlovade i ett famöst uttalande 1954. Tvärtom kämpade industrin med skenande kostnader vilket påpekades i industrins eget organ Nucleonics Week 1986, strax innan Tjernobyl-katastrofen skakade världen. Tjernobyl och haveriet i Three Mile Island 1979 ökade inte förtroendet för kärnkraften. Men industrin gav sig inte utan satte igång en omfattande kampanj för kärnkraften.
Skillnaden mot då är att man inte längre låtsas som om nya reaktorer ska byggas på marknadsmässiga villkor. Marknadsaktörerna har nämligen visat sig ointresserade av att satsa på kärnkraften, eftersom de ser att den är olönsam.
I Finland gav lobbningen resultat: riksdagen ändrade ett tidigare nej till nya reaktorer till ett ja (om än med knapp majoritet) och 2005 sattes till ackompanjemang av våldsamt skryt spaden i marken för den nya reaktorn Olkiluoto 3 i Euraåminne. Ol3 var en fransk-tysk reaktormodell av tredje generationen som skulle stå färdig 2009 till en kostnad av drygt 3 miljarder euro.
Numera vet vi ju hur det gick.
Ol3 skulle fungera som mannekäng för den nukleära renässansen men blev istället symbol för dess fiasko. I oktober 2023 är 412 kommersiella kärnreaktorer i drift i världen. De står för 9,8 procent av den globala elproduktionen, en nedgång med 40 procent från toppåret 1996 när kärnkraften producerade 17,5 procent av världsbehovet av el. För närvarande håller 60 nya reaktorer på att byggas, varav åtminstone hälften är mer eller mindre försenade.
Nu försöker alltså en desperat kärnkraftsindustri än en gång suggerera fram en nukleär renässans som för 25 år sedan. Skillnaden mot då är att man inte längre låtsas som om nya reaktorer ska byggas på marknadsmässiga villkor. Marknadsaktörerna har nämligen visat sig ointresserade av att satsa på kärnkraften, eftersom de ser att den är olönsam. Istället talar kärnkraftslobbyn nu öppet om att staten måste stå för de nödvändiga investeringarna. Vi kommer alltså att få betala för eventuell ny kärnkraft två gånger – via elräkningen och skattsedeln.
Det talas om ny kärnkraft, men konkret har inte mycket hänt. Nya projekt har visserligen startats de senaste åren – av ryska och kinesiska företag. I Europa och resten av västvärlden har däremot inga nya reaktorer börjat byggas på länge och de projekt som pågår – bland dem Plant Vogtle 3 och 4 i USA, Hinkley Point C i Storbritannien och Flamanville 3 i Frankrike – dras samtliga med kraftiga förseningar och fördyringar. Den finländska kärnkraftsdrömmen drabbades av ett rejält bakslag när reaktorbygget i Pyhäjoki avbröts i maj i fjol. I Finland tycks man ha glömt bort fiaskot alldeles.
Precis som på 1990-talet lovar kärnkraftsindustrin också nu ny teknik som ska ge oss billig energi i överflöd. Då handlade det om tredje och så småningom fjärde generationens reaktorer; nu ska kärnkraftens framtid räddas av små modulära reaktorer (SMR)
Till SMR räknas reaktorer med en effekt på mindre än 300 megawatt (MW). Små reaktorer är dyrare att bygga per MW av installerad effekt än stora enheter, men tanken är att framtidens SMR ska serietillverkas i fabriker och komponenterna monteras ihop på plats, vilket ska driva ner priset. Men som professor M. V. Ramana vid University of British Columbia i Kanada och flera andra forskare har visat skulle det krävas att SMR-fabrikerna tillverkar hundratals, eller rent av tusentals reaktorer innan installationskostnaderna ens hamnar på samma nivå som stora reaktorer.
SMR finns fortfarande enbart på ritborden och inga reaktorfabriker existerar ännu. Men Ramanas och andra forskares spådomar att SMR kommer att bli mycket dyra och därmed inte konkurrenskraftiga har redan gått i uppfyllelse.
Det amerikanska företaget NuScale har varit ett av flaggskeppen i den nya kärnkraftsrenässansen. NuScale skulle leverera sex SMR till en sammanslutning av små elproducenter, Utah Associated Municipal Power Systems, UAMPS. I början av november meddelade UAMPS att projektet läggs ner. Orsaken är kraftigt ökade kostnader. I januari meddelade NuScale att priset på deras VOYGR SMR kommer att stiga kraftigt – från tidigare utlovade 58 till 89 dollar per megawattimme. Lägg till ekonomiskt stöd från amerikanska staten så hamnar kostnaden på omkring 120 dollar/MWh. Det är allt annat än konkurrenskraftigt. UAMPS meddelar nu att man satsar på förnybar energiproduktion istället för kärnkraft.
Kollapsen för NuScales SMR-projekt är naturligtvis ett hårt slag för försöken att besvärja fram en ny kärnkraftsrenässans. SMR kommer inte att bli den frälsare industrin så desperat söker.
Det mesta tyder på att kärnkraften kommer att spela en marginell roll i omställningen till fossilfri energiproduktion. Risken är dock att den dyra kärnkraften blir en gökunge, som försenar utbyggnaden av förnybart.
Det var precis vad som skedde i Finland när vi satsade på kärnkraft. Finland hamnade på efterkälken när det gällde utbyggnaden av förnybara kraftslag. Först de senaste åren har en massiv utbyggnad av främst vindkraft kommit igång också här. Men trots erfarenheterna av Ol3 och fiaskot i Pyhäjoki talas det på nytt om kärnkraft. Helsingfors energibolag Helen funderar till exempel på en satsning på SMR för fjärrvärme. Någon borde kanske berätta för de ansvariga på Helen om NuScale.
Tänk om vi äntligen kan försöka lära av historien och äntligen sluta drömma om kärnkraften som frälsare. Vi har ju lösningen på våra energiproblem. ”Sol, vind och vatten är det bästa jag vet”, som Ted Gärdestad sjöng redan för 50 år sedan.
