De Grönas stora förlust i riksdagsvalet är nedslående, men kom knappast som en överraskning. Den har säkert många orsaker, men jag tror att valförlusten framför allt är ännu ett tecken på en backlash för klimatarbetet.
Bara någon vecka före riksdagsvalet i Finland kom den sjätte sammanfattningsrapporten från Förenta nationernas klimatpanel IPCC. Rapporten har kallats en ”sista varning” till mänskligheten – vad den i korthet säger är att vi måste halvera utsläppen av växthusgaser till 2030 om vi ska ha en chans att undvika en skenande uppvärmning av jorden.
Klimatförnekarna är inte problemet, de som hotar vår civilisations fortbestånd och våra barnbarns möjligheter att leva i en beboelig värld är klimatfördröjarna, de som fortfarande tror att vi har tid på oss att vänta med utsläppsminskningarna.
Det går inte längre att vänta med åtgärder. IPCC-rapporten borde ha satt djupa avtryck i den finländska valrörelsens slutskede och gett röster till De Gröna. Men klimatfrågan hamnade i skuggan av annat, framför allt ekonomin. De flesta politikerna prioriterar inte klimatet.
Ta Peter Östman, nyvald ordförande för Kristdemokraternas riksdagsgrupp: han ifrågasätter målet att Finland ska vara klimatneutralt 2035 och säger till Hufvudstadsbladet att ”om ambitionsnivån leder till att industri flyttar till länder med lägre klimat- och miljöambitioner måste man överväga vad som är bäst för helheten”.
Liknande visor hörs från högerregeringen i Sverige, vars planer på att minska den så kallade reduktionsplikten, inblandningen av biodrivmedel i bensin och diesel, till EU:s miniminivå kommer att leda till kraftigt höjda utsläpp.
Ett tredje exempel: i Storbritannien väntas Rishi Sunaks konservativa regering snart ge definitivt klartecken till oljefältet Rosebank i Atlanten väster om Shetlandsöarna, detta i ett läge där all oexploaterad olja och fossilgas måste lämnas kvar i marken om vi ska ha en chans att klara Parisavtalets 1,5-gradersmål. Och så vidare.
Det pratas mycket om klimatet, men koldioxidhalten i atmosfären fortsätter stiga. Klimatförnekarna är inte problemet, de som hotar vår civilisations fortbestånd och våra barnbarns möjligheter att leva i en beboelig värld är klimatfördröjarna, de som fortfarande tror att vi har tid på oss att vänta med utsläppsminskningarna. Jag vet inte om de är fega, dumma i huvudet, lider av det psykologerna kallar kognitiv dissonans eller är cyniska (”efter oss syndafloden”). Det jag vet är att klimatfördröjarna just nu tycks ha det politiska initiativet. I det ögonblick verklig handling behövs bromsar de. De beslut vi fattar de närmaste åren avgör om civilisationen som vi känner den kommer att fortsätta att fungera eller om den kollapsar.
Också vad man gör i Finland spelar en roll, vi kan inte – som somliga försöker påstå – ställa oss vid sidan om med hänvisning till att våra utsläpp är så små och obetydliga.
Klimatfördröjarna som just nu har det politiska initiativet kommer för eller senare att svepas bort från makten. Förhoppningsvis ersätts de av politiker som har modet att ta itu med omställningen på riktigt. Vi vet vad vi måste göra och vi har den teknik som behövs, det behövs inga nya uppfinningar.
Det behövs bara tillräckligt med mod.
