I Små minnen frammanar Nobelpristagaren José Saramago barndomens känslotillstånd. Tur nog är han befriande ointresserad av att förvandla barndomen till ett pojkboksäventyr, skriver Nils Svensson.

José Saramagos Små minnen är en underbar liten bok. Men hur ska man egentligen karakterisera den? Någon självbiografi är den i strikt mening inte. På knappt 140 sidor berättar Saramago om sin barn- och ungdomstid i födelsebyn Azinhaga och i Lissabon dit familjen flyttade när han var två år gammal. Det är som om minnena kommer till honom utan någon ordnande princip – kronologin hoppar fram och tillbaka – vilket bidrar till bokens förtroliga tilltal. Så berättar Saramago exempelvis ganska lite om sitt möte litteraturen, vilket man annars kunde vänta sig av en Nobelpristagare i litteratur. Detta kan man som läsare å andra sidan vara tacksam för, då beskrivningar av litteraturens fängslande kraft ofta blir rätt blodlösa.
Men en annan förklaring är att litteraturen kom till Saramago rätt sent. Han kom från en släkt av egendomslösa lantbrukare och de älskade morföräldrarna – som var svinfarmare och vars porträtt hör till bokens finaste partier – var analfabeter liksom hans moder. Det fanns knappt några böcker i hemmet och för den unge Saramago tycks det har varit en stor sak att upptäcka gamla tidningssidor fasthäftade på undersidan av locket till en kista, i vilken hans morföräldrar förvarade bönor (att öppna kistan var egentligen strängt förbjudet eftersom dammet från bönorna gav hemska utslag).

I en så pass tunn bok som Små minnen ryms inte någon fullständig levnadsteckning, inte ens av barn- och ungdomsåren, men så är Saramago inte heller intresserad av att berätta allt. Att han låter ett tonfall och en stil framkalla det förflutna som ett känslotillstånd, snarare än att blotta allt i ett försök till autenticitet, skiljer honom också från många samtida självbiografiker.

Vuxet perspektiv

Saramago drivs av en uppriktig nyfikenhet inför barnets syn på världen och den människa han en gång var. Hans tillvägagångssätt är fenomenologiskt, han glömmer aldrig bort barndomsskildringens inbyggda paradox, det vill säga att barnets erfarenhet alltid gestaltas med den vuxnes begrepp och språk. ”Det tas alltså för givet att själstillstånden uteslutande är de myndigas egendom, vuxna människors, folk som har lärt sig mer eller mindre skickligt hantera de svåra begrepp med vilka den här sortens subtiliteter analyseras, definieras och plockas i bitar. Saker för vuxna som tror att de vet allt.”

Vid något tillfälle beskriver han barndomen som en guldålder, vilket inte ska förstås som att barndomen är en tid av paradisisk oskuldsfullhet (även om paradiset gör sig gällande i minnena av morföräldrarna). Med guldålder menas istället någonting närvarande och samtidigt onåbart: vi kan aldrig bli de vi en gång var, bara barnet självt vet vad det är att vara barn. När vi växer upp vinner vi kunskap men förlorar också någonting.

Saramago försöker aldrig låtsas att han är ett barn igen (vilket många författare gör med det komiska resultatet att deras barn-alter egon framstår som små farbröder). För honom är minnets form lika intressant som dess innehåll. ”Riktigt strängt taget tror jag inte så kallade falska minnen existerar”, skriver han och fortsätter, ”jag tror att skillnaden mellan dem och dem vi anser säkra och sanna inskränker sig till en enkel fråga om tillit, den tillit vi i varje situation kan hysa till det ohjälpligt oklara vi kallar visshet.” Minnen ljuger alltså inte men deras sanning är aldrig entydig utan skiftar utifrån det perspektiv vi betraktar dem – vi förändras och med oss våra minnen.

Härlig humor

Naturligtvis hittar man några av de sedvanliga inslagen i en pojkes uppväxt även här: olyckorna, de skrapade knäna, slagsmålen, sexualitetens uppvaknande, busstrecken, den första förälskelsen och så vidare. Saramago är emellertid befriande ointresserad av att förvandla sin barndom till ett pojkboksäventyr. Han låter sällan den underhållande anekdoten stå outmanad, ofta får det egna tvivlet sippra in i berättelsen och vissa erfarenheter förblir så ofärdiga som de faktiskt kan vara.

Men det är verkligen ingen krånglig metaprosa man har att göra med. Språket är klart och enkelt och de enskilda minnena springer ofta fram ur en fysisk påtaglighet, som ett landskap, ett ärr, de egna ansiktsdragen, det egna efternamnet och så vidare.
Saramagos bok genomsyras av en underbart nedtonad humor, som bygger på att han på ett tillsynes tvärsäkert sätt konstaterar någonting som egentligen är mycket osäkert (som att han skrev med ett återhållet leende). Ta berättelsen om hur han som pojke plockade majs tillsammans med sin mormor och sin hetlevrade kusin José Dinis. Den senare återkommer boken igenom som Saramagos lekkamrat och rival under somrarna i Azinhaga; en pojke som av sin egen mor beskrivs som förskräcklig men med ett gott hjärta. Saramago och Dinis tycks ha levt i ett slags hatkärleksförhållande till varandra – som nog pojkar ofta gör. Under skörden struntar Saramago därför i att peka ut en stor och fin majskolv som kusinen inte fått korn på, varefter han själv lägger beslag på den – en handling som han nu långt senare ångrar. ”Det var den ständiga rivalitet vi levde i som bar skulden, men jag misstänker att på domedagen, då mina goda och onda gärningar vägs mot varandra, kan det vara den där majskolvens tyngd som störtar mig ner i helvetet …” Humor naturligtvis, men med ett stråk av djupt allvar därunder. Små minnen kan ju med tiden växa sig stora, som i denna stora lilla bok.

Nils Svensson
José Saramago: Små minnen. Wahlström & Widstrand 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.