I vems intresse sker spelet om genmodifierade växter? Gun Winter undrar varför vissa företag och tjänstemän har så bråttom.
Föregående internationella livsmedels- och konsumentkonflikt inföll på 1980-talet. Bestrålning av livsmedel hette det kriget och det vanns såvitt man kan se, av oss konsumenter. Kvar blev steriliserandet av mat för patienter med nedsatt immunförsvar och bakom kampanjen för bestrålning låg tydligen atomindustrin, som ville återanvända stavarna från kraftverken.
I dag har vi i cirka fem år haft en diskussion om genetisk modifiering av odlingsväxter. Både förespråkare och motståndare överdriver och spelar på känslor.
Det första man hörde om genmodifiering var kanske att man genom att införa en fiskgen i en växt kunde göra den köldhärdig och det lät ju bra. Samtidigt fick man veta att forskningen på området bedrevs av företagen Monsanto och Syngenta, båda kända för hänsynslöst beteende i fattiga länder.
Finland har både före och under EU-tiden anpassat administrationen till unionens system. Näringsstyrelsen inom dåvarande Handels- och industriministeriet hade hand om både livsmedelsövervaknings- och konsumentfrågor. Nu märker man att det var illa att skilja dem åt. I högsätet sitter nu konkurrenspolitiken, och konsumentpolitiken har krympts ned till skötseln av reklamationer och bekämpandet av de mest uppenbara missförhållandena som till exempel snabblån per telefon. Livsmedelsövervakningen ligger nu under lantbruksministeriet och en intern övervakningsfaktor är därmed förlorad. Å andra sidan kan man säga att miljöministeriet har stärkt sin ställning sedan det var yngst och svagast.
Som Naomi Klein säger i boken Chock Doctrine så har Chicagoskolans nyliberalism påverkat alla beslutsfattare så att lönsamhet och konkurrensförmåga börjat överskugga alla andra värderingar. I det rådande handelskriget mellan USA och EU är unionen nog inflytelserik, men ändå den svagare parten. Genom de överstora kreatursbesättningarna har man gjort sig beroende av soja från de transatlantiska länderna. Som en eftergift åt kritikerna har kommissionen haft en övre gräns för hur mycket genmodifierad soja det får ingå i fraktpartier som köps som GMO-fria. För vetenskapliga bedömningar använder kommissionen livsmedelssäkerhetsverket EFSA i Parma. Två principer borde vid det politiska beslutsfattandet beaktas: FN:s försiktighetsprincip och den subsidiaritetsprincip som så ofta nämndes i början av 1990-talet – besluten skulle fattas möjligast nära dem de berör. Den idén är nu glömd.
Under vårvintern i fjol behandlade riksdagens utskott lagförslaget om genmodifierad växtproduktion (Laki muuntogeenisestä kasvintuotannosta). Lagen verkade främst beröra den stärkelsepotatis som pappersindustrin uppges vilja ha trots att man hittills klarat sig med befintlig stärkelsepotatis (den behövs för att tillverka glansigt tidskriftspapper). Samtidigt är potatisen relativt oskyldig i och med att dess blomma inte sprider frömjöl på samma sätt som ryps och vissa sädesslag. Man skulle med andra ord få dörren på glänt med den eftergiften.
Att gödsla med glyfosat hör ihop med genmodifierat material och då man använder ogräsmedel som de genmodifierade växterna är utvecklade att tåla, dödar man allt annat i närheten, inte bara ogräset utan också nyttiga jordbakterier jämte insekter, maskar och så vidare.
Det sägs, att förändringar ständigt sker i naturen, men de sker långsamt och man har möjlighet att överblicka följderna. Med genmodifieringen är det däremot så att man ger sig in på något vars långvariga följder inte ännu är kända. En kamrat i kampanjen mot bestrålning, Tim Lang, sade att då vi konsumenter ställs inför något nytt som vi uppfattar som ett hot, men inte känner till, då skall vi fråga: “Who wants it?”
Det är skada att innovationsförslag kommer från multinationella företag med grundmurat dåligt rykte på grund av deras metoder i de fattiga länderna (Ciba Geigy, numera Syngenta prövade giftpreparat på egyptiska pojkar, Monsanto har skuldsatta indiska bönder på sitt konto.) Storföretagen har intresse av forskning som underresurserade universitet inte har. Vill man inlägga en etisk synvinkel på dessa konflikter, så frågar man sig med vilken rätt några företag tvingar andra länders forskare och livsmedelsövervakare att följa just den agenda de har satt upp. Deras händer blir bundna med sådant som inte i första hand gagnar medborgarna. Vad som direkt är anstötligt är att, som nu skett hos oss, en tjänsteman på jord- och skogsbruksministeriet aktivt agerar för en metod som han vet är omstridd och om vilken minister Sirkka-Liisa Anttila har sagt (sommaren 2009) att Finland inte behöver. Irländaren Patrick Wall sade, då han lämnade European Food Safety Agency att små länder inte har någon nytta av genmodifiering. EFSA:s uppgift är ju att ta ställning till den färdiga produkten, inte till produktionsmetoder eller dess följder.
EU-administrationens uppdelning i “lådor” är fatal och det skulle gälla för kommissionen att känna till alla områden. Konkurrensförmågan tycks helga det mesta.
Att en tjänsteman fanatiskt försvarar genmodifiering har gjort att över femhundra forskare undertecknat en skrivelse, som överlämnades till riksdagen den 18 januari. Av det att det finns ett motstånd mot genmodifiering har Jussi Tammisola et consortes fått det till att forskningens frihet i Finland är hotad! Helt osakligt anser jag, snarare är det tvärtom då forskare tvingas sysselsätta sig med sådant de inte själva skulle ha valt som objekt.
Gun Winter
