1,1K

Sedan flera år tillbaka sjunger jag i en förhållandevis bra kammarkör i Helsingfors som har så långa anor en kammarkör i Finland överhuvudtaget kan ha; Chorus Sanctae Ceciliae, Ceciliakören till vardags, är nämligen landets äldsta. Den grundades år 1956 av professor Harald Andersén några år innan Radion med Anderséns hjälp startade upp den första professionella kammarkören i landet, Radions Kammarkör. Därefter var körsången i landet inte längre sig lik. Nivån steg överallt.

Numera är RKK nedlagd. Idag är Ceciliakören inte längre en jättebra kör, (som sagt, förhållandevis bra) och orsakerna till det är många.

Den här kolumnen ska ta sats i en av dem, den märkligaste: Vi lider i likhet med andra blandade körer i Finland (där sångarna inte får betalt) av brist på mansstämmor. Tenorer och basar och allt däremellan är kanske ändå inte direkt någon bristvara i landet, de tycks bara föredra de homosociala kretsarna i manskörerna framom blandat sällskap. Tillräckligt skickliga och välklingande mansröster kan, om de vill, välja att mot betalning fungera som inhoppare i vilken kör som helst. Samma nunor dyker därför upp i konsert efter konsert, i kör som kör, ungefär som stjärnorna i operavärlden. De behövs vid konserten, men de gagnar inte kören, för ännu mer skulle de behövas på övningarna. Med underbemanning i mansstämmorna blir övningsprocessen långsammare och tråkigare. Det upprymda botaniserandet i all världens repertoar hämmas också därför att dirigenten ständigt måste beakta vad som är möjligt visavi stämdelningen i mansstämmorna.

Det här är ett bekymmer vi dragits med i blandade körer så länge jag sjungit med. Men motsvarande problem tycks inte förekomma på andra håll i världen, åtminstone inte alls i samma utsträckning.  Visst finns det manskörer på andra håll, särskilt i Norden, men sångarna tycks räcka till för både dem och de blandade. På pappret ser balansen i Svenskfinland också alldeles hygglig ut: Inom FSSMF (Finlands Svenska Sång- och Musikförbund) finns tjugoåtta manskörer, men de uppvägs väl av trettio damkörer. Det råder alltså balans här. Men i de femtioåtta blandade körerna är stämbalansen åt skogen. Alltså sjunger färre män än kvinnor hos oss i kör. Är det på något sätt omanligt idag att göra det?

När jag började sjunga i studentkör i början av sjuttiotalet i Helsingfors väckte det uppseende i ”mina kretsar”. Man kunde sjunga i sånggrupper, som Avants, sjunga i rockband, sjunga till gitarr, men i studentkörer sjöng bara högerstudenter, borgarbarn med vattenkamning, inte vänsterunga. De var töntigt att sjunga i kör och det var töntigt att det bara sjöng flickor i Lyran och pojkar i Akademen. Jag bröt med andra ord ett sociologiskt mönster genom att gå med i Lyran och det fanns alltså många potentiella sångare som aldrig började sjunga för att de inte kunde tänka sig att bli ”akademare” eller ”lyror”. Vägen till körsång går ofta via studentsång och/eller kyrkosång. Det förklarar något, men inte varför vi har färre män i körerna.

Det är redan ett par decennier sedan Finlands Musikläroinrättningars Förbund arrangerade en diskussion med temat ”Tyttöistyvätkö musiikkiopistot?” Tendensen att allt färre pojkar studerar vid musikinstituten, att våra orkestrar småningom besätts med enbart kvinnor, syntes tydligt redan då. (Idag kommer allt fler orkestermusiker från utlandet så man ser ju också unga män bland dem.) Det började gå därhän att vissa instrument allt mer förknippades med flickor, som violiner, medan cello ännu kunde vara gångbart för en pojke. Men flickorna tar över allt fler domäner. De spelar trumpet och kontrabas, trummor och basun. Men gör de då orkestervärlden mer otrygg för pojkar? Finns här ett samband med kvinnodominansen på universiteten, bland läkarkåren? Finns här ett samband med körsituationen?

Medan jag funderade på den här saken kom jag att tänka på Stefan Brunows intressanta och provocerande bidrag i antologin Mandomsprov (2006) med rubriken ”Efter att ha tillbringat en natt bland sebror”. Det handlar om homosocialitet och särskilt om mäns ”existentiella behov av varandra”. Brunow skriver: ”Män har mer djuplodande behov av varandra än det ytligt erotiska. Vad män söker hos andra män är något ingen kvinna – och få män – aktivt kan tillfredsställa. /…/ Men det är inte ett behov av mening, utan av icke-mening. Behovet att uppleva ett animaliskt oreflekterat varande; varandet som glömmer bort att vara.”

Eller som i sången As Time Goes By, från Casablanca,”den mest sublimt homosociala film som Hollywood producerat”. Brunow citerar: ”Woman needs man, and man must have his mate, that no one can deny”.

Kanske lider männen i Finland av ett underskott på homosocial samvaro? Kanske är de homosociala rummen hotade i ett jämställt samhälle? Är det därför män söker sig till de få bastionerna som finns kvar om de får en ledig kväll? Till manskören, skytteklubben, Formel-1-loppet? Pubar, fotismatcher, sammanträdesrum och orkestrar börjar bli allt osäkrare platser för att friden ”oss män emellan” ska uppstå. Kanske nonchalansen av kvinnor, som ibland kan vara flagrant vid möten och middagsbord, mer beror på männens behov av bekräftelse från andra män än på ett behov av att undertrycka kvinnan?

Alla dessa frågor är säkert bekanta för läsaren och många svar har getts. Jag skriver ner dem ändå, av en enda orsak, som bara indirekt har med sång i blandad kör att göra. Jag vill med den här kolumnen peka på hur ömtåliga mänsklighetens kulturer är. I många delar av världen lever könen segregerade från varandra. Ur det växer en kulturell odling fram med särdrag som för oss är svåra att avläsa. Vi är ju ganska handfallna när det gäller att tyda våra egna mer bekanta system. Hur svårt är det inte då att begripa sig på signaler som möter oss i en annorlunda kultur som utgår från självklarheter vi inte är på det klara med, medvetna och omedvetna attityder, hedersbegrepp, moralbegrepp, kvalitetsbegrepp, vänskap, samförstånd, missförstånd – allt i främmande form. Hur ofta gör inte vår ofta omedvetna självgodhet oss alltför sturska? Globaliseringen är sannerligen en utmaning för mänskligheten.

Caterina Stenius