Samlingspartiet är ett större hot mot det finländska samhället än Sannfinländarna, säger Martina Reuter som nu ställer upp i sitt första riksdagsval: en liten talkoinsats för att bromsa högertrenden.
”Vore det sist och slutligen så illa att ta med Sannfinländarna i en vänsterdominerad regering?” Det frågade sig Martina Reuter nyligen i en kolumn här i Ny Tid. Har vänstern har varit så fokuserad på invandringsfrågor att man missat att Timo Soinis politik egentligen är rätt socialistisk?
– Tanken med kolumnen var i första hand att provocera lite. Jag ville visa att den viktigaste höger-vänster-indelningen i dag sker i skattepolitiken.
Därför är det, menar Martina Reuter, viktigare att fokusera på Samlingspartiet än Sannfinländarna.
– Det är nödvändigt att vänstern gör ett bra val för att försöka stoppa den högertrend vi ser i hela Europa. Vi har en ekonomisk politik som sakta men säkert går mot plattskatt. Eller egentligen till och med regressiv skatt eftersom platta skatter som moms drabbar fattiga hårdare än rika.
Men har inte den nuvarande ekonomiska politiken fört Finland förhållandevis välbehållet genom lågkonjunkturen?
– Det har också skett till priset av att inkomstklyftorna ökat radikalt. Det finns inget som säger att det var nödvändigt att låta klyftorna växa så här mycket för att klara krisen.
Enligt Martina Reuter var det snarare andra faktorer, som dragkraften i företag som Nokia, som tog Finland genom lågkonjunkturen.
– Det som fått många vänstermänniskor att acceptera vissa samhällsklyftor är samhällsfilosofen Jon Rawls princip om att inkomstojämlikheter är acceptabla så länge de gynnar dem som har det sämst. Men de klyftor som har uppstått nu uppfyller inte den här principen. De som har det sämst får det ännu sämre.
Med sedan Koijärvi
Det här är första gången Martina Reuter ställer upp i ett politiskt val. Hennes politiska engagemang går ändå tillbaka till tonåren då hon var aktiv i den gryende miljörörelsen. Genom åren har hon också haft diverse uppdrag inom Vänsterförbundet. Att partivalet blev rött och inte grönt beror på tidningen du håller i din hand.
– Vi har alltid haft Ny Tid hemma, vilket gjort att jag ända sedan tonåren uppfattat mig själv som vänster. Jag tycker ändå att det är viktigt att De gröna finns. De representerar trots allt det trovärdigaste liberala alternativt i finländsk politik i dag.
Som förstagångskandidat ser hon framför allt fram emot att få stå på gatorna och prata politik med vanligt folk.
– Att vara kandidat ger samma positiva narcissistiska tillfredställelse som när man undervisar. Man upptäcker nya sidor av sig själv.
Oroande
utveckling på uni
En förlösande orsak till Martina Reuters beslut att nu kandidera i riksdagsvalet var universitetslagsreformen. Som forskare vid Helsingfors universitet var hon en av de mera högljudda kritikerna.
– Reformen gav universiteten autonomi i helt fel frågor. Den autonomi man fick som arbetsgivare har man mycket svårt att förvalta. Det här märks till exempel i löneförhandlingarna. Nu förs alla förhandlingar enligt samma modell som inom den privata sektorn. Plötsligt är det Finlands näringsliv, EK, som representerar arbetsgivaren.
Även om den stora universitetslagen nu har gått igenom finns det fortfarande många viktiga högskolepolitiska frågor kvar på bordet, till exempel gällande universitetens finansiering.
– Hur kvoteras studieplatser? Enligt vilka kriterier bedöms universitetens effektivitet? Hur mycket pengar får universiteten från undervisningsministeriet? I frågor som de här saknar universiteten autonomi.
– Ett problem är att vi i Finland har alltför få lärare per studerande. Man har försökt frissera den här statistiken, men vi ligger fortfarande efter andra europeiska länder. Istället försöker man åtgärda långa studietider med studiehandledare och -psykologer.
Så den nuvarande studietakten är inte något problem?
– Jag tror att det är fel att skylla ekonomiska problem på långa studietider. Oftast gör folk vettiga saker vid sidan om studierna. Att studietiderna förlängs är snarare ett problem ur studentsynpunkt på grund av bristen på lärare och handledning. Det här är en sak man kan åtgärda bara genom att öka antalet lärare.
Tycker du att universitetspersonalen har någon orsak till självkritik över hur man politiskt mötte universitetsreformen?
– Jag tycker åtminstone att jag själv gjorde vad jag kunde. Det fanns en väldigt aktiv studentrörelse som på egen hand politiserade reformen, vilket studenterna förtjänar beröm för. Lite kan man nog kritisera förbunden för att det inte gjorde mer, men jag vill ogärna skylla på enskilda kollegor när jag vet hur mycket jobb folk har.
Borde universitetsintellektuella generellt ta en aktivare roll i samhällsdebatten?
– Det är svårt att säga. Nog finns det ju redan rätt många som engagerar sig. Och visst skulle Finland må bra av en livligare och kanske lite mera intellektuell offentlig debatt, men att den debatten inte finns beror inte bara på att kritiska intellektuella inte skulle ta sitt ansvar, utan också på medierna. Jag tycker inte att man kan kräva större samhälleligt ansvar av folk bara för att de jobbar vid universitet, däremot har alla ett medborgaransvar.
text&foto Jens Finnäs
