Bokcirkeln på Åkers styckebruks bibliotek där jag jobbar bjöd i veckan på en diskussion kring nobelpristagaren Orhan Pamuks bok Oskuldens museum. Vi sex deltagare var överens om att Pamuk är en riktigt bra författare – även om vissa tyckte att tempot blev sövande i mitten av boken. Själv tycker jag att Oskuldens museum är en glimrande bok som verkligen ger en levande bild av en tid och en stad: Istanbul i slutet av 70-talet.
Vi möter den 30-årige affärsmannen Kemal som har en chefspost på pappas företag, och lever sitt liv i bourgeoisiens Istanbul. Han fyller sitt liv med shopping, intrigerande och en massa raki men ägnar inte så mycket energi åt jobbet. Han har ett förhållande med diplomatdottern Sibel som är ett på alla sätt passande gifte – hon är sofistikerad och har klass.
När Kemal skall köpa Sibel en märkesväska (som sedan visar sig vara en billig kopia) blir han förälskad i den vackra artonåriga expediten Füsun och inleder ett förhållande med henne. Han tar henne till en lägenhet som hans mamma köpt på spekulation och använder till att förvara saker i som hon köpt men tröttnat på. Här älskar Kemal och Füsun passionerat i mögeldoft och damm hela fyrtiofyra gånger, nästan dagligen under en och en halv månads tid. Kemal anser inte att han behöver ta ansvar för sin relation med Füsun eftersom han menar att hon är progressiv och dessutom verkar njuta av sexet för dess egen skull.
Vid samma tid håller Kemal och Sibel en spektakulär förlovningsfest på hotell Hilton i Istanbul, med alla högdjur på plats. Kemal ser till att också bjuda Füsun och hennes mor, eftersom han vill ha sin älskarinna med på denna stora dag. Denna kväll är Kemal riktigt lycklig och han ser fram emot ett gott liv med Sibel samtidigt som han ämnar fortsätta älska med Füsun.
Även om framtiden inte blir som Kemal hoppas, så lyckas han ändå för det mesta få det som han vill. Romanen visar upp en provkarta på härskartekniker som en man med pengar och de rätta kontakterna på ett självklart sätt kan göra bruk av.
Också författaren själv agerar ungefär lika bredbent som sin huvudperson i sina beskrivningar av Istanbuls sjuttiotal och njuter till synes oproblematiskt av dess dofter, byggnader, folkliv, mat, för att inte tala om dess melodramatiska filmer.
Pamuk är en storartad berättare men i längden tröttnar jag på det manliga överklassperspektivet. Jag bara längtar efter att den i boken osynliga och objektifierade Füsun plötsligt skall få ordet och ges möjlighet att se Istanbul från sitt håll. Jag vill få Kemals privatchaufförs syn på staden. Jag vill att Istanbul skall få lysa i flera skiftande belysningar, där ingen tolkning har självklart herravälde. Jag behöver faktiskt inte den där starka författarrösten som talar om för mig hur allt ligger till. För att tala med poeten Anna Greta Wide så är det nog en ”salig osäkerhet” jag är ute efter:
Någonstans får jag för mig att Pamuk (som själv kommer från en välbärgad familj i Istanbul) aldrig i grunden behövt ifrågasätta sig själv och sin syn på världen. Det bidrar till att boken inte får det där svänget som på riktigt kan vända upp och ner på tillvaron.
Jag kan ha fel. Dagen efter kommer jag på mig själv med att gilla socialdemokraternas föreslagne ledare, Håkan Juholt. Trots att han är en mustaschman som pekar med hela handen. Ja, man är inte fullkomlig!
Peter Björkman
är bibliotekarie
