I Egypten jublar folket på Frihetstorget. Via Al-Jazeeras direktsändning kan människor över hela världen ta del av festen, lyssna till och se de människor som just övervunnit sin diktator. I ett av reportagen citeras en man som deltagit i demonstrationerna. Han konstaterar att Mubarak och hans gelikar inte lever i samma värld som folket, eftersom de inte är på nätet. De använder inte Facebook eller Twitter. I medierapporteringen betonas de sociala mediernas betydelse. Uttrycket ”Twitterrevolution”, ursprungligen myntat i samband med protesterna vid valet i Iran 2009, syftar nu mer allmänt på hur folket i Nordafrika och Mellanöstern organiserat sig. Mubarak, och många ledare med honom, har helt enkelt inte behövt koppla upp sig.
Nätet har blivit oumbärligt för politiska motståndsrörelser. Internet, radikaldemokratiskt till sin form, är ett ofattbart verktyg. Det möjligör utbyte av stora mängder information mellan vilka två noder som helst som är kopplade till nätverket, oberoende av var de fysiskt befinner sig. Det finns ingen central enhet som kontrollerar distributionen och spridningen av information, utan utgångspunkten för informationsspridningen kan vara vilken uppkopplad enhet som helst. Fildelning är på många sätt revolutionerande.
I sin nät- och upphovsrättspolitik bör vänstern alltid utgå från nätverkets tillgänglighet och frihet, och konsekvent motsätta sig åtgärder som begränsar människors handlingsutrymme där. Under de senaste åren har man dock godkänt lagar som möjliggjort övervakning av personers nättrafik och tillåter upphovsrättsinnehavare att begära att internetoperatörer utlämnar användares ip-adresser vid misstanke om fildelning. Unga döms till oproportionerligt stora skadeståndssummor för fildelning och sajten Pirate Bays upphovsmakare dömdes till stora skadestånd för förberedelse och medhjälp till upphovsrättsintrång. Strävandena till kontroll och övervakning av våra aktiviteter på nätet pågår ständigt.
Samtidigt har vår nätanvändning kommit att koncentreras till ett fåtal stora tjänster som vi inte själva har kontroll över. Utvecklingen har gått i en riktning där internet används för förmedling av underhållning, som i allt högre grad är kopplad till en kommersiell aktör med vinstintresse. I boken Det nätpolitiska manifestet diskuterar den svenska bloggaren Christopher Kullenberg hur internetanvändningen, nätvaron, i allt högre grad kommit att koncenterars till stora tjänster som Facebook och Twitter, som får tillgång till en oerhörd mängd data om sina användare och deras förehavanden. Myndigheterna i Nordafrika och Mellanöstern har reagerat genom att försöka strypa tillgången till dessa tjänster men även själva använt dem för att spåra personer och t.ex. ta reda på vem som deltagit i vilka demonstrationer.
När dessa medier nu lyfts fram i samband med revolutionerna är det ironiskt hur makthavare världen över plötsligt lovsjunger nätets frihet och betydelse för demokratin. Budskapet bör tolkas som att det endast är dessa kommersialiserade, centraliserade tjänster som är trygga nog att kategorisera som uttryck för det fria internet. Personer som använder sig av nätet för att utbyta information utanför dessa strukturer, personer som sprider information genom fildelning och sajter som Wikileaks, förföljs nämligen ständigt i just dessa västerländska demokratier, där man genom lagstiftning och sanktioner försöker strypa en användning av nätet som verkligen utnyttjar dess radikaldemokratiska struktur.
Li Andersson
