Dikter på ett rullband

av Heidi von Wright

Foto: Elis Hoffman

I Emil Boss debutsamling blir kassabiträdets monotona rörelser, upprepningar och fraser till svador av vardag på ett exakt poetiskt språk.

Emil Boss debuterar i år med diktsamlingen vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi. Det är en diktsamling i stort format med onumrerade sidor. Som titeln antyder sker betraktandet på ett avstånd, ibland är detta avstånd längre, ibland kortare. Det handlar om betraktande av resan till och från ett arbete, av omvärlden, men dikterna betraktar också språket.

vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi redogör för poetens arbete som kassabiträde. Ett ansenligt antal uppslag i början av boken består av författarens egna arbetsscheman. Betraktar man dem på avstånd ser de ut som de streckkoder han som kassabiträde fokuserat sig på, det som får arbetet att gå framåt. I dikterna konstaterar Boss lugnt och sansat arbetsmonotona rörelser och utsagor, upprepningarna av fraserna i kundkontakten blir svador av vardag. Hej, tack, varsågod, så och så mycket kostar det, får det vara en plastpåse. Likt varorna på rullbandet framför kassabiträdet, rullar orden ur munnen på honom. Boss varken förskönar arbetet eller uttrycker frustration över det. Han är i arbetet och arbetet rör sig som en linje genom diktsamlingen, både tematiskt och som en konkret, vågrät linje tvärs över sidorna. Denna linje fortsätter många sidor efter att dikterna, så att säga, tagit slut. Boss är i dikterna och är just boss, chef, över dem. De arbetsscheman, blanketter och turlistor som Emil Boss refererar och modifierar beskriver en verklighet där timmar blir pengar och där frånvaro och närvaro kategoriseras och är det som blir kvar efter arbetsdagen.

vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi handlar om att flytta saker från en plats till en annan. Det packas, ordnas, byggs och stuvas. Affärsvarorna förflyttas från lagret till hyllorna och vidare till kundkorgar, upp på rullbandet och ner i väskor och hem till hem. Men också diktjaget och hans tankar ordnas och byggs fram. vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi handlar om att få ordning på sina rörelser: ”tänker att jag lyfter benet mitt första ben/ sätter ner benet framför det andra benet/ släpper benet flyttar tanken/ lyfter i tanken mitt andra ben/ sätter ner benet framför det första benet/ tar bort tanken förflyttar den”. Och en bit framåt i boken konstaterar poeten: ”den här kroppen är helt utarbetad av språk”.

Det är också ett utarbetat språk som Boss använder sig av i sina rumsliga dikter. Diktjaget rör sig själv och förflyttar föremål, orden på sidorna är försiktigt utplacerade på exakt rätt plats. Läsaren lockas med i dikterna och blir medveten om sina egna rörelser och de rörelser som ständigt pågår runt omkring.

 

Heidi von Wright

Emil Boss: vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi. Bonniers 2011.

 

blunda med ena ögat    allt förskjuts lite grann åt

höger   blunda med andra ögat   allt förskjuts lite

grann åt vänster   blunda med båda  idrottsplatsen

blir ett grågrönt hav av smältsnö   högt uppe över

ribban strålar ordet HÖGDALEN på en ljusskylt

här finns ungar som försöker spela fotboll i

tjocka täckjackor   här finns inte en chans att

någon kan höra vad vi säger

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.