Det är svindlande perspektiv som öppnar sig i Lasse Bergs två senaste böcker om mänsklighetens väg från samlartillvarons paradis till dagens överbefolkade värld, skriver Nalle Valtiala.
I sin suveräna reseskildring Öar i Afrikas inre (1981) bekänner Ulla-Lena Lundberg sin ”rasande kärlek” till bushmännen i Kalahari: ”De väckte mina beskyddarinstinkter samtidigt som jag insåg att de på ett mänskligt plan var mig vida överlägsna i sin kultur och i sin gemenskap. Mer än något annat hade de del i att mina år i Afrika också blev en resa i det inre. Bushmännen kom mig att vibrera som en av deras egna musikbågar: de vidrörde tillbakabildade minnen och fossiliserad kunskap hos mig och jag tyckte att allt fler skikt hos mig sattes i funktion.”
Fullt så lyriskt uttrycker sig inte Lasse Berg i sina beskrivningar av världens sista nomader, i den vidsträckta öknen i Botswana och Namibia. Hans språk är snarare journalistiskt rättframt, men det starka engagemanget för bushfolket – i dag mestadels kallat san – har han gemensamt med Ulla-Lena Lundberg. Tack vare san, och därjämte Centralafrikas pygméer samt Australiens aboriginer, små krympande fragment av en naturlig ordning, står alltjämt en och annan port på glänt till mänsklighetens barndom. Guldåldern, om man så vill.
Svindlande perspektiv. De öppnar sig i Lasse Bergs två senaste böcker, Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. De mest inspirerande partierna handlar om san, som tillsammans med de numera boskapsskötande khoi-khoi (tidigare med stor nedlåtenhet kallade hottentotter) bildar khoisan. Mycket handlar dock om annat. Den första boken, filmad av Deep Sea Productions 2009, uppdaterar hela historien om mänsklighetens utveckling, från sedan länge utdöda släkten av förmänniskor till mer eller mindre intelligenta yngre varianter som Australopithecus, Homo habilis och Homo erectus, med Homo neanderthalensis som ett sentida parallellfenomen, nära besläktad med Homo sapiens. Också våra kusiner bland primaterna har beviljats gott om utrymme, i synnerhet bonoboerna, de milda, översexualiserade dvärgschimpanserna.
Vad han än skriver om ger Lasse Bergs sakkunskap ett gränslöst intryck. Mer helgjutet vore det svårt att satsa. Sedan sjuttiotalet har författaren mestadels varit bosatt i den afrikanska världsdelen, i Botswana, Lesotho, Namibia, Rwanda och Etiopien; först nyligen har han flyttat tillbaka till Sverige. Som en skottspole har han flugit från plats till plats, intervjuat sakkunniga, studerat lämningar i form av hominidben och klippmålningar, suttit vid lägereldar och sett det förflutna besvärjas fram i transdansers virvlar. Likt Yoricks skalle i Hamlet grinar Omo I mot läsaren (i Gryning över Kalahari), på ett av de många högklassiga foton som illustrerar böckerna. Det hittills äldsta fyndet av en människa med samma utseende som du och jag. Hur gammalt är fyndet? Så där 195 000 år. Bokfört i Kibish i Omo; landet heter Etiopien.
genom sorgeporten
På basis av ny forskning förkastar Lasse Berg den länge omhuldade teorin om Östafrika, närmare bestämt Riftdalen mellan Olduvai Gorge och Lake Turkana i Tanzania, som platsen där allting började. Snarare togs de första stapplande stegen i Etiopien, om det inte var ännu längre söderut, i nuvarande Kapprovinsen. Om inte rentav i de marker där de sista samlarna och jägarna i denna sena timme hävdar sin rätt att finnas till på egna villkor? Något definitivt svar kommer väl aldrig att ges, lika litet som på frågan hur det kom sig att en livsföring som under hundratusentals år varit allenarådande praktiskt taget över hela jorden inom några få sekler byttes ut mot en stationär tillvaro, med jordbruk och djurhållning som centrala element.
Varför? Ho vet. Sedan dess har hur som helst endast 10 000 år förflutit. Ett tuppfjät, om man blickar bakåt. För cirka 83 000 år sedan tog sig oförvägna vandrare över Bab el Mandeb-sundet mellan Eritrea och Jemen – Sorgeporten, onekligen ett namn med mollstämd klang. I långsam takt spred sig Homo sapiens över Asien, med tiden nådde utlöpare de andra kontinenterna. Det äldsta beviset från Europa påträffades 1868 i Cro-Magnon i Frankrike, döpt efter fyndplatsen. Ålder 40 000 år. När cromagnon gjorde sitt intåg, drog sig uppenbarligen de sista neandertalarna tillbaka till perifera bergstrakter, innan deras livslinje kapades 10 000 år senare. Varför? Frågorna hopar sig, svaren är skrivna i vinden.
För tiotusen år sedan övergick hur som helst mänskligheten över en natt till spannmålsjordbruk och boskapshållning. Tellus befolkning vid den tidpunkten har uppskattats till tio miljoner. Med hänsyn tagen till klimatförändringar och andra naturkatastrofer, var världsbefolkningstalet påfallande konstant under det oändligt utdragna samlarstadiet. Därefter började snöbollen rulla. Det stationära boendet ledde till alltmer organiserade strukturer, svällande byråkrati, allt större maktkoncentration. Och något annat. I Uruk, världens veterligen äldsta stad, belägen vid Eufrats nedre lopp i nuvarande Irak, hyllades Inanna som en allmakt i främsta ledet. Hon var krigets gudinna.
Med san som lysande exempel framstår samlar- och jägarfolken som fridsamma varelser, vars tillvaro var tämligen fri från sociala, ekonomiska, ålders- eller könsbetonade skillnader, ett liv i påfallande endräkt, i god harmoni med underlaget. Individuellt våld förekom för all del, förekommer stundom än, men det organiserade gruppvåldet uppstod i och med den stora förändringen. För ca 7 000 år sedan institutionaliserades kriget. Kanske kan man säga att samhällena i regel förstärktes genom upprustning. Men individerna försvagades. Jordbruket innebar längre och tyngre arbetspass, kortare kroppslängd i vuxen ålder, sämre näringsstandard, och som lök på laxen en massa tidigare okända sjukdomar. Cancer förekom just inte alls hos nomaderna, lika litet som hjärt- och kärlsjukdomar. Och ta en titt på Yoricks tandgarnityr. Många farliga åkommor överfördes från tamdjuren: smittkopporna från dromedarer, mässling och tuberkulos från nötkreatur, influensa från grisar och ankor, kikhosta från svin och hundar, malaria från fåglar.
varför gick det snett?
Hur kunde det gå så snett? Människan är inte genetiskt programmerad för det liv hon lever, menar Lasse Berg och många andra. Kort före sin död i december 1988 uttryckte Björn Kurtén under ett privat samtal ur sitt paleontologiska perspektiv grava farhågor för mänsklighetens framtid. Trots sin i grunden optimistiska syn på Homo sapiens natur – ännu efter att ha upplevt blodiga folkmord i Liberia och Rwanda – har Lasse Berg i Skymningssång i Kalahari formulerat sina betänkligheter så här: ”Med tanke på hur svindlande länge människans framgångsrika samlarhistoria varat, jämfört med den korta tid det moderna livet med alla dess konflikter har existerat, så kan man fråga sig hur långlivad vår moderna kultur kan komma att bli.”
Paradiset var inte en plats, paradiset var ett tillstånd. Samlandet. Den hundratusentals år långa vandringen över ändlösa slätter, fria från stängsel och andra hinder. Födan som delades jämt och jämnt, barnen som vårdades gemensamt. Transdanserna vid eldens sken, under klart lysande stjärnor. Någon återvändo finns inte för en värld där sju miljarder människor kämpar för en plats i solen. Men om och när den globala katastrofen en dag slår till, vem har då bästa chansen till överlevnad? I sina fängslande böcker tvekar Lasse Berg inte med svaret.
Nalle Valtiala
Lasse Berg, Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. Ordfront, 2005.
Lasse Berg, Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro. Ordfront, 2011.
