965

I mitten av finanskrisen det hände

att av en slump jag plötsligen förstod

vad skälet var till allt detta elände.

Långt in på finanskrisens tredje år, efter att ha läst motstridiga förklaringar till hur den uppstått, förstod jag att jag hade vandrat i en dunkel skog.

Jag hade svårt att hitta något hål i argumenteringen att det inte var något fel på Systemet. Folk hade bara varit för giriga. Det var därför klart att konstruktionen måste räddas, med skattebetalarnas pengar. De som hade hand om operationen skulle belönas ännu rikligare än förut, med samma pengar. Så kom jag plötsligt ihåg en lärdom från den första grundkursen i nationalekonomi, från den tiden jag ännu trodde på läroböcker.

Regeln sade att för att en marknad skall fungera måste alla aktörer ha samma tillgång till information. Men marknaden gjorde själv allt för att detta krav inte skulle uppfyllas. Jag var inte den enda som glömt den grundregeln. Ekonomer och andra räknenissar hittade på finansiella instrument som var så invecklade att ingen förstod sig på dem. För den bragden utdelades till och med Sveriges Riksbanks pris i ekonomi, som ibland felaktigt kallas för nobelpris.

Deras formler var inte hemliga, men sådant som nästan ingen begriper är inte värt namnet information. Dessutom påstod de sig ha hittat på ett system för att kontrollera risker. Men det finns inget objektivt sätt att göra något sådant. Det är en osannolikhet som är så liten att den inte behöver bakas in i formlerna. Finanskrisen utlöstes av en prissänkning på den amerikanska bostadsmarknaden med 8 procent. Detta var den osannolikhet som finansmarknaden hade bedömt som försumbar!

Det fick hela korthuset att rasa. Det hade byggts med hållbarhetskalkyler som var så invecklade att ingen begrep dem. Det är en form av brist på transparens.

Samma brist på genomskinlighet förde sedan hela världsekonomin till randen av en katastrof hösten 2008. Ingen bank, inget finanshus, vågade lita på att någon låntagare hade tillräckliga säkerheter för att kunna beviljas ett lån. Först nu följde man Polonius faderliga råd till Laertes i Hamlet:

 

Tag icke själv ej heller giv ett lån

Ty lån gör slut på både sig och vännen

Och borgande förslöar hushållsskärpan.

 

Det finns ingenting så ogenomskinligt som en banks balansräkning, dvs. dess förteckning av skulder och tillgodohavanden. Alltså måste stater och centralbanker ge transfusioner med skattepengar för att världen inte skulle dö av blodbrist. Systemet räddades, men besvikelsen var stor. När chefen för USA:s centralbank Alan Greenspan tvingades erkänna att han svikits i sin barnatro på att marknaden skulle reglera sig själv var hans uppgivenhet lika stor som om han hade bedragits av en länge trogen hustru.

Men det var kanske inte marknadsmekanismens princip som slog slint. Möjligen var det dess grundvillkor, kravet på transparens, som inte hade uppfyllts. I själva verket tycks marknaden ha en inneboende strävan att sabotera sig själv. Det finns ingenting så lönsamt som information som man är ensam om. Därför finns det regler mot insidertips som marknadens aktörer ständigt frestas att bryta.

När det inte finns information måste allt bygga på förtroende. Den småskurk som kallas ”con man” i amerikanska deckare uppenbarar sig i allt större sammanhang. Han bygger upp förtroende, confidence, med att dela ut små vinster. Kundens girighet och blåögdhet svarar sedan för att han kan få allt större kassor att spela med. I detta spel var Bernie Madoff en virtuos, men det fanns också andra.

 

Brist på transparens förekommer också i politiken. När riksdagsvalet i Finland närmar sig fylls luften av allt flera tal och talen av allt mera luft.

Regeringspartiernas motvilja mot klarspråk om ekonomi och andra samhällsfrågor lämnade fältet fritt för Sannfinländarna. Men Timo Soini byggde mera upp ett misstroende mot sina konkurrenter än ett förtroende för sig själv. Det är det nästbästa, och det räckte. Hans anhängare behövde inte satsa pengar, men de gav honom sin röst, protestens röst. Det gav ett lavinartat växande stöd i gallupsiffrorna. Timo Soini, perfekt karaktäriserad som ”maisterisjätkä”, sålde sig själv i stället för sina idéer. Han blev ett identifikationsobjekt för det ”folk” som han själv utsett sig att leda, den underklass som han ledde i härnadståg mot den priviligierade eliten. Denna hade själv i åratal byggt upp jordmånen för en sådan kampanj.

Soini skjuter inte från läppen, som man skulle tro. Han arbetar med noga utmejslade enradingar som gör sig bättre i tal och intervjuer än i debatter. Hans angrepp mot de gamla partierna, l’ancien regime, klumpar ihop dem alla, både regeringspartier och opposition, och ger dem skulden för allt som är ruttet i republiken Finland. Han utpekar skyldiga till allt som gått fel i stället för ett staka ut en kurs mot framtiden. Ibland ser han ut att vara förvånad över att folk tror på hans vilda metaforer.

Bristen på sakinnehåll i valdebatten fick den länge att se ut som en tipstävling om vem som skulle vinna. Det hade Soini ingenting emot. De stigande siffrorna gav upphov till en bandwagon effekt, där allt fler sällade sig till dem som trumpetande marscherade i spetsen.

Så hjälpte bristen på genomskinlighet att ge oss det mest spännande och dramatiska riksdagsvalet på en mansålder.

 

Till slut en brist på transparens som öveträffar allt annat i vårt land. Det är arbetspensionsbolagens sätt att med arbetsmarknadens parter bakom ryggen förvalta den av oss alla uppbyggda nationella förmögenhet som skall garantera en stor del av arbetstagarnas framtida pensioner (det mesta betalas av kommande generationer). Ingen vet i dag om de blir 60, 50 eller 40 procent av lönerna. För skötseln av dessa pengar lyfter bolagens ledning gigantiska belöningar, utan att någon vet varifrån pengarna kommer, eller om ersättningarna är berättigade.

En syn på denna fråga finns i en pamflett av Olli Pusa, tillgänglig på nätet under www.pusa.fi.

Per-Erik Lönnfors

är ekonomiemagister
och författare