Samhället består av ett innanför och ett utanför som inte kan nås av samhällskroppen. Den liberaldemokratiska ordningen skjuter bara upp sociala motsättningar, menar Slavoj Zizek. Mikael Kosk skriver om filosofins superstjärna och dennes syn på sociala antagonismer.
I boken Structural Anthropology beskriver Claude Lévy-Strauss Winnebago-stammen vid Stora sjöarna. Stammen är indelad i två undergrupper, ”de som kommer från ovan” och ”de som kommer från nedan”. När stammens medlemmar ombeds rita byns grundplan på ett papper eller i sanden fås två olika svar beroende på vilken undergrupp de tillhör. Båda grupperna ser byn som en cirkel, men för den ena av dem bildar byns centrala hus en annan cirkel innanför den yttre cirkeln, så att det finns två cirklar med samma medelpunkt. För den andra gruppen delar sig cirkeln i två delar enligt en klar gränslinje.
Med andra ord ser den första gruppen byn som en symmetriskt ordnad cirkel av hus kring det centrala templet, medan den andra ser den som två olika koncentrationer av hus åtskilda av en osynlig gräns. De två gruppernas sätt att gestalta byns struktur inbegriper inte bara husens ”objektiva” ordning utan också en grundläggande social indelning i och motsättning mellan två undergrupper. Den övre av dem framställer byn som en symmetrisk och harmonisk ordning, vilket motsägs av den undre gruppens klara uppdelning i två sidor som skiljs åt av en gräns. Dessa två sätt att gestalta samfundets struktur är sinsemellan oförenliga.
Berättelsen om Winnebago-stammen ger en bra utgångspunkt för att förstå den slovenska filosofen Slavoj Zizeks tolkning av samhällets antagonismer. Zizek ser de två gruppernas olika gestaltning av byns grundplan, som inte motsvarar husens verkliga ordning, som den sociala motsättningens traumatiska kärna som förvrider stammedlemmarnas varseblivning av det verkliga motsatsförhållandet. Det finns en grundläggande motsatsställning som byns invånare inte klarat av att symbolisera, förklara eller internalisera. Det finns en obalans i de sociala relationerna som de inte kommer till rätta med och inte kan uttrycka i ord, och de försöker läka såret med att påtvinga byn en balanserad social struktur.
Denna traumatiska kärna i de sociala relationerna kallar Zizek det reala. Han använder sig av ett begrepp som introducerades av psykoanalytikern Jacques Lacan. I den så kallade lacanska triaden ingår det imaginära, det symboliska och det reala. Av dessa är det reala Tinget, det som har en ogenomtränglig substans och är omöjligt att nå på direkt väg. Det som kallas Tinget eller Det Stora Tinget är således någonting som existerar på den psykiska konstitutionens, inte på objektexistensens nivå.
Det reala uppstår likt ett svart hål i brottytorna och ofullständigheterna i den symboliska världen, det vill säga i det som gestaltas av språket och i vardagligt tal kallas verklighet. Även om det reala förvrider verklighetsuppfattningen är det så att säga verkligare än verkligheten själv; det är en traumatisk kärna och ett begär kring vilken den fundamentala konflikten mellan individen och samhället struktureras.
Sexualiteten och Gud, det som placerar sig i två ändar av den freudianska triaden av detet, jaget och överjaget, är förutom det sociala traumat urtyper för vad det reala kretsar kring.
Den symboliska ordningen och lagens domän är Det Stora Andra, det som reglerar och garanterar det sociala livet. Enligt Zizek har överjagets offentliga lag av nödvändighet en annan ”nattlig” lag som fördubblar och följer den. På den symboliska, skrivna lagens baksida finns en oskriven, hemlig kod. Han kallar den för det obscena överjagssupplementet.
”Det ultimata konstverket”
Det är inte lätt att få grepp om vad Zizek är ute efter med den rätt snåriga teoretiska begreppsram han anammat av sin lärare Lacan.
Ett konkret exempel på hur det imaginära och symboliska går in i varandra utgörs av terrorattackerna mot World Trade Center den 11 september 2001. Ett sätt att tolka dem skulle vara att verkligheten trängde in i och splittrade vår illusoriska bild av den och vår falska trygghetskänsla. Zizek svänger på det och hävdar att bilden kom in i och splittrade vår verklighet snarare än att verkligheten trängde in i vår bild. Det var en spöklik uppenbarelse på en fantasmatisk skärm som sprängde våra symboliska koordinater för vad vi ska uppfatta som verklighet.
Och var hade vi sett allt detta tidigare? Jo, på katastroffilmer producerade i Hollywood. Fantasin om katastrof och undergång finns redan inom det som i den lacanska triaden kallas det imaginära, den fundamentala fantasi i vilken vi finner objekt för vår ångest och våra begär. Samtidigt gav attackerna ett spektakulärt uttryck för det reala i termer av en traumatisk kärna genererad av en fundamental antagonism; Zizek placerar dem i ett ramverk av den globala kapitalismens motsättningar. I en större skala motsvarar dessa motsättningar Winnebago-stammens oförenliga sätt att gestalta byns grundplan.
Enligt Zizek ger Hollywood en nyckel till att förstå strukturen i den kaotiska verkligheten; det är inte så att filmen är fiktion i motsats till den ”verkliga” verkligheten. I det som vi uppfattar som fiktion måste vi kunna urskilja det realas hårda kärna, som vi kan upprätthålla och bearbeta endast om vi fiktionaliserar den. Det gäller att känna igen den del av verkligheten som uppfattas som fiktionaliserad och vad som är fiktion i den ”verkliga” verkligheten.
Det yttersta uttrycket för uppfattningen om attackerna som fiktionaliserad verklighet står kanske att finna i kompositören Karlheinz Stockhausens famösa uttalande om dem som ”det största och mest ultimata konstverket någonsin”. Enligt Stockhausens synsätt får attackerna en estetisk dimension som inte handlar bara om fiktionen i verkligheten utan också om konstverkets sublima, överskridande karaktär, där den underliggande, explosiva antagonismen upphävs på en högre nivå.
En sådan uppfattning kan naturligtvis ifrågasättas för att den kringgår det realas hårda kärna. Offren och den underliggande antagonismen är inte någonting annat än verkliga, och traumat kan omöjligt upphävas genom att överföra det till en högre nivå.
I skydd av nattens mörker
En individualpsykologisk läsning av det reala står att finna i Zizeks uttolkning av Alfred Hitchcocks film Fåglarna, där fågelsvärmen är en klaustrofobiskt påträngande representation av traumat och begäret. De ingår i den freudianska triaden på ett synnerligt konkret sätt; i husets källare finns detet och i den övre våningen överjaget. När fåglarna flyger in genom den öppna spisen handlar det om det maternala överjagets invasion och om det förträngdas och det realas återkomst.
När fåglarna blickar ner över småstaden där en bensinmack brinner ser de den med den andres blick; de är den symboliska ordningens Stora Andra som strukturerar verkligheten. Med sin blick både betraktar och föder de det scenario som står utanför den symboliska strukturen och inte kan införlivas i den.
Hitchcock drömde om att kunna manipulera känslor direkt så att regissören inte behövde hitta på komplicerade historier och finna de rätta kameravinklarna för dem. Bara med att trycka på rätt knapp på en dator skulle åskådaren uppleva sorg, skräck, medlidande, rädsla, kärlek eller sexuell njutning. Dessa känslor som framkallats av direkt påverkan på neuronerna kan upplevas som verkligare än verkliga känslor trots att de är virtuella.
Här ligger skillnaden mellan det reala och verkligheten: Den sexuella njutningens reala inträffar i det här fallet inte i verkligheten men kan ändå upplevas som än intensivare. I Hitchcocks vision skulle omöjligheten att få direkt tillträde till det reala upphävas men priset kunde vara att den mänskliga interaktionen omöjliggörs.
Den obscena hemliga koden som den offentliga lagens baksida exponeras i Rob Reines film På heder och samvete. Två marinsoldater anklagas för att nattetid ha mördat en av sina kamrater, medan försvaret hävdar att de följt en så kallad Code Red som auktoriserar dold misshandel av andra soldater som anses ha brutit mot marinens etiska kod.
Enligt Zizek fyller denna Code Red en funktion av att bekräfta gruppens sammanhang och värderingar genom att överse med en handling som är en överträdelse. En sådan kod måste hållas i skydd av nattens mörker; offentligt låtsas alla att de inte känner till den. Den oskrivna koden appliceras på dem som inte riktigt identifierar sig med kårandan även om de inte bryter mot några skrivna lagar.
Samma mönster går att skönja i stor skala i 1900-talets politiska avgrunder. Nazisamhället vilade på en solidaritet-i-skuld i en gemensam överträdelse: De som inte ville anta den mörka sidan av en Volksgemeinschaft genom att delta i nattliga pogromer mot dem som utsetts till syndabockar frystes ut.
I den stalinistiska skenrättegången skulle den utpekade skyldiga inte bara erkänna sin skuld inför domstolen utan också kräva åt sig själv det strängaste straffet. Inom skönlitteraturen är naturligtvis Franz Kafkas Processen den ultimata skildringen av Lagens obscena frånsida.
I en av sina mer kontroversiella utläggningar vill Zizek tolka de uppdagade pedofilifallen inom den katolska kyrkan som just den verksamma Lagen. Den skuld vi känner i fråga om en vanlig synd ges form av en mycket värre synd så att den sammanfaller med den största överträdelsen. På så vis blir det en ”nattlig” lag att pojkar som erkänt en synd som onani erbjuds homosexuella handlingar.
Zizek gör en anspelning på G K Chestertons Defense of Detective Stories: ”Moralen är den mörkaste och mest vågade av sammansvärjningar.”
Kampen förs inom matrisen
Den avgörande fråga Zizek vill komma fram till är vad som definierar en politisk handling. Hans poäng är att en handling inte är ett val mellan olika alternativ som existerar inom en färdigt definierad ordning, utan en intervention som omdefinierar den existerande ordningens regler och konturer.
En politisk handling upphäver den symboliska ordningen och ändrar själva kriteriet för vad en politisk handling är. De avgörande kamperna förs inom själva matrisen, den symboliska ordningens Stora Andra, som strukturerar det vi uppfattar som verklighet.
Winnebago-stammens olika planritningar av byns struktur beskriver ett traumatiskt baklås som inte kan öppnas på annat sätt än genom en omprogrammering av själva den symboliska strukturen för hur stammedlemmarna uppfattar den. Det är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att lösa traumat; det realas hårda kärna motstår all symbolisering men baklåset kan lirkas upp genom att ändra konfliktens symboliska koordinater.
Ett gott exempel är konflikten mellan israeler och palestinier som fastnar i en ond cirkel om inte koordinatsystemet för konflikten ändras. Ett första steg skulle vara att erkänna att ingen kan vinna.
En av Zizeks omdiskuterade teser är att demokrati och totalitarism är två sidor av samma mynt, eller att den politiska liberalismen har sitt totalitära supplement. Han ser fundamentalismen som reaktioner på den globala kapitalismen. Som exempel nämner han Afghanistan, som ännu på 1970-talet var det mest sekulära och toleranta av de muslimska länderna, och delstaten Kansas i USA där vänsterradikalismen övergick i kristen fundamentalism.
Hans kritik av den liberaldemokratiska ordningen bygger på att den inte löser utan uppskjuter den grundläggande sociala antagonismen: Samhället konstitueras av ett innanför och ett utanför som inte kan nås av att samhällskroppen reduceras till en mängd som kan numreras i politiska omröstningar. Den mångkulturalism som ställer olika kulturer sida vid sida på samma linje kringgår också den underliggande antagonismen i stället för att konfrontera den.
Ekonomin är det reala i det globala samfundet och så som det ser ut i dag finns inget alternativ till kapitalismen. Möjligheterna reduceras till ett val mellan demokratisk kapitalism à la USA eller auktoritär kapitalism à la Kina. Efter finanskrisen står den senare varianten stark.
Trots att ekonomin är det verkligaste av allt är det ändå i den politiska sfären, det vill säga i den symboliska ordningens matris, den avgörande kampen förs. Det är dags att ta politik på allvar, säger Zizek och hävdar att bara vänstern kan rädda oss. Det är också dags att ta Europa på allvar om det ska finnas ett tredje alternativ till en bipolär värld som har USA och Kina i centrum.
Söker kollektiv frigörelse
Zizeks väg har gått via auktoritär socialism i det forna Jugoslavien till en liberaldemokratisk hållning – han var det liberaldemokratiska partiets presidentkandidat i Slovenien 1990 – och vidare till ett sökande efter politiska alternativ till den kapitalistiska hegemonin. Han beskriver hur individen och subjektet formas men söker i grund och botten kollektiv frigörelse. Han står mot en utveckling där allting, även det digitala rummet och den virtuella sfären, privatiseras.
Det är när han ska komma till att formulera den politik som ska tas på allvar, den intervention som omdefinierar den existerande ordningens regler och konturer, som han blir vag. Det är som om den briljanta analys han levererar skulle stanna just på tröskeln till att den kommer fram till någonting mer handgripligt. Han kretsar runt det reala – varseblivningens kärna – utan att komma in på det, och kanske är hans tänkande ett åskådliggörande av hur det reala inte kan nås på direkt väg.
Detta reala finns inte desto mindre mitt i den globala verkligheten, just så som Winnebago-stammens trauma kring sin sociala struktur. Vare sig det handlar om en by i en avgränsad bemärkelse eller den så kallade globala byn finns fundamentalt olika sätt att tolka dess innebörd och struktur beroende på ur vems perspektiv den ses.
Slavoj Zizek är en global superstjärna. Filosofins ståuppkomiker eller Elvis har han kallats, och han iscensätter suveränt sin egen roll på framträdanden världen runt då han talar om politisk ideologi, filosofi och film i ett och samma andetag.
I det fyrtiotal böcker han publicerat uttrycker han sig på samma sätt som när han talar; Hegel, Hitchcock, Marx, Lacan och några ord om kvinnan ryms i samma stycke. När han kommer till slut, om han någonsin gör det, har han gått en svindlande väg med sin oförlikneliga iakttagelseförmåga.
Mikael Kosk
Inom ramen för Ny Tids samarbete med Le Monde Diplomatique kommer en essä av Zizek att publiceras under 2011.
