Det har varit mycket kärnkraft och energifrågor den senaste tiden. Jag har föreläst i Umeå, debatterat i riksdagens kammare med finansminister Anders Borg, träffat och talat energifrågor med en god vän som råkar vara finansminister i den tyska delstaten Brandenburg och besökt företrädare för den svenska vindkraftsindustrin. Intrycket är ganska entydigt, argumenten för kärnkraft bli allt svagare. Till det kommer katastrofen i Fukushima.
Det finns flera starka argument mot att bygga nya kärnkraftverk och för att avveckla de gamla. Katastrofen i Japan påminner oss om en olyckas ohyggliga konsekvenser. Miljöproblemen vid uranbrytning är betydande. Bränslet är en ändlig resurs som en dag kommer att ta slut eller bli för dyrt. Osäkerheten om slutförvaringen består. Det finns en tydlig koppling mellan kärnkraft och kärnvapen. Kärnkraften är ett sårbart storskaligt system vilket vi har fått bevis för denna vinter då de svenska reaktorerna ofta har stått stilla medan elpriserna har rusat i höjden. Men det argument som verkar sticka hål på planer om nya kärnkraftverk är kostnaderna, kärnkraften är helt enkelt väldigt dyr.
Den svenske finansministern Anders Borg är inte känd som någon framstående miljöpolitiker, men han kan räkna. I en debatt som jag hade med honom i riksdagen den 13 maj sa han:
”Senast i dag har vi fått rapporter om att SCA planerar ett nytt vindkraftverk på 2 terawattimmar. Här har vi alltså vindkraft som har lägre styckkostnader för att byggas än de finska kärnkraftverken, och de byggs ut i mycket snabb takt. Det är naturligtvis en väldig fördel om en större del av Sveriges energiförsörjning kan ske i ett så genuint hållbart energislag som vindkraft.”
Borgs uttalande är bara ett i raden som bekräftar en tydlig utveckling. Priset på ny vindkraft har blivit så lågt att kärnkraften får allt svårare att konkurrera. Det är en huvudorsak till att det byggs så lite ny kärnkraft i världen. Även teknikutvecklingen och priset på solenergi gör att denna energikälla snabbt blir mer konkurrenskraftig. Med kärnkraften är det tvärtom. Den finska reaktor som nu byggs har inte bara försenats flera år, den ser också ut att bli 50 procent dyrare än beräknat.
Så varför ska vi ta den långa dyra omvägen att bygga ny kärnkraft när vi ändå måste ställa om till förnyelsebara energikällor i framtiden? Detta verkar också industrin inse. De senaste dagarna har jag träffar flera representanter för svensk basindustri – förut så kärnkraftsvänlig – som nu vill bygga och äga vindkraftverk. Kombinationen vind- och vattenkraft i Sverige är optimal. Det kräver visserligen om- och utbyggda kraftnät, men det är ett praktiskt problem som bara väntar på att lösas.
Till 2020 kan svensk vindkraft ge 30 TwH. Det kräver bara tydliga spelregler i form av elcertifikat som fungerar, satsningar på havsbaserad vindkraft, samt minskad byråkrati och snabbare tillståndsprocesser. Även andra reformer kan göras som nettoinmatning på nätet för mindre producenter och att gynna kooperativt ägd vindkraft skattevägen. Till det kommer att mer förnyelsebar el kan produceras med bioenergi, sol och utbyggd kraftvärme. Potentialen att spara el är dessutom enorm. Lägg på ett tiotal år efter 2020 och det kommer att vara möjligt att stänga alla de tio svenska reaktorerna i takt med att alternativen byggs ut. Redan de kommande åren beräknas vi få ett överskott av el som gör att det skapas utrymme att stänga de första reaktorerna.
Utvecklingen kan påskyndas om vi ger statliga Vattenfall nya miljövänliga ägardirektiv, om vi styr vårt pensionskapital mot gröna investeringar, satsar på energisanering av fastigheter och återinför det klimatinvesteringsprogram som den borgerliga regeringen har avskaffat. Det handlar bara om politisk vilja och prioriteringar.
Sverige har unika förutsättningar att bygga en helt förnyelsebar elproduktion. Ändå ligger vi långt bakom länder som Tyskland, Danmark och Spanien i utbyggnad av vindkraft. Min vän finansministern från Brandenburg bekräftar att man i hans delstat är helt inställd både på att ersätta den smutsiga kolkraften och kärnkraften. Tyskland går före i avvecklingen av kärnkraft trots att våra förutsättningar att göra det egentligen är mycket bättre.
Ibland har debatten fått mig att tänka på den svenska folkomröstningen om kärnkraft år 1980. Som fjorton-, femtonåring var jag var aktiv i linje tre, den linje som ville avveckla. Det var en nyttig skola. Egentligen är kalkylen för att ersätta kärnkraften mycket bättre i dag än den var då. Alternativen är nu både billigare och mer beprövade. Ändå tror så många att det inte går att ersätta kärnkraften. Det brukade vara kärnkraftens anhängare som anklagade oss på andra sidan för att vi bygger våra argument på känslor. Visst – det känns ju lite trist med kärnkraftskatastrofer som den i Japan. Men motståndet mot kärnkraften måste naturligtvis också byggas på kunskap, vetenskap och ekonomiska kalkyler. Själv vill jag kombinera ren och säker energi med en stark svensk basindustri, med stålverk och pappersbruk. I dag är det fullt möjligt. I dag är det kärnkraftanhängarna som bygger sina argument på känsla medan de kalla beräkningarna numera är på avvecklarnas sida.
Jonas Sjöstedt
är riksdagsledamot för Vänsterpartiet
