Illustration: Christian Aarnio

Man lär så länge man lever. Jag trodde aldrig jag skulle citera Timo Soini med uppskattning (annat än möjligen för hans rappa formuleringar), men nu gör jag det. Jag har nämligen just läst hans insändare om varför han motsätter sig EU:s nya stödpaket, publicerad i Wall Street Journal – inte det typiska forumet för sannfinländsk debatt, precis. I insändaren, ”Why I Don’t Support Europe’s Bailouts” (WSJ 9.5), talar Soini klarspråk där våra andra politiker bara tuggar snömos.

Jyrki Katainen och många andra upprepar med emfas att vi måste ta ”ansvar”, utan att alls förklara varför det är ansvarsfullt att låtsas att allt kommer att ordna sig när finanssystemet uppenbarligen står och vippar på avgrundens brant. I skrivande stund har Jutta Urpilainen, precis som väntat, återtagit sin plats i ledet och gått med på att stöda Portugalpaketet, efter att ha fått igenom vissa krav som inte ifrågasätter grunduppställningen i situationen. Socialdemokraterna understryker visserligen ”investeraransvaret”, alltså att banker och andra privata placerare ska tvingas bära sin del av riskerna och förlusterna, och det är i och för sig bra, liksom kravet på en bankskatt och en Tobinskatt. Problemet är att allt detta presenteras som om det bara handlade om vissa tekniska förslag för hur finansmarknaden ska fås att ”fungera bättre för oss alla”. Om klasskonflikten, det brutala maktspel som det i själva verket handlar om, sägs inte ett ord.

 

Det är däremot just det Soini talar om. Han börjar med att påminna om grundregeln som flosklerna om ”ekonomiska realiteter” och ”stabilitet” försöker dölja, nämligen att om vi vill förstå stödpaketens verkliga syfte måste vi se efter vem som verkligen drar nytta av dem: ”Let’s follow the money.” Det är inte ”den lilla människan” som tjänar på stödpaketen, tvärtom ”betalar man henne mindre och beskattar henne mer för att bedrägeriet ska kunna hållas igång”, som Soini säger. De som tjänar på dem är storbankerna och investeringsfonderna.

Och här har ju Soini helt rätt. Tanken att stödpaketen verkligen stöder Grekland, Irland eller Portugal och hjälper deras ekonomier att återhämta sig är nonsens. Stödlånen används till att betala dem som investerat i ländernas banker och statsobligationer, medan folket får betala lånen och de dyra räntorna genom drastiska lönesänkningar (t.ex. i Grekland 20–30 procent i den offentliga och en stor del av den privata sektorn), försämrade pensionsförmåner och socialbidrag, ökad arbetslöshet, höjda skatter, nedskärningar i offentlig service osv.

Det som inte skärs ner säljs ut (naturligtvis med förevändning att man ”måste” för att kunna betala lånen). Grekiska staten presenterade för några veckor sen ett av historiens största privatiseringsprogram: allt från järnvägar och flygfält till badstränder ska säljas ut till ett värde av 50 miljarder euro. Och köpet betalas förstås i slutändan av vanliga greker i form av höjda avgifter för den tidigare offentliga servicen. Kort sagt, genom ”stödpaketen” påtvingar de skuldsatta länderna den nyliberala (mar)drömmen: försämrade löner och villkor för arbetarna, och en värld där storföretagen kan göra pengar på alla våra behov, utan inskränkning.

 

Enligt den officiella retoriken är detta nödvändigt eftersom länderna levt över sina tillgångar och nu måste gå igenom en sparkur för att komma på fötter igen. Men det är inte nödvändigt, och det kommer inte att fungera. Som historien gång på gång visat, och som alla utom nyliberala ekonomer förstår, går det inte att spara sig ur en kris. Man kan bara spara sig ännu djupare ner i den. Det är knappast något framgångsrecept att ett land medvetet skapar arbetslöshet, minskar köpkraften och stryper investeringar, utbildning och forskning för att istället sätta sina pengar på att betala utländska kreditorer.

Att Katainen inte ser några problem med detta passar hans ideologi. Värre är det att socialdemokraten Urpilainen tycks hålla med: hennes parti insisterar på att Portugal, om vi ska ”stöda” dem, måste sälja ut statliga tillgångar och garantera att de faktiskt betalar tillbaka vårt lån. Är det solidarisk, socialdemokratisk politik att kräva privatiseringar i Portugal? Ser Urpilainen inte alls den uppenbara och alldeles centrala klassdimensionen i det hela, att storkapitalet roffar åt sig ännu mer på arbetarklassens bekostnad?

 

Soini är som sagt mycket klarare på den här punkten. Han talar om ett slags ”dödlig symbios” som uppstått mellan politikerna och bankerna, där politikerna håller bankerna om ryggen mot att bankerna lånar dem pengar. Det här betyder att vi varken har en fri marknad (eftersom storbankerna åtnjuter politiskt beskydd, så att de aldrig behöver betala för sina egna misstag) eller en fungerande demokrati (eftersom politikerna försvarar bankernas intressen snarare än folkets). Soini avslutar med att slå ett slag för (!) ett Europa som står för fred, demokrati, frihet och rättvisa: ”Det är ett Europa värt att ha, och det är med stor oro jag ser hur det projektet hotas av en politisk elit som offrar vanliga européers intressen för att skydda vissa ekonomiska särintressen”.

Är det ”populism” att säga sånt här? Visst, om populism betyder att säga saker som människor kan förstå och bekräfta genom att själva se och tänka efter. Att floskler om ”ansvar”, ekonomist- och EU-jargong inte går hem beror inte på att folk är för dumma att förstå dem, utan på att de är för smarta för att svälja dem. Det finns visserligen ofta ett slags trött accepterande av jargongen i brist på bättre, men någonstans känner alla på sig att det inte stämmer, att det finns påtagliga realiteter som man kan och bör tala om med riktiga ord. Att tala klarspråk, att nämna maktförhållanden och konkreta klassintressen vid deras rätta namn, är faktiskt själva grunden för varje sann vänsterpolitik. Soini talar som Urpilainen borde tala. Det är därför folk lyssnar.

Joel Backström

Lämna en kommentar