”Alla nordbor är inte lutheraner med blont hår”

av Fanny Fröman

Det mångkulturella samhället har stått på Korjaamos scen under den senaste veckan. Tanken är att scenkonstfestivalen International in Nordic Countries ska främja kulturell mångfald i Norden och skapa nya värderingar.

Teaterregissör Ritva Siikala har arbetat med teater i nästan ett halvt sekel. Mot slutet av 90-talet började hon uppmärksamma den förändring som skett och höll på att ske i den finländska gatubilden i och med att invandringen tagit fart. Hon upplevde att det nya mångkulturella samhället inte fick något utrymme i den finska teaterkonsten. Det ledde till att hon grundade det internationella konstcentret Kassandra rf, som arbetar för att genom konst och kultur skapa en ny finländsk identitet och föra samman konstnärer med olika kulturell bakgrund.

– Jag ville öppna den officiella teatervärldens ögon, för deras repertoar återspeglar inte dagens verklighet, säger Siikala.

För Siikala har mångfald alltid varit en viktig och självklar del av vardagen. Hon är själv helt finskspråkig,  gift med en finlandssvensk, har en son som är född i Etiopien och en dotter som gift sig med en svensk med gambiska rötter.

Tio år har gått sedan Siikala grundade Kassandra och hennes nyaste projekt inom arbetet för kulturell mångfald är scenkonstfestivalen International in Nordic Countries (INC). Festivalen gick av stapeln i tisdags på kulturfabriken Korjaamo i Helsingfors och pågår fram till söndag. INC är ett samarbete mellan Kassandra, Korjaamo och Alexandersteatern och ordnas för första gången.

– Festivalen är något som Finland absolut behöver. Jag är väldigt stolt över att det är Finland som ordnar den första nordiska scenkonstfestivalen för att främja mångfald.

FRAMTIDA TEATER?

INC-festivalen fokuserar på de nya nordbornas roll inom scenkonsten i Norden genom att ställa frågor: Vilken roll har teatern i det nya samhället? Vem får definiera estetik och yrkesmässighet i dagens teatervärld? Vem ska göra föreställningar och för vilken publik?

Frågeställningarna är många, men inga direkta svar går att få. Under festivalen framförs sammanlagt fyra föreställningar där etniska och nya nordbor samtidigt är på scenen. Dagen efter varje föreställning ordnas en workshop där publiken och de uppträdande kan mötas och bearbeta innehållet i föreställningen. Man strävar efter att finna nya vinklingar till ämnet genom att diskutera värdefrågorna.

Ifall man bortser från Island består repertoaren av föreställningar från alla nordiska länder. Romeo och Julia framförs på rappad ”kebabnorska” kombinerat med streetdance och Sergej Prokofjevs musik. Svenska Riksteaterns Vem sover i natt? är en ung somalikvinnas egen berättelse om sin flykt till Sverige. I den danska dokumentärföreställningen What’s up, God? berättar ungdomar om sitt förhållande till religion.

– Det var lätt att fastna för föreställningarna då de är så olika, men ändå har en gemensam ingrediens, berättar Siikala. Deras budskap är att alla i Norden inte är lutheraner med blåa ögon och blont hår, men att alla ändå är nordbor.

Det finska inslaget Antigone är en
2 400 år gammal pjäs som har asiatiska, afrikanska och europeiska inslag och är regisserad av Siikala själv.

Antigone är ett extremt fall, men jag vill påstå att det är framtidens teater. Enligt kritiker har jag fört pjäsen utanför Finland, men den tankegången upplever jag som helt felaktig. Mångfald är en del av dagens Finland och skådespelarna är finska. Det är endast en bisak att de inte är födda i Finland.

Festivalen kulminerar i ett öppet seminarium med chefer från fyra stora nordiska teatrar. Birgitta Englin från Riksteatern i Sverige, Asko Sarkola från Helsingfors stadsteater, Remi Lewerissa från C:ONTACT i Danmark och Cliff Moustache från Nordic Black Theatre i Norge deltar i diskussionen.

EN OKÄND RIKEDOM

Också föreställningen Guksin Guollemuorran som blandar samiska traditioner med moderna scenuttryck framförs under festivalen, vilket Siikala upplever som oerhört viktigt. Den samiska kulturen är en självklar del av Norden och att främja den långa traditionen av nordiskt kultursamarbete är en annan utgångspunkt för festivalen.

Traditionen borde presenteras också för invandrare. Flera av invandrarna i Norden har emigrerat från samma områden och har liknande upplevelser både från sitt ursprungsland och från sitt nya hemland. Siikala berättar att hon fått höra att det nästan aldrig är några nya nordbor som ansöker om stöd från den Nordiska Kulturfonden.

– Det tyder på att invandrare inte är medvetna om att något sådant som Norden alls existerar, fastän gemenskapen kunde vara en stor rikedom också för dem.

Siikala hoppas på att festivalen kan väcka den finländska teatervärlden och att teateruppsättningar med en mångkulturell skiftning skulle värderas på rätt sätt. Teater skapar verklighet och värderingar, och har därför stora möjligheter att påverka människors tankesätt.

– Den allmänna attityden är att ord som ”invandrare” och ”mångkulturalism” handlar om något dåligt och socialt handikappat, i motsats till ”internationell” som uppfattas som bra, fastän det egentligen är fenomen som går ihop. I och med invandringen har vi en inre internationalism i Finland.

Ifall festivalen lyckas samla ihop tillräckligt med publik är tanken att INC blir en återkommande tillställning, som kanske ordnas vartannat år.

– Det är omöjligt att förutspå vad som kommer att hända under festivalen, men när konstnärer träffas sker det alltid något nytt.

text&foto Fanny Fröman

 

What’s up, God? på Korjaamo fre 10.6. kl. 19
Guksin Guollemuorran på Diana-scenen lö 11.6 kl.16.30
Seminariet Har teatern en roll i Norden i en tid som präglas av internationalisering och kulturell mångfald? på Diana-scenen lö 11.6. kl.10 och sö 12.6. kl.10.30

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.