Disciplin och frihet. Bildning och utbildning. Forskning och skolning. Att forma och att formas. Med Sven-Eric Liedman som utgångspunkt ger Ulf Modin en överblick av skolans idéhistoria.

Sven-Eric Liedman, professor emeritus, har varit professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet och är en av Sveriges främsta tänkare under 1900-talets senare hälft. I sin bok Stenarna i själen. Form och materia från antiken till i dag, har han ett kapitel om bildning och utbildning, där han på ett elegant sätt framlägger sin bildningssyn. Vad formar en människa?

Liedman börjar med att citera den italienske filosofen Giovanni Pico della Mirandola, som i ett tal från år 1488 låter Gud Fader beskriva människans plats i världen: ”Andra varelsers natur begränsas inom av oss föreskrivna lagar. Du är av inga gränser instängd, utan skall fastställa dem själv med din vilja som jag lagt i din hand. Mitt i världen har jag ställt dig för att du därifrån så mycket lättare skall kunna skåda runt omkring dig allt som finns i världen. Varken himmelsk eller jordisk, varken dödlig eller odödlig har vi gjort dig på det att du … fritt och ärofullt må kunna ge dig den gestalt du helst vill ha.”

Som Liedman påpekar är detta en lockande bild av mänsklig frihet. Vi formar oss själva. Människan har till skillnad från djur och växter en fri vilja. Hon kan antingen sjunka till djurens eller växternas nivå eller höja sig till änglarnas. Pico säger att genom ”vetenskapen om moralen” skall hon ”rensa ögonen från smuts och dialektiken skall rikta hennes blick mot det rätta. Med särskild värme riktar sig Pico till Platon som är så svår och samtidigt så rik och skarpsynt, att alla sätt att begränsa honom har misslyckats.

Pico hyser framför allt förakt för den traditionella skola som fanns i hans samtid. En annan kritiker var François Rabelais. Han riktar ett kraftigt angrepp mot den utbildning som läkare och andra boksynta fick genomgå i Frankrike för 500 år sedan. Mot universitetens reglerade skolfilosofi ställer han en lika fri som gränslös utbildning – ett program för jättar. Rabelais utopi är klostret Thélemè (från grekiskans ”vilja”). Där får alla göra vad de vill och just i denna frihet finns den bästa jordmånen för studier. Först där kan jättar bli fullvärdiga människor, både fysiskt och psykiskt. De lär sig först språk av pur lust och sedan blir de mästare i de fria konsterna. Rabelais tänker sig att varje människa, lämnad åt sig själv, törstar efter kunskap. Det är bara tvånget som kan förstöra denna lust. Om människan är fri från tvång formar hon sig själv på bästa sätt. Rabelais, liksom underförstått Liedman, tror på den läraktiga människan.

Rabelais och Pico formar den universella människans, renässansmänniskans, ideal.

 

* * *

 

Renässansen hänger samman med reformationen. Båda är uppgörelser med det närmaste förflutna och båda genomsyras av samma längtan till ett renare ursprung, till antiken respektive bibeln. Liedman påpekar att det genom hela historien går en kamp mellan två motsatta extremer:

”Å ena sidan finns föreställningen att varje individ kan utvecklas så långt det är möjligt tack vare den inre växtkraft de är begåvade med. För sin hjälp behöver hon i stort sett bara uppmuntran och goda föredömen. Å andra sidan betraktas alla som i grunden lättjefulla, måttlösa och offer för onda drifter. Det är en hållningslöshet som måste stagas upp med hård disciplin.”

Liedman påpekar också att de vanliga orden för uppfostran och utbildning på några europeiska språk har en hel del att säga om våra grundläggande föreställningar. Det latinska ordet educatio betyder att visa varthän en pojke eller flicka skall gå. Ordet kan betyda både körsven, ledsagare och härförare. Det finns också ord som tar fasta på att människan kan utvecklas från att ha varit något substanslöst. Latinets formatio har i dagens franska blivit formation och på italienska formazione och betyder skolning och utbildning – både en process och ett resultat. Man genomgår en formation och får en form.

I svenskan används ordet bildning, som kommer av tyskans Bildung. I ordet bildning ligger att människan skapas till en Guds avbild. Den tyske tänkaren Johan Gottfried Herder var besjälad av denna tanke och förde fram ordet bildung som ett nyckelord för all utveckling. Allt bildas; världsalltet, jordskorpan, växter och djur. Människor bildas från födelsen till döden. Det gäller både individen och kollektivet, folket som bildar en organisk enhet. Ordet kom snabbt in i svenskan. Norrmän och danskar talade om dannelse. Ordet bildning finns däremot inte på engelska. Närmast ligger orden cultivation och self-development.

Bildung och bildning handlar om form, eftersom bildningsprocessen förutsätter att människan är ett formbart material.

Två skilda begrepp är däremot bildning och utbildning. En utbildning är målinriktad och yrkesinriktad, medan bildning i första hand är en process.

 

* * *

 

En utbildning har som mål att producera färdiga produkter som lätt kan jämföras med varandra. Den som bildar sig är däremot fri. Han eller hon genomgår en process som är styrd inifrån, av kunskapshunger och lust att förändra sig. Personen ser kunskapen som ett egenvärde och inte som medel för någonting annat. Denna distinktion mellan bildning och utbildning sitter hårt i språket. I dag är det främst utbildningen som gäller, vilket framkommer av en avhandling från 1978 av sociologen Lennart Svensson med den en smula nostalgiska titeln Från bildning till utbildning. Denna åtskillnad mellan begreppen kom i Sverige efter 1870. Därifrån går en rak linje från bildningsanstalt till yrkesförberedande skolor. Liedman håller inte riktigt med Svensson, men säger att dagens studenter jagas igenom universiteten av staten och näringslivet, som främjar studentens utbildning men inte deras bildning.

Själva motsättningen mellan bildning och utbildning är ändå inte ny. Många av bildningsförespråkaren Wilhelm von Humboldts tankar slog igenom i 1800-talets universitet, men det innebar inte att de fullt ut förverkligades. Även i dag finns en linje som förespråkar bildning. Man talar om behovet av kritiskt tänkande och vetenskapens frihet.

Dikotomin mellan bildning och utbildning har en lång historia. Ytterst är det fråga om två olika människobilder. Den ena är mekanisk och den andra organisk. Den förra betonar yttre påverkan. Individen är som en lerklump, som formas så att hon i bästa fall kan utföra sina uppgifter på bästa sätt. Den organiska modellen ser däremot den individuella utvecklingen som styrd inifrån. Den idealiske lärare lockar fram det bästa i de växter som odlas. I debatten om skolsystemen står bildningsidealen närmare den organiska modellen, medan utbildningsidealen är mekaniska. Det mekaniska tänkandet vill skapa en examen som leder till en framgångsrik yrkesman. Detta behov av utbildning insåg också Humboldt. Bildningsprogrammet måste förenas med ett utbildningsprogram. Frihet måste förenas med anpassning till yttre normer och krav och bildningen ges rum inom utbildningen.

 

* * *

 

Liedman skriver med förtjusning om grekerna och deras uppfostringsideal. Han lyfter fram det grekiska nyckelbegreppet paideia som ett ideal. Platon dryftar hur människan formas genom den kunskap hon förvärvar, men han trodde att sanningen är evig och åtkomlig endast för dem som har lärt sig att bortse från föränderliga opinioner. Paideia står nära vår uppfostran, och det är barnen som skall fostras, inte de vuxna. Ordet paideia inbegriper också svenskans bildning och utbildning. Platon godtar bara en form av utbildning och har en traktat om paideia. Den innehåller det första stora kombinerade bildnings- och utbildningsprogrammet i sitt slag och har blivit mönsterbildande för många, exempelvis för Humboldt.

Både han och Platon var för ett sammanhängande skolsystem för alla, från barnaåren till högsta bildningsgrad. Här ser vi rötterna till vår grundskola. Platons skola är öppen för alla, vilket principiellt kolliderar med hans aristokratiska samhällssyn och hans nedlåtande kvinnosyn. Det är emellertid naturligt för hans uppfattning att alla skall vara med från början. Först efter grundskolan börjar sållningen. Kunskapen om de eviga idéerna kan bara nås av de främsta.

Läroprocessen är mycket omfattande och till sist återstår bara de 50-åringar och äldre som skall styra staten. När kroppskrafterna tryter kan dessa studera vad de vill och inte utom tillfälligt göra något annat än filosofera.

 

* * *

 

Aristoteles stod i detta avseende nära Platon. För honom är den som inte formas en lerklump som skall formas av skolan. Platon och Aristoteles tankar genomsyrar den västerländska pedagogiken. Cicero använde ordet formatio eller alternativt informatio för sitt undervisningsprogram. Målet för hans undervisningsprogram var humanaitas. Tanken att det nya människomaterialet måste utsättas för den systematiska påverkan som kallas skola lever kvar lika starkt som under antiken. Många kristna ser hela livet som en skola för livet efter detta. Denna syn uppstod redan i den katolska kyrkan under medeltiden och tidigare. Den elementära utbildningen försiggår i detta livet och den avancerade i nästa. Enligt de milda uppfostringsidealen skall individen ledas av dem som har kommit till bättre insikt.

På den här punkten är den store 1600-talstänkaren Johann Amos Comenius en förebild för Liedman. Hans stora arbete Didactika Magna skrevs kring 1630 men publicerades först 1657. Verket är en mötesplats för många av samtidens idéströmningar och författaren är nyskapande. Comenius ivrar som få för skola och utbildning. Världsalltet är ett jättelikt urverk men dess mening är utbildning och förkovran. Efter döden väntar den stora himmelska akademin på de rättrogna. Comenius har ingenting till övers för obildade människor vare sig de är fattiga eller rika. Alla måste skolas. Enligt den store pedagogen skall orden inte längre skymma det de föreställer, de abstrakta reglerna inte komma före de levande exemplen och lärdomsprunket inte skymma verkligheten. Enligt honom skall allt bli klart, enkelt och rationellt. Först skall eleverna studera modersmålet, sedan ett levande språk och till sist latinet, som man skall lära sig perfekt. Man studerar inte ämnen huller om buller utan helst ett i taget. Detta medför att undervisningen kan kortas ned till fyra timmar per dag i stället för att eleverna tillbringar sex till sju timmar om dagen i skolan, vilket är omänskligt. Lärarna undervisar mindre men eleverna lär sig mer. Comenius liknar här Humboldt och amerikanen Dewey.

Tyvärr blev hans arbete med att reformera både de engelska och de svenska skolorna begränsat. Han har ändå kallats både folkskolans och grundskolans fader, för han ville skapa en skola för alla, fattiga och rika, pojkar och flickor. Det som skiljer honom från oss är hans lutherdom och den därtill hörande moraliska strängheten. När det gäller själva utbildningen är det mest iögonenfallande att det inte finns det minsta drag av individualism hos Comenius. Hans idéer om bildning slår igenom hos Humboldt och genomsyras av föreställningen att den mogna människan har sin egen unika väg till kunskap. Utbildningen är i grundskolan gemensam för alla. Målet för Comenius är detsamma för alla: den himmelska akademin. Hans släkt lever fortfarande i Finland.

 

* * *

 

Liedman diskuterar också bildningen och dess förfall. I Humboldts universitet skulle forskning vara en lika obligatorisk uppgift som undervisningen. Studenterna skulle få lära sig att deras egen och hela mänsklighetens kunskapsutveckling var gränslös. De skulle inse att vi kan veta något, därför att det vi vet är av samma slag som vårt eget förnuft. De som började vid universitetet skulle sedan länge ha förberetts för fria studier. I skolan skulle läraren vara en fast hand, men vid universiteten skulle han vara rådgivare och lärarna och eleverna skulle betraktas som jämställda.

I Humboldts gymnasium finns tre stora ämnesblock: matematik, språk och historia. Snart glömde man bort historieämnet till förmån för de två förstnämnda, men för Humboldt var alla tre ämnena likvärda. Eleverna skulle utveckla de förståndsformer som fanns slumrande i deras intellekt. Lärarna skulle utveckla deras anlag. När de kom till universitetet skulle studenterna prövas i hur de hade insupit den anda som genomsyrar deras tänkande snarare än i mängden av de faktakunskaper de pluggat in. Snart kom bildningen emellertid att alltmer identifieras med studenternas yttre. Man kunde känna igen en bildad människa på hennes former. Humboldts idéer omvandlades i det gymnasium och det universitet som bär hans namn.

Det utvecklades en syn på den formella bildningen enligt vilken formen enbart fanns i människans intellekt. Det formella bildningsidealet blev främst ett bålverk för traditionell humanistisk bildning mot de krav som ställdes av industrisamhället med sin snabba tekniska utveckling, och reaktionen uteblev inte. I Sverige frågade botanisten och kyrkomannen Agardh redan 1828 varför lyriken skulle anses stå så mycket högre än kunskapen om naturen. Naturvetarna och teknikerna framhöll sin betydelse för upplysning och framsteg, medan humanisterna var tillbakablickande. Det uppstod en motsättning mellan humanister och naturvetare som fortfarande kan skönjas. Båda uppfattade emellertid bildning som någonting man äger eller besitter och inte som något som präglar människan på djupet. Bildningen blev en yttre form och förknippades med manér och stil.

Inom folkbildningen kunde man länge finna mer av den ursprungliga övertygelsen, speciellt i de nordiska länderna. Folkbildarna hävdade, att en mänska tack vare sina nya insikter inte bara utvecklades utan också i grunden förändrades och kunde delta i samhällsutvecklingen på ett mer medvetet och fruktbart sätt. De som segrade också inom folkbildningsrörelsen var de rena nyttotänkarna. De sade att vanligt folk framför allt skulle arbeta och därför skolas i praktiska ämnen. Redan från början fanns det många som i folkbildningen ville se en producent av jordnära nyttigheter. I dagens värld kräver politiker och myndigheter att bildningsförbunden skall fungera som smörjmedel för en gnisslande arbetsmarknad. Idealen plockas fram bara i festtalen. Folkbildarna har ersatts av utbildare.

Ulf Modin

 

Lämna en kommentar