1,K

David Cameron är Storbritanniens nya Margaret Thatcher. Han är övertygad om att han kommer att förändra landet lika mycket som hon.

I motsats till Thatcher säger Cameron dock att samhället absolut existerar – ett av Thatchers rätt dunkla (och kusliga) påståenden var ju att det inte finns något samhälle, utan enbart individer. Han strävar i alla fall efter minst lika radikala förändringar som hon (deras parti är alltså konservativt på ett lite speciellt sätt). Och när man tänker på vilka stora skador Thatcher och Ronald Reagan åstadkom också hos oss genom sin nyliberala revolution är det all anledning att noga följa med Camerons experiment.

Till sin ledarstil skiljer sig Cameron klart från Thatcher. Han vill inte besluta om allting själv, utan har nöjt sig med att utveckla grundidéer som hans ministerkolleger vidareförädlar.

”Han är en premiärminister som inte lägger sig i allt. Till en början kändes det skönt. Det var bra att ha en person i nr 10 (Downing Street) som inte är arbetsgalen. Olik sin företrädare är han, och liksom Bush inriktad på att få sova tillräckligt”, noterade en uppenbart välunderrättad statstjänsteman, som skrivit sporadiska och anonyma dagboksanteckningar i The Guardian om tiden med den nya regeringen.

Den mjukare ledarstilen beror inte på bristande viljestyrka. Camerons regering har med stor energi tagit sig an sina uppgifter. Företrädaren Tony Blair medger i sina memoarer att han var alltför försiktig i början av sin ämbetsperiod och senare önskade att han hade varit mer offensiv. Camerons regering har tagit lärdom av detta och genast lagt in högsta växeln.

 

En radikalisering

av Thatchers permanenta revolution – det är vad de konservativa nu strävar efter enligt kolumnisten Richard Seymour i Guardian. Tories har deklarerat att deras mål är att göra sina stora nedskärningar i budgeten ”hållbara”, det vill säga permanenta. Det är alltså inte fråga om någon tillfällig anpassning, utan om att i grunden omstrukturera ekonomin. Seymour ser därför Tories som förkämpar för den brittiska kapitalismen och uppfattar deras projekt som en fortsättning på det thatcherska.

”Thatcher förstod att den efterkrigstida socialdemokratiska kompromissen byggde på hög tillväxt, stora vinster för industrin och tillräckliga inkomstströmmar för finansministeriet. Men i mitten av 70-talet stod det illa till med den brittiska kapitalismen. I teorin kunde finansministeriet låna pengar, investera och skapa jobb. Men så började stagflationen och växande arbetslöshet åtföljdes av växande inflation.” (Annars ses de två ju vanligen som alternativ i den ekonomiska politiken.) Detta innebar enligt Seymour att systemet inte kunde upprätthålla den höga investeringsnivå som en korporativ stat behövde.

Thatchers svar på problemet var att inleda ett nedskärningsprogram som utgjorde ”öppningssalvan i en strid för att i grunden omstrukturera den brittiska ekonomin till förmån för fri marknad, en stark valuta och försvagade fackförbund”. Strategin baserade sig på Milton Friedmans och Friedrich Hayeks idéer. De representerade inte bara den nyliberala ekonomiska skolan, utan också högerradikala politiska uppfattningar som ville begränsa ”specialintressenas” (bland annat fackets) inflytande på de folkvalda.

Enligt den nyliberala ideologi som de konservativa utvecklade på basis av dessa idéer var statens uppgift inte att skapa sysselsättning, utan att skapa förutsättningar för tillväxt i den privata sektorn. Receptet var låga skatter, svagare fackförbund, lägre löner. Där det var möjligt skulle offentliga tjänster privatiseras och marknadsmekanismer införas. Ett avreglerat finanssystem skulle sporra till investeringar genom hög avkastning. Konsumtionen stöddes genom utlåning och spekulation baserad på till exempel stigande fastighetspriser. Nyliberalismens principer internaliserades på statens alla nivåer.

Projektet minskade stabiliteten i ekonomin och försämrade exportindustrins möjligheter, men var enligt Seymour ändå en framgång enligt egna kriterier. Tillväxten nådde inte upp till efterkrigstida siffror, men den blev högre än under 70-talet. Tillräckligt många drog nytta av nya ekonomiska möjligheter för att det skulle skapas ett politiskt stöd för den nyliberala idén. Då fackförbunden försvagades tvingades Labour justera sin kurs högerut. Partierna urholkades till ”leveransmekanismer dominerade av professionella, marknadsinriktade eliter”.

Seymour ser nu Camerons projekt som en vidareutveckling av thatcherismen. Genom att privatisera offentliga tjänster skapar man nya möjligheter för näringslivet och vidgar den ekonomiska elit som har direkt nytta av de konservativas politik. Därmed stärker man dess lojalitet med partiet.

 

Big Society

är slagordet för Camerons politik. När statsapparaten, Big Government, krymps radikalt ska den ersättas av den tredje sektorn, frivilliga insatser och välgörenhet.

I ett inlägg i Daily Telegraph i februari beskrev Cameron sin politiska mission: att ”råda bot på sammanbrottet i vårt samhälle: familjernas sammanbrott och lokalsamfundens sammanbrott”. Vad han riktigt avsåg med detta framgår inte av sammanhanget, formuleringen är i alla fall moraliserande och oroväckande. Han skrev också om de många föräldrar som klagat för honom om sina svårigheter att ”hitta en anständig statsskola för sina barn” och fortsätter: ”Och också om jag alltid varit tacksam för den enormt fina vård min äldsta son fick förstod jag aldrig varför lokala myndigheter hade större kontroll över budgeten för vården av honom än vad Samantha och jag hade.” (När hans svårt handikappade son dog sex år gammal var Cameron tacksam för den vård sonen fått varje dag sedan födseln – man kan undra på vilket sätt han och hans hustru bättre hade kunnat bedöma vården.)

Då byråkratin har så stor makt och de enskilda medborgarna så liten har detta enligt Cameron lett till försämrad statistik beträffande överlevnad i cancer, skolresultat eller brottslighet. (Också här kan man undra om amatörer faktiskt kan fatta bättre beslut om cancervård eller kriminalvård än sakkunniga?)

Cameron tvekar inte. Statskontrollen ska avskaffas och makten placeras i folkets hand, ”det blir mera frihet, flera valmöjligheter och större lokal kontroll”. Detta ska ske genom att öppna offentliga tjänster för konkurrens och ge medborgarna frihet att välja sjukhus eller skola för sina barn. Reformen ska vara oåterkallelig, ingen regering ska kunna återgå till ”den gamla onda tiden med statsmonopol”.

I ett annat inlägg, denna gång i Guardian, förklarade Cameron hur det praktiskt skulle gå till: ”Om ett grannskap vill ta över driften av ett postkontor, en park eller en lekplats, hjälper vi dem. Om en välgörenhetsorganisation eller en religiös grupp vill starta en fin ny skola i statssektorn låter vi dem göra det. Och om någon vill hjälpa till med barn upphäver vi den kontroll av straffregister och de hälso- och säkerhetslagar som stoppar dem.”

Det sista låter direkt farligt. Hos oss har det ju inträffat tråkiga händelser på till exempel daghem som kunde ha undvikits om straffregister kontrollerats. Tanken på att folk skulle vilja ta över ett postkontor eller en park verkar inte särskilt realistisk, en lekplats kunde väl ännu gå an.

Rum för reformer finns säkert ändå. I Storbritannien går 94,4 procent av statens inkomster och utgifter genom centralregeringen, i EU är genomsnitt 60 procent och i Sverige 55 procent. Uppenbarligen finns det goda möjligheter för en decentralisering, men att gå från den ena ytterligheten till den andra är knappast vettigt.

 

Mer thatcheristiskt

än på Thatchers egen tid är Storbritannien nu, visar en opinionsundersökning gjord av ett forskningsinstitut. Enligt British Social Attitudes är stödet för välfärdsstaten och för en omfördelning av förmögenheterna betydligt mindre än på 1980-talet. Medan 58 procent av de tillfrågade år 1991,vid Thatchererans slut, ansåg att staten borde satsa mera på olika sociala stödformer var motsvarande andel nu nere i 27 procent. År 1989 stödde 51 procent åtgärder för att omfördela inkomster från rika till fattiga, nu gör bara 36 procent det. Enligt rapporten beror detta åtminstone delvis på Labours högervridning.

Samtidigt har oron över de växande ekonomiska klyftorna ökat. Nu säger 78 procent att inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga är för stora. Att färre personer numera vill att något görs åt saken förklarar författarna med att höginkomsttagare inte gärna vill släppa sina pengar och att många utvecklat en teori om att fattiga är fattiga för att de är lata.

Misstron mot politiker är stor och misstron mot bankirer är ännu större. Däremot är tillfredsställelsen med det offentliga hälsovårdsväsendet större än någonsin.

 

Offentligt anställda

avskedas nu i stora skaror. Det betyder dels en växande arbetslöshet, dels att en del av de offentliga tjänsterna inte sköts. För att fylla luckorna låter man nu privatföretag utbilda frivilliga för dessa uppgifter. Dessa amatörer får naturligtvis en lättare utbildning än de yrkesmänskor de ska ersätta, och deras ersättning blir ännu lättare.

Cameron hade utnämnt affärskonsulten lord Wei till ledare för operation Big Society. Hans uppgift är att planera mobiliseringen av medborgaraktivister. Först kvällen före utnämningen fick han veta att arbetet var obetalt. Efter en kort tid såg han sig tvungen att skära ned sin arbetsinsats från tre till två dagar i veckan, eftersom han inte hade råd att arbeta avlönat bara två dagar i veckan. Han behövde lite mera tid för att förtjäna sitt levebröd och umgås med sin familj.

Detta sågs i pressen som symptomatiskt – en central frågeställning för Wei har varit hur man kan underlätta mänskors vardag och ge dem tid att engagera sig i lokalsamfund och utföra frivilligarbete.

Kritiker har stämplat det som hopplöst naivt att tro att en välfungerande frivilligsektor kan blomma upp över en natt och ersätta de professionella tjänster som tidigare funnits. Till stor del handlar det om tjänster som helt enkelt inte kan skötas av outbildade frivilliga.

På konservativt håll talar man om en kreativ förstörelse av staten, det finns till och med de som stolt jämför projektet med Maos ”kulturrevolution”. Mellan ministrarna finns en konkurrens om vem som genomför de mest radikala reformerna och Cameron uppmuntrar dem. Hans huvudstrateg Steve Hilton har hörts säga till kolleger: ”Allt måste ha förändrats fram till år 2015. Allting.”

 

En mera prosaisk förklaring

än maoismen finns också till det som sker. När man river upp de offentliga tjänsterna frigör man arbetskraft som kan övertas av det privata näringslivet och man skapar också nya affärsmöjligheter.

Det är kanske inte en slump att finansvärldens andel av det konservativa partiets intäkter ökat starkt under Camerons tid som ordförande. År 2005, när han blev partiordförande, uppgick stödet från ”the City” till 2,7 miljoner pund, vilket motsvarar 25 procent av partiets intäkter, medan det 2010 stigit till 11,4 miljoner pund eller 50,8 procent. Då fanns det nästan 60 personer som gav mer än 50 000 pund till partiet, vilket berättigade dem till ett personligt möte med Cameron eller någon annan av partiets ledare.

Det kan hända att finansmännens huvudintresse är att se till att inga begränsningar av bankirernas toppinkomster införs, men man kan också anta att en radikal krympning av den offentliga sektorn tilltalat dem genom de nya affärsmöjligheter som öppnas.

Peter Lodenius