1,K

– Alla pratar forskning, i Finland är det en bisak. Diskussionskultur är britter bäst på.
Anna Rotkirch har tillbringat ett år vid Oxford, själva urtypen för ett universitet.

Anna Rotkirch har i dessa dagar återvänt till Finland från Oxford, där hon och hennes man J P Roos tillbringat ett läsår tillsammans med sina barn. Hon trivdes mycket bra i Oxford. Det kan inte finnas många städer som är så präglade av sitt universitet och sina college.

I Oxfords fall är det delarna, collegen, som överskuggar helheten. Man antar att universitetet grundades kring år 1096 och att de äldsta collegen grundades på 1200-talet. I dag är det i alla fall collegen som dominerar stadsbilden med sina mestadels imposanta byggnader, sina spiror och torn. De studerande är också i första hand knutna till ett college, medan universitetet sköter koordineringen och har hand om den tyngre naturvetenskapliga undervisningen som förutsätter laboratorier etc.

– Strukturen är komplicerad, men de flesta säger att den fungerar ganska bra. Lärarna får lön både av sitt college och av universitetet, berättar Rotkirch när vi sitter på puben The Crown, som påstås ha frekventerats av Shakespeare, på god fot med både krögaren och hans hustru.

Det religiösa arvet

”Herren är mitt ljus” är universitetets motto och collegen uppkom i tiden ur klosterskolor som skulle öka munkarnas bildning. Englands kyrkliga historia har också påverkat den fortsatta utvecklingen av collegen – till exempel Christ Church, det mest storslagna av dem alla, som grundades på 1500-talet.

– Henrik VIII tog pengarna från klostren, som han ansåg att hade degenererat, och styrde dem till andra kyrkliga ändamål. Men man tillämpade fortfarande principer från klostren, som att omgivningarna skulle vara vackra, ofta med en underbar trädgård, för att tanken kunde blomstra. Institutionerna var också självförsörjande. Ett annat arv var att de enbart var för män. Lärarna fick inte vara gifta. Sovsalarna var för både studerande och lärare, berättar Rotkirch.

Ett av Henrik VIII:s projekt var just Christ Church som på 1500-talet byggdes upp ur ett augustinskt kloster från 1100-talet. Klosterkyrkan byggdes om  till en ståtlig katedral för det biskopsstift som kungen upprättade, men samtidigt också för colleget. Också i övrigt är anläggningen ståtlig som ett slott. Matsalen från början av 1500-talet har förevigats i en Harry Potter-film. Porträtten av bemärkta personer, från Henrik VIII och framåt, fyller väggarna så fullständigt att nya kan fogas till samlingen enbart om gamla tas bort. Och celebriteter med anknytning till colleget finns det gott om. Hela 13 brittiska premiärministrar har studerat vid Christ Church, fler än vid något annat college i Oxford.

Också namnen på många andra college vittnar om den ursprungliga religiösa anknytningen: All Souls, Corpus Christi, Jesus, St Cross med flera. Den högkyrkliga Oxfordrörelsen, som uppkom på 1800-talet, visar att denna anknytning varit stark också under senare tid, åtminstone på vissa håll. Först på 1900-talet upphävdes tvånget att delta i dagliga religiösa ceremonier. Det enda (ett nyinrättat) college som inte har ett eget kapell lär just därför vara populärt i vissa kretsar.

Mansdominans
fram till nu

Det akademiska livet i Oxford har varit mansdominerat fram till våra dagar. Kvinnor tilläts som studera här först på 1870-talet men då inom egna college. Först på 1920-talet tilläts de avlägga examina. År 1974 började dittills manliga collegen anta också kvinnliga studenter och först 2008 släppte, efter långa och häftiga diskussioner, St Hilda’s college in manliga studerande. I dag är ungefär hälften av 30 000 studerande vid universitetet kvinnor.

– På det stora hela fungerar allt som tidigare. De studerande bor och äter i collegen. Det finns en klar tradition att gå in i, fast alla inte trivs med elitismen, säger Rotkirch.

Traditionerna har varit väldigt kompakta. Anna Rotkirch berättar om en rysk väninna, som kom till Oxford omkring 1973. Det var också första gången hon var i väst, så när hon såg att alla kom till måltiden i svarta kåpor trodde hon att det är så man gör i väst.

Varje studerande har i sitt college en handledare, en tutor, och ska varje vecka skriva en uppsats som handledaren sedan går igenom tillsammans med denna och kanske en eller två andra studerande. Studenterna får alltså personlig uppmärksamhet på ett annat sätt än i Finland.

Inträdesprov, kursfordringar, föreläsningar och examina sköter universitetet om.

– Föreläsningarna är frivilliga men handledarkontakten obligatorisk. Många i collegen publicerar inte så mycket, men är mycket goda lärare. Denhär handledningen är en förutsättning för att ett äkta vetenskapligt tänkande ska uppstå. Man har inga boktenter, men nog listor över rekommenderad läsning. Det är sokratiskt och hierarkiskt. Lärarna älskar sina elever.

Fin diskussionskultur

Rotkirch ägnade sig dock enbart åt forskning under sitt år i Oxford. Hon och hennes man var knutna till den socialpolitiska institutionen och till St John’s college.

– St John’s hörde länge till de sämsta collegen och var sårbart, konservativt och trögt. Först på 70-talet skärpte man sig och nu vill alla komma dit. De får väldigt bra studerande.

St John’s är dessutom ett av Oxfords rikaste college. Medan de flesta andra av stadens dåtida college hade startats av kardinaler eller biskopar grundades St John’s på 1500-talet av en skräddarmästare i London som blivit rik bland annat på Rysslandshandeln. Han var katolik och redo att betala teologer som ville motarbeta protestantiska kätterier. Han köpte stora jordegendomar, vars avkastning fortfarande finansierar collegets verksamhet.

Året i Oxford finansierade Rotkirch med ett forskningsstipendium från Kone-säätiö. Hon och hennes man hade kanske själva föredragit Frankrike, där de vistats längre tider och trivts, men med tanke på barnen valde de England, där språket skulle vara ett mindre problem. Hon ångrar sig inte.

– Jag trivdes jättebra i Finland, men jag ville se något annat. Jag har fått ut det jag hoppades på av Oxford. Jag har varit imponerad av nivån på diskussionen, jag har ingått i en underbar grupp här. Man förstår inte Oxford innan man varit en del av den akademiska forskningen här, sett skönheten. Alla pratar forskning, i Finland är det en bisak. Diskussionskultur är britter (och fransmän) bäst på – man kan vara oeniga utan att bli arga.

– De flesta som studerar här kommer aldrig att leva så fint som här, uppleva så märkliga forskare. Bolognaprocessen var en väldig sak i Helsingfors, här har den inte inneburit något speciellt. Vi har haft våra terminer i 500 år, säger man, medvetna om den höga akademiska kulturen. Att klassamhället ännu lever kvar så starkt är en annan sak.

Peter Lodenius