Två veckor innan jag skulle resa till Japan började marken skaka och den väldiga vågen drog in över land. Jag var lyckligt lottad som inte hunnit dit, utan kunde följa med händelserna här hemma. Jordbävningen och tsunamin åstadkom en oerhörd förödelse, men vattnet rann snart ut igen och havet lugnade sig. Det gjorde också jordskorpan, åtminstone tillfälligt. Det händelseförlopp som sattes igång i Fukushima pågår däremot fortfarande och någon ände på det syns inte. Vilka följderna blir vet ingen, inte ens allt som hänt är känt. Senast idag (24.5) bekräftade energibolaget Tepco att partiell härdsmälta inträffat i tre av reaktorerna.
En av de mest magiska filmer jag sett är Kurosawas Drömmar, och nu visar den sig dessutom vara profetisk. I åtta drömmar gestaltar Kurosawa människans förhållande till naturen. I den första drömmen smiter en pojke ut i skogen och ser rävarnas bröllopsprocession som ingen människa får bevittna. En arg räv lämnar en kniv åt honom och han förväntas ta sitt liv. Men på sin mammas uppmaning ger pojken sig av för att försöka hitta rävarnas hem under regnbågen och be dem om ursäkt.
Att få rävarnas förlåtelse är säkert inte lätt, men ett ännu mer svårförlåtligt brott har begåtts av ”salarimannen” (från engelskans salaryman) i dröm nummer sex. I ”Fuji i rött” exploderar sex kärnreaktorer och ånga och eld stiger mot skyn. Människorna flyr i panik och lämnar bilar, cyklar, kappsäckar, barnvagnar huller om buller efter sig. Vid ett stup mot havet möts en mor med ett barn, salarimannen och en ung japan. Modern rasar: ”De sade att kärnkraften var säker, vilka lögnare! Om de inte dör för det här dödar jag dem själv!” Salarimannen, en av de skyldiga, svarar: ”Radioaktiviteten sköter den saken”, men väljer ändå att hoppa i sjön.
I följande dröm, ”Den gråtande demonen”, kommer de skyldiga inte lika lätt undan. Den unge japanen irrar nu runt i en grå och livlös trakt. Förvridna stålkonstruktioner sticker upp och blåsten river i dimmolnen. Här, bland monstruösa maskrosor och missbildade rosor, möter han en härjad enhornad demon som berättar om livet i det förödda landet: om de håriga fiskarna, enögda fåglarna, hararna med två huvuden. Men någon mat finns inte, demonerna äter i stället varandra. De äter först de svaga, för det finns fortfarande en rangordning – de som var mäktiga förr är det också nu. Demonerna med flera horn kan inte dö, det finns ingen som dödar dem, deras plåga är evig, särskilt nattetid då hornen värker. I en sänka vacklar de runt röda dammar, tar sig jämrande för sina huvuden, vrider sig av smärta vid skeletten efter dem de redan ätit upp.
I den sista drömmen, ”Vattenkvarnarnas by”, ställs det naturliga livet mot övermodet och dumheten. En mycket gammal kvinna begravs och hela byn firar: ”Det är bra att arbeta hårt, leva länge och sen bli tackad.” Flera sådana välbekanta sanningar uttalas: ”Smutsig luft, smutsigt vatten smutsar ner människans hjärta.” Men Kurosawas bildspråk är så klart och poetiskt och han framför sitt budskap med en sådan innerlighet att jag, när sjögräset på de sista bilderna böljar i åns strömmande vatten, känner mig uppfriskad och avsköljd.
Jag kom inte iväg till Japan i vår men däremot till Istanbul, till en poesifestival som jag missade i fjol på grund av det isländska askmolnet. Och nu är en annan vulkan i farten … Fast jag inser att många drabbades då och gör det också nu, kan jag på ett plan känna mig nästan upprymd över att jorden på det här sättet visar sin kraft och ger perspektiv på vår förmåga och betydelse.
I Istanbulfestivalen deltog också den danske poeten Niels Hav som gav mig diktsamlingen Ildfuglen, okay. I den ingår en svit om Japan, Tokyo, encore. De tolv korta dikterna tog mig några steg närmare det land jag så länge drömt om, ofta skräms av, men dit jag längtar fortfarande.
”Åh här är Japan, det sublima, / filosoferna i industrin ansikte mot ansikte / mot ansikte med kaos. Tunt porslin”. (Övers. Henrika Ringbom).
Henrika Ringbom
är författare
