När jag vaknar efter första natten i New York, är det med tanken: jag är i staden där ett leende besvaras med ett leende!
När jag dricker morgonkaffet vid Hudsonfloden tillägger jag: och där bordsgrannen donerar sin New York Times när hon läst ut den.
Och nästa dag i Central Park: där en ny latte och tusen ursäkter ersätter den jag tappade i marken så att jag brände armen och närapå en liten tax.
När jag kom hem full med Brooklynenergi och träffade en kollega förstod hon precis. Hon berättade om sin resa för några år sen när en butiksbetjänt plötsligt frågat hur hon mådde. Hon hade först inte fattat vem han pratade med. ”Men tänk”, sa hon nu flera år senare, ”att han ville veta hur jag mår!”
Jag minns ett finskt sällskap som var på besök på nittiotalet när jag bodde ett år på Manhattan. När de tog farväl sa de amerikanska värdarna att det hade varit trevligt att träffas och såg väldigt förvånade ut när finnarna svarade: ”Tack!”
Fast jag gjorde samma misstag; när någon på skolan berömde mina bilder tackade jag, i stället för att säga det förväntade ”jag tycker också om dina bilder.”
När det under det här besöket blev tal om att jag bott i New York förut, och man undrade varför jag inte stannat kvar, svarade jag att det tog mig många år att komma fram till att jag valt rätt, ur jobb- och trygghetssynvinkel om inte annat. Hon som ställt frågan (och som själv var på väg att flytta bort, utled på råttor och blottare) höll med och tillade att om jag stannat så skulle jag inte vara den söta (sweet) person jag är nu. Det svaret bevisar precis motsatsen, att valet var fel! För kan ni tänka er någon i Finland som skulle säga så till en person den just träffat?
Redan i flygbussen i Frankfurt på vägen hem kommer de obehagliga aningarna om vad som väntar: alla som kliver på ser ut som om de kom från ett katastrofområde, som om de upplevt en gemensam tragedi. Mina landsmän …
Om de promenerat omkring i Brooklyn med de ansiktsuttrycken lovar jag att reaktionen hade varit ett bekymrat: ”How are you?”
Jag byter också gärna ut damen som jag mötte på tians spårvagnshållplats i morse som morrade: ”Det regnar. Igen. Dom lovade i går att det inte skulle” mot den kanske sextioåriga mannen jag åkte hiss med från tunnelbanan upp till gatunivån på Hanson Place. Han klagade över värmen men sa att han hade något i sin plastpåse som skulle hjälpa, bara han kom hem. ”Kall öl”, föreslog jag. ”Nej”, sa han lite förvånat, ”kalla persikor från bondens marknad”. Och tillade artigt att en kall öl så klart också skulle sitta bra. Och önskade mig en trevlig dag.
Jag menar inte att jag är speciell eller den enda som inte passar in här. Jag tror att vi alla formas av vår miljö, och blir vi nedsläppta i Brooklyn börjar vi automatiskt hälsa och le och fråga varandra hur vi mår. Vi formas av vår miljö, och det är det som är så märkligt, för samtidigt är vi ju vår miljö.
Det är först när jag skriver det här som jag ser ett samband med det jag hörde i flygbussen på vägen hem. Bakom mig satt en ung mamma med ett litet ivrigt barn. Föräldrarna skrattade stolt, men lite nedlåtande, när han sa underbara meningar, som ”Tack, väldigt gärna!” (på frågan om han vill ha saft). Och sen fick mamman plötsligt ett litet utbrott och vände sig till sin man: ”Nästa gång sitter du bredvid honom i flyget, jag är helt slut och är trött i hela kroppen!” Som om barnet inte skulle höra och förstå.
När jag möttes på JFK-flygfältet av min vän tog vi en taxi in till stan. Vi hade inte åkt långt när hon började beskylla chauffören för att ta en längre väg. Han försvarade sig först, och sa sen: ”Vad spelar det för roll när priset är det samma?” Hon vände sig till mig: ”Nu ser du hur jag har det, jämt måste man skälla på alla.” Om han kört rätt skulle vi ha vunnit tio minuter. Jag hade då rest i tjugo timmar och tyckte inte att det spelade så stor roll … men så är jag ju från Finland, och söt!
Lena Malm
är fotograf
