När Ulrika Bengts nya film Iris annonseras som den första familjelångfilmen på svenska i Finland är förväntningarna höga.
”Det är inte bara en film jag vill att mina barn ska se, utan också en film som de behöver”, säger filmproducenten Mats Långbacka. Jag instämmer både som filmvän och som tvåbarnsmor.
Den åttaåriga Iris (Agnes Koskinen) har en spännande, annorlunda barndom i 1890-talets Stockholm. Hennes mamma Ester (Maria Salomaa) är en begåvad om än en lite väl driven konstnär. Kustmiljön som hon målar för tankarna till P.S. Krøyer. Även hon själv och hennes bohemiska vänner (David Sigridsson och Markus Krepper) är som hämtade ur Krøyers målningar.
Gayparet och deras mops Madam är den lillgamla Iris bästa vänner. Samtidigt tas Iris om hand av den anspråkslösa barnsköterskan Selma (Pia Runnakko).
Snart ska Ester ha en utställning i Paris. Iris packar sin resväska. Föga vet hon att hennes mamma inte tänker ta henne med.
Sveket känns brutalt men trovärdigt. På den tiden ljög man för småbarn för att ”skona”dem. Några familjehemligheter avslöjas lite väl skyndsamt. I stället för Paris hamnar Iris i en åländsk by.
Där bor hennes morbror (Tobias Zilliacus) och hans fru (Marika Parkkomäki). De borstar aldrig tänderna och äter gröt i stället för briocher. Kulturkrocken är ett faktum. Dessutom väntar fler skelett i garderoben.
Vuxenvärldens lögner väcker Iris vrede. Hon försöker betala med samma mynt. Samtidigt börjar hon öppna sig för nya saker och blir vän med några jämnåriga i byn.
Döden är jämt närvarande i Iris tankar. Postmästaren (Robert Enckell) på Eckerö, ”De dödas ö” är samtidigt liemannen. Dödstemat har att göra med de vuxnas svek: vissa sviker genom att överge eller till och med döda sina barn, andra genom att dö ifrån dem – precis som Iris pappa gjorde. Den poetiska, stundom magiska scenografin och den gripande musiken hör till filmens starkaste sidor.
Filmmakarnas behov av att ta barnet på allvar är värt respekt, men ibland upplevs de vuxna karaktärerna som tillrättalagda. Kunde de vara så snälla mot varandra som i filmen?
Finalen är rätt mycket Fanny och Alexander, men till skillnad från Bergmans film är Iris avsedd för väldigt unga åskådare. Något riktigt mörker finns inte här. De folkliga gestalterna har samma charm som i Olle Hellboms filmatiseringar av Astrid Lindgrens verk.
Zinaida Lindén
Iris. Regi: Ulrika Bengts. Manus: Annina Enckell. Produktion: Mats Långbacka. Foto: Robert Nordström. Musik: Peter Högerstrand. I rollerna: Agnes Koskinen, Tobias Zilliacus, Maria Salomaa, Marika Parkkomäki, Robert Enckell m.fl.
