Terrorns dialektik

av Trygve Söderling

Vi hoppas alla att det norska massmordet ska få precis motsatt effekt mot den som Breivik tänkte sig. Åtminstone hoppas jag att det tvärtom ska stärka multikulturalismen, feminismen, ”kulturmarxismen” och demokratin. Genom att konkret demonstrera sitt alternativ har Breivik, hoppas jag, försvagat vit makt-tänkandet, den ”kristna” och överhuvudtaget religiösa fundamentalismen.

Det är bra att ”basfinnarna” (officiellt: Sannfinländarna) nu grillas, att den finländska vapenkulten igen ifrågasätts och att dom anonyma hatpratarna på nätet börjar tas mera på allvar. Soini och Halla-Aho har både rätt och fel när de påpekar att de till skillnad från Breivik inte talat för eller utövat våld. De har fel när de kallar kopplingarna som andra gör för smaklösa attacker i ”politiskt” syfte. Politik var det i allra högsta grad fråga om för Breivik, politik är också basfinnarnas verksamhet (vad de än själva anser) och det är inte svårt att se till vilka delar deras tankevärldar sammanfaller. Men Soini och Halla-Aho har också i någon mån rätt när de slår ifrån sig. Vilka idéer som helst kan dras till extrema och absurda tillämpningar: både Stalin och Baader-Meinhof-ligan ansåg sig vara ”vänster”; nazister och fascister idkade en slags perverterad nationalism och hembygdskärlek; korsriddare, conquistadorer och pedofiler ingick/ingår i ett globalt nätverk som kallar sig kristendomen; Al-Quaida och wahabiterna tror sig vara bättre muslimer än andra och en del högersionister anser sig kanske tjäna judendomen. Listan på galna tillämpningar av idéer, bra som dåliga, kan göras längre.

Att Breivik angrep socialdemokratiska institutioner och människor (snarare än att t.ex. meja ner mörkhyade på gatan eller muslimer i en moské) har på ett paradoxalt sätt stärkt just socialdemokratin och ”kulturmarxismen” – och påmint oss alla om att det trots allt finns en udd t.o.m. i den så kuvade, nerkörda och marknadsliberalt förnedrade nordiska vänstern. Ledarskribenter på borgerliga tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, som till vardags idkar en tröttsam, närsynt och nötande hatpropaganda mot allt vad socialdemokrati heter, påminns för ett ögonblick om att de trots allt sitter i samma demokratiska båt och att det finns projekt som är ännu ”farligare” än jämlikhet och progressiv beskattning. Breivik hade för övrigt sannolikt avrättat också Gro Harlem Brundtland om han bara hunnit fram i tid – hon hade i så fall lagts till listan på politiska mord på nordiska ministrar i vår tid, efter Olof Palme och Anna Lindh. Att alla tre är/var socialdemokrater kan man knappast avfärda som en ren slump.

 

I Finland kommer förstås hatgruppen som talade för att mörda Astrid Thors för hennes invandrarpolitik i ett grällt ljus nu efter Breivik. Men beträffande genomförda politiska mord får man gå tillbaka till liberala inrikesministern Heikki Ritavuori (Framstegspartiet) i februari 1922, som dödades utanför dörren till sitt hem på Nervandergatan 11 i Helsingfors. Mördaren, Ernst Tandefelt, var en av tidens otaliga högerextremister som enligt sina vittnesmål under rättegången uppmuntrats av i synnerhet Hufvudstadsbladets skriverier. Rättegången blev därför också en rättegång mot Hbl, i domstolen läste man upp långa avsnitt ur tidningen och det framgick också att Hbl fabricerat direkta lögner för att piska upp hatet mot Ritavuori.

Mördaren Tandefelt verkar ha räknat med hjältestatus (kan man dra paralleller till dagens hatforum-bloggare Breivik med sina 5000 Facebook-vänner före massakern?), hoppades kanske på en politiskt betingad frigivning. Till en början sade sig Tandefelt vara stolt över mordet och påstod att han agerat ensam, men efter fem år i tukthus angav han flera medbrottslingar i den omfattande aktivistring som hjälpt honom med planering, vapen och pengar och som också pekat ut mordoffret. Kopplingarna till medbrottslingarna utreddes förstås aldrig på grund av det politiska högerklimatet och eftersom spåren ledde rakt in i Detektiva Centralpolisen, på den tiden proppfull av högerextremister.

 

Till skillnad från två tidigare politiska mord utförda av finlandssvenska terrorister, Eugen Schauman (1904, på generalguvernör Nikolaj Bobrikov) och Lennart Hohental (1905, på prokurator Eliel Soisalon-Soininen), föll Tandefelts mord på Ritavuori inte i riktigt god jord bland publiken. Liksom Breivik riktade Tandefelt sitt vapen för långt in mot mitten av det politiska fältet. På samma sätt kunde Lapporörelsen under 1930 i lugn och ro för polisen göra över 250 terroristiska ”skjutsningar” (muilutukset), inklusive misshandel och i flera fall mord, så länge offren ”bara” var kommunister och socialdemokrater. Vem bryr sig? Men efter skjutsningen av president Ståhlberg surnade klimatet till också bland de borgerliga, en person bestraffades till och med. Det virriga Mäntsäläupproret två år senare, ett försök till utpressning av regeringen med våld, blev sen den definitiva backlashen för Lappo, ledarna fängslades och rörelsen upplöstes.

1970-talets Moskvatrogna finländska ”minoritetskommunister”, ”taistoiter” eller ”blåskjortor” drömde inte om bomber och terror, trots det tidiga intervjuuttalande av Nils Torvalds i Hbl 1968, som Tapani Suominen lyft upp till rubrik för sin avhandling Ehkä me teloitamme jonkun, ”Kanske vi avrättar nån” (1997). Fortsatt finlandssvensk terrorism? Allvar menade som känt tyska Rote Armee Fraktion (”Baader-Meinhofligan”), italienska Brigate Rosse och amerikanska Weathermen, som alla tre körde en vänsterretorik. Enligt opinionsundersökningar stödde en kanske överraskande stor andel av tyskarna i ett skede RAF, men på längre sikt bidrog de och BR effektivt till att minska vänsterns stöd. Weathermen å sin sida fick inte någon uppmärksamhet alls i världsmedia eftersom de av princip bara bombade byggnader, inte människor.

 

Ett slags vändpunkt för RAF var det nog, så upplevde jag det åtminstone, när de i september 1977 efter att ha kidnappat Hanns-Martin Schleyer, en industriboss, kontinuerligt började publicera foton av honom i fångenskapen. Bilderna av den plågade, allt tröttare Schleyer spreds över världen och fungerade, tydligen utan att RAF insåg det, exakt mot deras syfte. Om Schleyer var en hårdför kapitalistskurk eller inte blev fullständigt sekundärt för betraktaren, som här framför allt annat såg en arketypisk, lidande mänska. Tvärtemot sin avsikt humaniserade terroristerna sin ”fiende” på ett oerhört effektivt, närmast evangeliskt sätt. Både Schleyer och Aldo Moro, som Röda Brigaderna kidnappat i mars 1978, blev på bilderna moderna kristusgestalter, mot sin vilja indragna i ett reality-drama i realtid; fotografierna, som reproducerades i tusentals tidningar över världen blev moderna ikoner. Det mediala passionsdramat fullbordades av att bägge avrättades av terroristerna – Schleyer efter 43, Moro efter 55 dagar av anti-PR för terror.

Terrorism utövad av små minoritetsgrupper kan fungera som politiskt medel om offren väljs bland grupper som den stora majoriteten inte ställer upp för, inte identifierar sig med – det visade ju inte minst Hitler. Majoriteten kan man däremot inte angripa förrän man erövrat staten. För statsterrorismen, den överlägset vanligaste formen av terror, gäller andra regler och därför ser vi exempel på den avspeglas i världsnyheterna varje dag.

Trygve Söderling
är litteraturvetare
Illustration: Christian Aarnio

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.