Johan Bargums Seglats i september är en fantasifull berättelse där två män lägger ut texten om sina liv i höstens melankoliska skimmer.
”En chokladkaramell? De heter Marianne och har funnits så länge jag kan minnas. […] Karamellerna har ju inte mycket choklad i sig, man får suga på ett tjockt lager pepparmynta innan man kommer till den lilla kärnan av choklad, det tar en stund. Jag hoppas ni inte har alltför bråttom. Brevet ni hänvisar till har gjort mig både förbryllad och illa berörd. Vi måste försöka reda ut det här. Det kan också ta en stund.”
Johan Bargums Seglats i september är en vacker och stämningsfull liten roman, inte olik denna chokladkaramell. Redan de första sidorna ger prov på författarens stora skicklighet, och läsaren får aldrig orsak att känna sig frustrerad på berättelsens lager av pepparmynta.
Olof och Harald är två pensionerade män med passion för segling. Harald tvingades för tjugo år sedan sälja sin båt och håller nu på att förlora kampen mot cancer. De två är inte vänner precis, men en dag i september åker de tillsammans till Sibbo skärgård på en sista seglats. Turen ställer de två rivalerna inför sina förflutna och minnet av den kvinna som bägge varit gifta med. ”Triangeldrama” heter det på bakpärmen, men triangelns tredje udd, Elin, blir nog rätt så gåtfull, för att inte säga platt.
De två får med egna ord berätta om den i titeln åsyftade seglatsen, blandat med tillbakablickar på sina liv och de omständigheter som förde dem till sjöss tillsammans. De berättar väl, och över deras historier vilar det vackra men melankoliska skimmer som hör årstiden till. Vi får höra rörande skildringar om hur det är att åldras i ensamhet, om tidigare seglatser på sommar och höst med övernattningar i stillsamma vikar, om sjöfåglars läten, om klippors och stenars ålderdomliga tystnad. Samtidigt lär vi oss gradvis om den pyrande konflikt som väntar på att flamma upp mellan våra huvudpersoner.
Men det är trots allt inte bokens intrig som fångar upp läsaren, utan snarare Bargums både enkla och suggestiva prosa. Vardagliga beskrivningar av höst och sjöfart får vid hans penna en väldig symbolisk laddning. Alltihop väver han samman till en tematisk helhet som verkligen eggar fantasin.
Medan Olof och Harald blottar sina liv för läsaren lägger de samtidigt fram sin sak för polisen, vilket givetvis ger en hel del spänning och ”drive” åt intrigen. Tyvärr får brottsmysteriet ingen klar lösning, och det tycks inte heller finnas nog med ledtrådar för att läsaren skulle kunna klura ut det på egen hand. Jag spenderade själv en god stund på att försöka foga ihop detaljerna, utan framgång.
Seglats i september är en njutning att läsa, särskilt lämpad för den reflekterande sinnesstämning som brukar infinna sig i september. Vid läsningens slut har jag dock en gäckande känsla av att jag gått miste om berättelsens kärna av choklad, som antingen kräver en bättre läsare för att upptäckas eller som helt enkelt saknas. Den som har som vana att tugga på sina karameller snarare än att suga på dem kan alltså bli besviken. Seglats i september är till för dem som kan tillbringa några höstkvällar i en lysande berättares grepp utan att känna sig förargade när förtrollningen bryts.
Niklas Krogerus
Johan Bargum: Seglats i september. Söderströms, 2011.
