Nej till kärnvapen. Nej till kärnkraft. Nej till västmakternas eviga översitteri. Ja till nedrustning. Ja till solkraft. Ja till jämlikhet.
Hans Blix avslutar sin artikel ”Så desarmeras bomben” (Ny Tid nr 5) med orden: ”En opinionsundersökning i Israel visade att en majoritet israeler hellre skulle se att varken Israel eller Iran hade kärnvapen än att båda hade det”. Månne inte varje majoritet i varje land med läskunnighet och åsiktsfrihet skulle säga detsamma? Inom pedagogiken (i valtider till och med inom politiken) brukar det framhållas att det goda exemplet är viktigare än förbud, att handling övertygar mer än retorik. Varför använder inte EU den kritiska situationen i Iran – eller rättare sagt kring Iran – till att förmå sina egna kärnvapenmakter, England och Frankrike, till nedrustning? Varför fortsätter man oreflekterat traditionen av förmynderi? Varför är dominans viktigare än en kärnvapenfri värld? Tillfället är som gjort för att återuppta projektet END (European Nuclear Disarmament) från 1980-talet. Fredsrörelsernas beklagliga tystnad under vårt nya millennium måste brytas och kunde brytas nu när andra ”naiva” värden som nerväxt, återanvändning och förnybar energi blivit slagord. En kärnvapenfri värld kompletterar självklart dessa strävanden. Inte bara kärnvapenfri förresten, utan också kärnkraftsfri. Kopplingen mellan å ena sidan fredlig kärnkraft, dess teknologi och dess avfall och å andra sidan kärnvapentillverkning torde vara alltför tydlig för att ens Hans Blix, tidigare ordförande för kärnkraftsvänliga IAEA, skall kunna förneka den. Varför Iran, Israel, Egypten och andra länder med de breddgradernas välsignade solljus överhuvudtaget skall få sin energiförsörjning med kärnkraft är en gåta. (Låt oss i sammanhanget lämna oljan därhän trots dess centrala betydelse för värme, välstånd, krig och konflikter). Just nu är frågan varför dessa länder inte satsar på utvecklingen av solenergi intressantare. Teknologin finns, solen finns. Varför finns inte motivationen? I Ny Tid står Blix viktiga artikel sida vid sida med David Brolins inte mindre viktiga analys av styrkan och vårt förakt för svaghet. Styrka är på det nationella planet som känt framför allt liktydigt med militär styrka. Men majoriteten av medborgarna i nationerna vill inte ha kärnvapen, en växande opinion inte heller fredlig kärnkraft. The bulletin of Atomic Scientists har flyttat fram visarna i “domedagsklockan” från sex till fem minuter före midnatt med hänvisning till kärnvapnens, kärnkraftens och klimatförändringens risker för mänskligheten. Inte bara för mänskligheten skulle jag här vilja tillägga – skogsskövling, oljeindränkta fåglar och strålningsskadade delfiner gör mig minst lika illa till mods. Eftersom de saknar rösträtt och deras subtila språk är så obekant för de styrande och starka, så låt nu oss naiva och svaga äntligen bryta tröstlösheten trauma och vrida visarna tillbaka.
