För en ordvridare är Bengt Ahlfors revy Va va de ja sa på Lilla Teatern en ren njutning att följa. Men lite gubbig är den, tycker Janne Wass.

Bengt Ahlfors är en ordets mästare som får geniala uttryck, rim och svängar att se lekande lätta ut. Det är ett språkligt fyrverkeri som dukas upp på teaterscenen, jämnt fördelat mellan sketcher och sånger.

Å andra sidan känns det också lite som om Ahlfors inte riktigt gått på fulla varv då han skrivit Va va de ja sa. Det finns grejer som känns ganska slentrianmässiga. Vissa saker fungerar inte alls. Till exempel Jonna Järnefelts lättfotade monolog om varför aprikosglass är bättre än sex känns som om man hört den dussinet gånger förut. Överlag känns det för en åskådare ur den yngre generationen vädligt gubbigt och en aning gammalmodigt då Ahlfors tar sig an till exempel homosexualitet. Då Nicke Lignell sjunger en sång där han frågar sig varför han inte får ligga med de vackra flickorna och avslutar med att det kanske skulle löna sig att bli bög, frammanar det främst en gäspning.

Då Lillan förra gången satte upp en revy hade man samlat fyra av de hetaste unga namnen i Svenskfinland för att samarbeta runt texten. Det blev inte ett misslyckande, men nog väldigt spretigt och ställvis mer än lovligt buskis. Nu har man då i stället överlåtit pennan åt den finlandssvenska revyns grand old man, och det var ett bra drag. Ahlfors kan det här hantverket, han vet hur man underhåller en publik. Mer klassisk revy blir det helt enkelt inte. Redan från anslaget, då underbara skönsjungande komeditalangen Emma Klingenberg hälsar publiken välkommen i cabaretform som Lilla Teaterns maskot, vet man vilken form revyn tar.

Lite elakt kunde man kanske säga att det här är en revy som den mogna publiken har allra mest behållning av. De populärkulturella referensramarna är Marlene Dietrich, Woody Allen och Helan och Halvan, medan rap-inslaget blir ungefär så putslustigt som rap-inslag brukar bli då de skrivs av personer över medelåldern. Men å andra sidan är god humor tidlös, och det är det mesta av materialet i Va va de ja sa. Bäst är Ahlfors då han tar sig an de allmänmänskliga och universella ämnena. Sången ”Händer” med Klingenberg och Lignell bakom en skärm med handkoreografi är fruktansvärt söt och mycket fyndigt koreograferad. Duetten mellan Herr Björk och Fru Gran om miljöförstöring och moderna tider är nästan barnsligt rolig.

Den röda tråden i revyn är ändå Sannfinländarnas frammarsch, rasism och främlingsfientlighet i samhället. Ibland fungerar det bättre, ibland lite sisådär. Men slutklämmen med ”Sannfinlandia” och den ”Stora Ledarens avtäckning” är fullständigt genial och asgarvig.

Med en kompetent miniorkester med piano och kontrabas, och playback där det behövs, får revyn ytterligare ett klassiskt snitt. I ensemblen finns några av Svenskfinlands toppnamn då det gäller komedi- och musikteater, så klassen är garanterad. Jakob Höglunds koreografi är överlag enkel men tillräckligt fyndig för att bli intressant. Slutresultatet är en klassiskt rolig, ställvis tankeväckande revy för en vuxen smak.

Janne Wass

Va va de ja sa. Text, musik och regi: Bengt Ahlfors. Scenografi och dräkter: Ralf Forsström. Arrangemang och musikalisk ledning: Kaisa Kulmala. Koreografi: Jakob Höglund. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. I rollerna: Jonna Järnefelt, Emma Klingenberg, Nicke Lignell, Eero Saarinen, Pekka Strang, Joachim Wigelius. Lilla Teatern, urpremiär 1.3.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.