Politiskt cyniska vänsterister i Frankrike säger det inte ofta och inte öppet, men en del av dem vill hellre se Nicholas Sarkozy fortsätta regera landet än de vill få socialdemokraten François Hollande som president.

För vänstern är det enkelt att kampanja i det franska presidentvalets första rond. Man kan välja Front de Gauches Jean-Luc Mélenchon om man känner sig som vänstern-inom-vänstern och vill ge sitt stöd åt en trovärdig ex-minister och euron. Man kan stöda de grönas Eva Joly, som är lämpligt inte-höger-inte-vänster-utan-framåt men ändå tydligt vänster. Då ger man sin röst åt ekonomisk och juridisk expertis med en liten dos senilitet och ekologi. Joly är den äldsta av kandidaterna, hela 11 år äldre än Sarkozy, och det känns när man ser henne uppträda.

Vänster-om-vänstern, som i Frankrike inte är någon helt liten röstarskara, delas som traditionen kräver av minst två kandidater. I år är de Philippe Poutou från Nouveau Parti Anticapitaliste, kandidaten för den postmoderna globaliserings-trotskisten, och Lutte Ouvrières Nathalie Arthaud för den fackanslutna old school-trotskisten.

Gemensamt för alla dessa är att de är utsiktslösa, långt från att komma in i en andra rond, på basen av alla åsiktsmätningar. Mélenchon från vad som motsvarar det finska Vänsterförbundet eller tyska Die Linke verkar få det bästa resultatet, han har ökat stadigt från kring 5 procent till rediga 15 under kampanjens gång. Vänster-vänstern och grön-vänstern kommer alltså kanske att få jubla tillsammans över att en av dem tar tredje plats, i så fall knappt före ultranationalisternas och kryptofascisternas Marine Le Pen och centristiska kristdemokraten François Bayrou.

Att vänstern kan ta en möjlig tredje plats i ett presidentval är inte något speciellt bra resultat, men det tvingar i alla fall sossarnas Hollande att kämpa för att hålla sina egna bakom sig. Hollande är inte bara tråkig och träig, han ger också en känsla av att bara ha tvingats till att anta vänsteråsikter i kampanjen.

Det de franska cynikerna ser till är Tyskland. Där krävdes det en sosse, Gerhard Schröder, för att slakta vänsterns heliga ko, arbetslöshetsunderstödet och socialstaten.  På samma sätt behövdes det Merkel och en serie konservativa försvarsministrar för att avskaffa den allmänna värnplikten.

Rädslan väcks att Hollande och en ingenjörsaktig sosseregering skulle underkasta sig den globala penningmarknadens krav på ett helt annat sätt än den extravaganta Sarkozy. Jag har snackat med folk som är rädda, jag är rädd för det. Hollande ligger fortfarande i ledning mot Sarkozy i en andra omgång, 53 mot 47 procent i galluparna.

De i Europa som hoppas på en kursvändning i den europeiska skuldpolitiken via Hollandes seger kommer att bli besvikna, tror jag. Tillräckligt många är rädda för sossarnas nedskärningsiver, och därför kommer Sarkozy att återväljas. Tragiskt nog ses han som det mer sociala alternativet, samtidigt som han kampanjar på lag och ordning.

1 kommentar

När mitten-vänstern gör höger-om | Markus Drake 15 november, 2014 - 15:05

[…] Först publicerad i Ny Tid. […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.