I sin tredje överblick om den turkiska vänstern lyfter Peter Lodenius fram en av dess främsta tänkare.
En liten elit där ”alla känner alla”, om inte annars så som gamla skolkamrater, har fram till våra dagar styrt Turkiet. Den eliten har långt förenats av en gemensam kemalistisk övertygelse. Det har varit bra för karriären att dela den, men mestadels har det inte handlat om opportunism, utan om en stark identifiering med det turkiska nationella projektet. Den samhörigheten överförs ofta från generation till generation.
Men ibland har den starka självkänsla som en elitbakgrund kan ge gjort det lättare att gå emot konsensus-
andan. Murat Belge har i årtionden stått för en ickenationalistisk vänsterlinje som nu börjar få ett bredare stöd.
Murat Belge föddes in i den republikanska eliten. Hans pappa Burhan Asaf Belge var jude, född i Damaskus som son till den osmanska guvernören där. Fadern studerade i Tyskland till arkitekt, men drogs under början av 1930-talet in i kretsarna kring den vänsterinriktade månadstidskriften Kadro, som försökte finna en linje för Turkiet mellan kapitalismen och sovjetkommunismen. Tidskriften var så viktig för debatten att alla numren trycktes på nytt på 90-talet. I samma krets verkade också Yakup Kadri Karaosmanoğlu, vars syster med tiden gifte sig med Burhan Asaf Belge och som sålunda kom att bli Murats morbror. Han var född i Kairo och studerade till jurist, men verkade främst som skönlitterär författare. Han satt också i parlamentet, både på 20-talet och på 60-talet. Det sägs också om honom att han ärvt sin pappas läslust och utnyttjade dennes stora bibliotek.
Mycket av detta gick i arv till Murat Belge, både läslusten och vänsterengagemanget. Familjehistorien bidrog också till att han aldrig smittades av den Kemaldyrkan som varit så allmän i Turkiet. Båda svågrarna verkade tidvis också som diplomater. När han var stationerad i Budapest charmerades Burhan Asaf Belge av Zsa Zsa Gabór, då 16-årig Miss Ungern. Han blev hennes första man (hon lever fortfarande med sin nionde man), men när de flyttade till Ankara charmerade hon också president Atatürk, som hon sedan i sina memoarer beskrev som en gudasänd frälsare, ”till hälften mänska, till hälften Gud”. Efter en tid blev det dock slut på både förhållandet till Atatürk och äktenskapet och hon reste vidare till USA där hon snart blev en personifikation av Hollywoodglamouren.
Hjärntvätten om Kemal
inleds redan i skolan, konstaterar Murat Belge när jag träffar honom på Bilgi-universitetet, där han är professor i jämförande litteraturstudier, och frågar honom hur han kommit att tänka annorlunda än de flesta andra inom den traditionella eliten.
Genom att man inom hans familj haft en direkt kontakt med Kemal hade Murat hört mycket om honom, inte bara positivt, och han växte inte upp med någon dyrkan av honom, berättar han.
När sedan militärkuppen kom 1960 var han glad, han var kritisk mot demokratiska partiet, trots att hans pappa representerat det i parlamentet. Glädjen försvann snabbt, när fadern ställdes inför rätta och åklagaren krävde dödsstraff för honom – domen blev 15 år fängelse.
– Under alla dessa omständigheter och med min motvilja mot den kemalistiska fraseologin var det inte lätt för mig att nå fram till klara idéer, men jag visste i alla fall att jag inte ville följa med huvudströmmen.
År 1967 blev han marxist, men ville inte bli indragen i praktisk politik, t. ex. genom att bli medlem i turkiska arbetarpartiet TIP. Däremot var han aktiv inom en vänsterveckotidning.
– Chefredaktören för den skrev en ledare om TIP där han förklarade att Turkiet inte är ett europeiskt land och inte kan ha ett parti som baserar sig på att arbetarklassen ensam tar makten. Den måste ingå en allians med andra sociala skikt, som studenter och officerare. Jag minns att jag läste den och funderade och läste den på nytt och sedan gick och blev medlem i TIP. Jag verkade redan på Istanbuls universitet som biträdande professor och mötte där en professor som 1969 publicerat en bok där huvudidén var att de som i Turkiet kallade sig vänster, främst kemalistpartiet CHP, gick i ungturkarnas fotspår och i verkligheten var höger. Jag var enig om det. Den logiska konsekvensen skulle kanske vara att högern är vänster, men det höll jag inte med om.
Detta är läget i Turkiet ännu i dag, en stor del av dem som kallar sig vänster är snarare nationalister än riktig vänster, det ser man t.ex. i inställningen till kurderna.
– Det demokratiska partiet hade öppnat ekonomin och hade öppnat vägen för vissa framsteg, men de skedde inte automatiskt. Det representerade den härskande klassens ideologi, och den kan enligt definition inte vara socialistisk.
Är gerillakrig möjligt
i Turkiet? Det funderade han på år 1969 i England när han kommit dit för ett år på ett stipendium och bl.a. läste Che Guevara.
– När jag sedan kom tillbaka till Turkiet kom jag till att det dels inte skulle fungera i Turkiet, dels inte skulle vara bra eftersom det skulle skapa en militär kultur. Men den tiden höll alla på att bli anhängare av gerillatanken.
Så kom kuppen 1971 och TIP upplöstes, men idén om ett gerillakrig försvann inte.
– Jag fann mig då i en underjordisk organisation, eftersom jag var emot militärkuppen. En man jag kände personligen dödades i de anatoliska bergen. På hans begravning mötte jag en annan vän som berättade att han hade kontakt med denna gerillagrupp. Han sade att idén var dum, eftersom vi inte var tillräckligt starka, men ville att man skulle behålla kadrarna. Kanske de kunde starta små butiker eller liknande, vi behövde kontakter med arbetarklassen. Jag lovade hjälpa honom, mot ett löfte om slut på gerillanonsensen. Det blev det inte, de rövade bort
israeliska konsuln och genomförde flera bankrån.
Sedan satt han i fängelse i två år som en följd av kuppen.
Vänster av det slaget
har jag varit sedan dess, konkluderar Murat Belge och tillägger att det nog finns många andra av samma slag, men att de inte är organiserade. Sedan finns det många som säger att de är vänster, fast de är kemalister.
– Det är min mycket fasta övertygelse att om vi inte skiljer kemalisterna från socialismen får vi inte någon socialism. Nu börjar kemalismen till slut försvinna. Ett elakt namn för den sortens nationalism är senilitet. Det var alltid armén som stöttade upp den och undervisningsministeriet har varit under arméns kommando. Det är möjligt att undervisas till att bli fascist.
De som tänker som Murat Belge kallas ofta vänsterliberaler och fast de alla verkar på olika håll har de haft ett visst inflytande de senaste åren genom sitt medverkande i debatten, t.ex. som kolumnister i olika tidningar eller genom diskussionsprogram i TV (lite som I-C Björklund och Erkki Tuomioja i TV hos oss på 70-talet). De har stött regeringens reformer mot nationalisternas och militaristernas angrepp, men de har också kritiserat regeringen för att gå alltför försiktigt fram.
Tidskriften Birikim
som grundades av Murat Belge i mitten av 70-talet är ett av hans viktigaste projekt, en månadstidskrift som han jämför med New Left Review.
– Ett av våra första nummer ägnades åt konflikten mellan Kina och Sovjetunionen, där vi inte tog någondera partens sida, och ett senare specialnummer handlade om stalinismen – det var så ikonoklastiskt att alla blev arga, det var omkring 1976-77. Vi inbjöd mänskor som inte accepterade att tro på vad deras ledare kallade socialism och uppmuntrade dem att börja läsa på nytt, börja tänka på nytt.
Tidskriften kunde verka i fem år och Murat tror att den hade ett visst inflytande. Sedan kom militärkuppen 1980 och tidskriften stängdes. Denna gång hamnade han inte i fängelse, han säger att han inte vet varför, kanske för att han inte varit politiskt aktiv som tio år tidigare.
– När den nya universitetslagen godkändes i slutet av 1981 avgick jag i protest. Då hände det ett mirakel. En ung man som varit med i Birikim var son till en affärsman och ärvde plötsligt en stor förmögenhet. Han ville starta en tidskrift i opposition mot juntan. Vi kom till att vi skulle publicera encyklopedier med demokratiskt innehåll – encyklopedier var då på modet. Vi började med en om Turkiet under republikens tid.
Förlaget Iletişim
som Murat Belge grundade 1982 med dessa pengar och tillsammans med några av sina vänner blev en framgång, till en början var det den enda demokratiska kanalen där alla oppositionellt sinnade ville publicera sig.
– Också liberaler och konservativa som var för det civila samhället ville publicera sig hos oss, fast vi var vänster. Men både den ortodoxa vänstern och kemalisterna hatade oss.
Nu hör t.ex. Orhan Pamuk till dem som publicerar sig på Iletişim.
Murat Belge har också varit ordförande för Helsinki Citizens Assembly i Turkiet och när han 1995-96 var ordförande för den internationella organisationen besökte han många krishärdar t.ex. i Kaukasus.
När Bilgi-universitetet startades i mitten av 1990-talet erbjöds Murat Belge att etablera en institution för jämförande litteratur och han återgick gärna till det akademiska livet. Han var en av initiativtagarna till den banbrytande konferensen om den armeniska frågan som hölls på Bilgi-universitetet 2005 och åtalades för sina uttalanden där, men frikändes. Han verkar fortfarande inom Iletişim, men är inte med längre i Birikim.
– De är mina vänner, men jag har inte tid.
Han har också ovänner:
– Det finns många som hatar mig, både fascister och vänstermänskor, det är inte alltid lätt att skilja dem åt. På 70-talet när vi alla satt i fängelse märkte jag negativa känslor hos vänsterfolk som insåg att de utnyttjats för att skapa förutsättningar för kuppen.
Turkarna delas
enligt Murat Belge inte så mycket av klass som av anpassningen till väst och därmed av inställningen till demokratin.
– Det är fråga om vem som är för den västliga modellen och vem som är för den östliga. Vanligen har det varit så att det är de lägre klasserna som är för den östliga modellen, men här är det regeringspartiet AKP, som mest representerar dessa grupper, som aktivast går in för den västliga modellen. Därför finns det ett så djupt hat mot AKP, allt det de hatar finns där.
Centralt för den västliga modellen är demokrati. Eliten i Turkiet vill inte förlora sitt grepp om landet och försvarar därför den östliga modellen som bygger på paternalism. Det är – har Belge sagt i en intervju – som när en förälder insisterar på att hålla en 35-åring i handen när de ska gå över gatan. Eliten måste äntligen acceptera att medborgarna blivit vuxna.
text&foto Peter Lodenius
