Tomater och försök. Drömmen om en nordisk offentlighet.

av Ny Tid
Tatjana Brandt

Tatjana Brandt

Kritikern Tatjana Brandt undrar om första steget till en bättre offentlighet går genom bättre lyssnande.

Man får inte kverulera. Man kan till exempel i stället kasta tomater, gnissla tänder, svära och marschera eller bara andas koncentrerat. Men kverulansens språk tvinnar sig mjukt kring fåfängan, syr in vår bästa blick på verkligheten, vänder oss mot det inkrökta, självbekräftande och liknöjda. Det gnälliga saknar stolthet, saknar marknadsmusikens högburna glädje som vet att karusellen är en liten jolle på sorgens hav. Det är så frestande att bara sätta sig ner och peka på all dumhet runt omkring för att därefter med sentimental belåtenhet rikta ljuset på sin egen tvinvuxna begåvning. Men om det här är själens pantomim så spelar det inte längre någon roll om vår kritik är riktig, den gnälliga gesten kommer att kröka orden och i stället för att utvecklas blir vi statister i vår egen intellektuella undergång.

Interneteran har som vi vet radikalt förändrat kritikens villkor (och med kritik menar jag nu all reflektion kring konst, inte bara recensioner). Förut hade vi en borgerlig offentlighet, vi hade tidningar som på ett självklart sätt var scener eller rum för uppmärksamhet. Erövrade man tidingens scen blev man hörd. Lyssna på hur Oscar Levertin låter när han år 1906 recenserar Hjalmar Bergmans Solivro i Svenska Dagbladet:

Den, som är litteraturintresserad, bör läsa en ganska egendomlig bok af en helt ung, säkert grufligt ung författare. Det är Hjalmar Bergmans ”Solivro, prins af Aeretanien” Samme man har förut utgifvit något annat, jag minns icke hvad. Det är i dessa yttersta tider, då poeterna växa – låtom oss vara artiga – som blommor ur jorden, icke lätt att hålla reda på dem alla, äfven med aldrig så god vilja. Något märkvärdigare verk torde det emellertid icke hafva varit, som han åstadkommit. Då hade det tilltvingat sig en kritikers uppmärksamhet.

Uppmärksamhet handlar om att någon lyssnar. Men frågan om det vi lyssnar på är bra eller dåligt är nog inte så allena styrande som Levertin tänker sig. Vi lyssnar, tror jag, på saker för att de är avgörande för vår verklighetsuppfattning, för att vi inte förstår den gemensamma diskussionen annars, för att samtiden och vi själva händer på den platsen, för att vi inte kan låta bli. Med internet försvann dagstidningarnas roll som organiserare av våra intellektuella liv. Det kom annat i stället, oerhörda mängder annat faktiskt, som det gällde att börja ta sig an med hjälp av google, spårsäkerhet och sällskapslust. Facebook – ah – jag vet att jag borde gå med.  I och med internet kastar vi loss från den borgerliga hamn som vi vant oss vid, vår föreställning om det privata transformeras, vår relation till arbete och hembygd förändras och vi söker skydd i nya täta sammanhang. I en period när man inte mer kan räkna med att ens närmaste människor i någon mening är givna, outbytbara, självklara är det tryggt att konkret se hela det nätverk som omger en.  Man behöver alls inte se det som ett långsamt förfall från en höjd i det episkt förflutna. Vi närmar oss kanske igen 1700-talets socialitet med sina självklara förväntningar på de andras blickar, behovet att bli sedd av en lite större krets för att det intima ska bli levande och verkligt. Kammarspelens stela matsalsmöblemang blir inaktuell rekvisita, snart blir kanske Ingmar Bergman lika obegriplig som hemmafruarna med sina valiumtabletter och tuperade hår. Ensamheten byter kostym och tabletterna har ju redan länge haft betryggande moderna namn. Men själens kompass låter inte lura sig. Det går alltid att känna igen sig själv.

***

Jag hörde nyligen ett oerhört känsligt formulerat föredrag av den svenska översättaren och essäisten Mikael Nydahl som bland mycket annat handlade om hur vi skapar vår självförståelse och vår tradition genom ett slags översättningsarbete, en dialogisk rörelse mellan våra egna mest akuta frågor och tidigare perioders uttryck och smärtpunkter. Vi söker svaren på framtidens frågor i det förflutna och översätter våra egna uttryck, föråldrar dem, för att se dem bättre. Vad är det som händer i spänningsfältet mellan det privata och det offentliga just nu, frågar jag mig? Hur gör sig litteraturen hörd där? Hur ska vi ta oss an samtidens turbulens utan att antingen försöka hindra vattnet från att flyta mot havet eller, den andra ytterligheten att som parodier på Nietzsche jubla varje gång vi halkar på bananskal?

Jag känner mig inte särskilt skickad att beskriva det kritiska dagsläget vilket inte beror på att jag inte skulle fundera på det utan på att berättelsen om den nordiska kritiken idag är en gissningslek som närmar sig scifigenren. Ändå är beskrivningen förstås ett sätt att börja, den tokiga beskrivningen är en startpunkt för invändningar. Och har man en startpunkt och en invändning har man inledningen på en diskussion. I Sverige finns nästan alla bokrecensioner på nätet idag. Kulturfolket läser varandra i en rätt tät social medvetenhet. Allt oftare lämnas böcker ”som inte är så intressanta” bort. Den negativa kritiken blir tystnaden och kritikerna får ofta välja de böcker de vill skriva om själva vilket ger böckernas ”förväntade intellektuella marknadsvärde” ordentligt spelrum. Det blir alldeles för mycket plats för antaganden, trender och fördomar. Å andra sidan ger den generösa publiceringen på nätet varje läsare möjlighet att läsa flera recensioner av en bok.

I Norge är man oerhört restriktiv med att lägga ut texter på nätet vilket lett till att tidningarnas ekonomi ser bättre ut. Man prenumererar på sina papperstidningar helt enkelt. Klassekampen är en framgångshistoria (jag avser tidningen med det namnet!) med allmänt aktad bokbilaga och ordentliga skribenthonorar. Det finns ett aktivt kritikerlag, med kritikerstipendier och kritikpris … Överlag upplever jag i Norge ofta en tro på framtiden och kritikens möjligheter bland skribenterna, också ett slags obestämbar känsla av publikkontakt, av att det man skriver hörs och är av intresse och den som trots allt ändå blir dyster kan ju alltid skaffa sig ett eller annat nummer av tidskriften Vagant – det piggar helt säkert upp.

I Danmark skär många tidningar ner längderna på recensionerna så de snart liknar frimärken, betalar uselt och kräver stjärnor som betygsättning. De danska kritiker jag på sistone talat med har sett näst intill förtvivlade ut.  Men den intresserade danska läsaren kan välja att prenumerera på Weekendavisen, att gå på något av alla otaliga intressanta evenemang som ordnas, prenumerera på metropoesi (poesi skriven på tåget för människor som åker T-bana) eller läsa professionella skribenter på någon av de många bloggarna (kolla t.ex. in Blogdahl eller Promenaden).

Finland? Tja, här gör vi först lite det ena och så lite det andra. Husis har slutat lägga ut mina recensioner på nätet, det kan vara en mediestrategi likt den norska men lika väl en nedprioritering av genren eller mig. Jag borde fråga. Hesari fortsätter sin tunga dominans över den finska offentligheten, det finns oerhört fina finska tidskrifter men deras del av offentligheten är begränsad, min uppfattning är att de inte förmår dänga till den bredare diskussionen. Kanske har jag fel. Så har vi Ny Tid, ett envist mirakel som jag för allt i välden inte vill vara utan!

***

Många som skriver drömmer om en nordisk offentlighet, om att detta lapptäcke av mediestrategier och överlevnadsförsök ska få bilda en större diskussion, en ”fellesoffentligehet”. Det gör också jag. Den största faran med den här drömmen är väl att man helt enkelt ger upp hoppet om att kunna tilltala en mer allmän publik och i stället försöker öka antalet skribenter som lyssnar på varandra genom att trolla fram sina nordiska kolleger ur rockfickan. Kritiken blir då en sofistikerad hobby, en allvarlig underhållning för människor med specialintresse. Visst kan mycket bra och viktigt göras i ett dylikt sammanhang men man ger helt upp idén om att konsten är ett samhälles självreflektion. I reflektionen kring konst och litteratur kan samtidens verkligt brännande frågor mötas, här kan ekonomin slitas mot religionen eller politiken mot psykosens språk, den enskilda människans röst kan hävda sig mot samtidens skval. Drömmen om en nordisk offentlighet får inte krascha i förverkligandet av ett nordiskt specialforum för konst  (och tre för hunduppfödning). Om man vill ha en nordisk offentlighet måste man också vara beredd att tänka på vår gemensamma situation i tiden, våra intellektuella utgångspunkter och blinda vinklar, vårt ansvar, våra utmaningar – ooh, men ingen fara!, det är bara att låta litteraturen leda denna tango. Konsten finns ju redan här i hela sin komplexitet, det är bara att anta utmaningen.

Jag drömmer om starka nordiska dagstidningar med skribenter som går i kritisk dialog med varandra, ifrågasätter varandras analyser, reflekterar kring varandras litteraturer. Jag drömmer om digitaliserade ”tidningar” (det kanske behövs ett annat ord?) som på allvar sovrar och sållar nätets vimmel och som förmår skapa tystnad kring sina samtal,  koncentration, uppmärksamhet, opinion. I dagens läge är det där med att hålla på och ”blanda högt och lågt” inte särskilt spektakulärt. Tänk er ”tidningar” på nätet med redaktioner, journalister, som utövade aktiv kritik genom att välja och sålla i det nordiska utbudet, tänk vilket inflytande det här skulle få på det som skrevs på nätet . Om riktigt bra (kloka, roliga, insiktsfulla, originella – tänk att man försäkerhets skull idag måste skriva ut att ”bra”  inte betyder ”gravade i eget spad”… ) texter plötsligt lyftes fram och prioriterades.

***

Så vad kan man göra för att diskussionen om litteratur inte ska försvinna in i privatsfären, in i klubbarna för likatänkande eller in i tyckandets passivt aggressiva förmätna ödmjukhet? Hur ska vi hålla reflektionen kring litteraturen kvar som en del av en offentlighet?  Den som hade svaren!  Något måste också göras åt den våldsamma aggression som just nu finns mot det skrivna ordet. Alla dessa med flit kraschade meningar, talspråkliga stavningar, smileys – alla signalerar de att skriften ska uppfattas som tal (eller charmfullt/kokett babbel). Varför? Var ska vi finna ett rum för den skrift som vill, behöver, kräver att få vara just skrift? Ett rum för den varsamt skrivna texten, den nyanserade utsagan, det konstnärligt spårsäkra, öppet ambivalenta och sårbara?

Tja, ofta tänker jag att en nordisk offentlighet skapas bäst genom att man lyssnar på det som redan finns, att man ger de viktiga sakerna åtminstone sin egen uppmärksamhet. Det finns så många skrivande människor idag som erkänner att de knappt alls läser, att det inte bereder dem någon glädje, att de bara vill skriva. Kanske första steget till en lite bättre offentlighet går genom ett lite bättre lyssnande? Vi borde försöka ta mer vara på de diskussioner och de konstverk som redan finns, lyfta fram någon norsk eller dansk diskussion och  fortsätta på den här hemma med självklar glädje, behandla den som om avståndet var försvinnande litet. Vi måste bli bättre på att vägra inordna oss i den vid det här laget helt bevisligen misslyckade idén att olika evenemang (händelser, utgivningsdatum) ska få sätta agendan, avgöra vad som diskuteras och när. Det aktuella är bara ett annat ord för intellektuell anvarsflykt. Vi borde översätta mer, se till att svara på saker när vi talar, minska mängden utrop i det blå … Ooh … men vem har påstått att det någonsin varit lätt? Och när vi nu väl är i farten tycker jag vi tar och revolutionerar litteraturvetenskapen också – det kan den behöva.

Tatjana Brandt
Illustration: Jaakko Suomalainen 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.