På vingar av galenskap

av Christian Rosenlund

Den 30 december 2011 hade Christian Rosenlund bestämt sig. Det här är hans egen berättelse om sjukdomen han kämpat med.

Jag har varit kliniskt deprimerad i över 14 år och mitt sinne längtar efter lindring, den må sedan vara tillfällig eller permanent. Jag lever genom perioder av hypomani, ätstörningar och dipsomani. Sinnet kan bara uthärda en viss mängd smärta. Precis som våra sköra kroppar en dag kommer att upphöra att fungera kommer också sinnet hos en deprimerad person upphöra att fungera efter att ha ansträngts tillräckligt länge. Min fasad håller på att ge vika för sin egen tyngd. I det här har döden blivit en vän, en konstant följeslagare. Döden gör sig själv påmind varje gång jag möter något slags motgång, hur obetydlig den än är. Varje gång jag känner mig utan hopp, varje gång jag upplever att det inte finns någon katharsis eller ens en undgående sanning, så drar sig döden ständigt närmare. För mig är det här inte fullt så subversivt som det verkar. Döden gör mig avdomnad för psykisk smärta. I stunder av ren desperation påminner döden mig om att det finns en undanflykt från denna ändlösa misär, även om det är en sista lösning. Självmord är det slutgiltiga hoppet, det hindrar mig från att falla in i fullkomlig galenskap. Det hjälper mig att bestå.

* * *

Den 30 december 2011 satt jag på golvet i min lilla kokvrå men en iskall öl vilande på min handled. Jag hade druckit väldigt mycket den kvällen. Det fanns bara en enda tanke som gick genom mitt sinne. Det fanns inte något utrymme för tivel längre. Den där gnagande osäkerheten var borta. Jag hade en enda övertygelse. Jag hade bestämt mig.

En nära vän till mig hade kommit på besök tidigare på kvällen. Vi hade delat en flaska whiskey medan vi satt bredvid varandra och spelade World of Warcraft. Vi hade det väldigt trevligt hela kvällen. Ibland satt vi tysta och bara spelade. Ibland samtalade vi med varandra om livets allvar. Vi delade stunder av verklig kamratskap. Jag upplevde en enorm närhet mellan oss. Jag upplevde sann vänskap första gången på väldigt länge. Efter att han hade lämnat mig för att åka hem och sova hände det som så ofta händer i liknande situationer. Så fort han hade åkt sin väg sänkte sig en extrem tomhet och ensamhet över min lägenhet. Jag satt tyst för mig själv och skrek av ångest. Jag bestämde mig för att dricka ännu mera. Jag drack flera glas vin. Jag ville komma till den där magiska halvtimmen före jag slocknar helt och hållet. Den där underbara halvtimmen då jag upplever en total brist på intryck. Den där halvtimmen då jag varken tänker eller känner. Den där halvtimmen som är orsaken till min dipsomani, sinnets ljuva skymning. Efter att jag fick svårt att hålla ögonen öppna bestämde jag mig för att lägga mig. Men så fort jag lade huvudet på kudden piggnade jag till. Jag svort tyst åt mörkret och ensamheten i min lägenhet. Jag låg där en stund och funderade på vad jag skulle ta mig till. Jag visste att jag inte skulle få sömn på flera timmar och då återstod att underhålla mig tills sömnen skulle välsigna mig med sin närvaro. Min frustration växte sig större och större och till slut bestämde jag mig för att prova på någonting jag länge velat göra. “Prova på allt minst en gång.” Det är mycket ignorans som medföljer detta talesätt. Människor inser inte hur långt det sträcker sig. Men i den stunden visste jag vad det skulle leda till. Jag skulle skära mig i min vänstra handled och få mig en smak av vad det innebär att ta sitt eget liv.

Jag tog mitt täcke och svepte in mig i det och satte mig ner på golvet i min lilla kokvrå. Jag tog fram en iskall öl för att bedöva min handled en aning. Det enda jag hittade i min kokvrå var en trubbig gammal brödkniv. Jag var så full så att jag inte orkade leta fram något vassare. Efter att jag hade försökt ta några snitt i handleden som endast lämnade efter sig fula små röda märken insåg jag meningslösheten med min trubbiga gamla brödkniv. Jag tog mig upp på fötterna för att söka fram något vassare. Jag hade en svag minnesbild av att jag skulle ha haft en mattkniv i min verktygslåda. Jag letade fram backen men till min besvikelse hittade jag ingen kniv. I följande stund blev jag påmind om rakhyveln jag hade inhandlat några veckor tidigare. Jag tog med mig en tång och gick till toaletten. Jag använde tången till att söndra bettet på rakhyveln. Sen tog jag ett av bladen och satte mig ner på sängen. Jag tänkte inte en tanke före jag sänkte bladet i min handled. Det var så lätt och obesvärat efter att jag hade bestämt mig. Bladet gick ner i huden som om jag hade skurit genom smör. Blodet började droppa ner på mitt golv. Jag insåg efter en stund att jag inte hade träffat rätt, så jag gjorde två snitt till och blodet började strömma i allt snabbare takt ner på parkettgolvet. Jag satt en stund och tittade på min handled och blodet som droppade. I den stunden började jag fundera vad jag egentligen ville. Ville jag faktiskt dö? Ville jag lägga mig ner på min säng och känna livet rinna ifrån mig sakta men säkert?

* * *

Efter en kort stund bestämde jag mig för att ringa till nödnumret och be om en ambulans. Jag hade bestämt mig för att detta skulle få räcka som en introduktion till att ta mitt eget liv. Jag ringde till 112 och kvinnan jag talade med berättade att hon hade skickat iväg en ambulans till mig. Jag var tvungen att lova henne att jag inte skulle göra något dumt medan jag väntade på ambulansen. Jag tog i sakta mak på mig mina kläder som blev blodiga i processen. Jag tog med mig en cigarett när jag gick ut. Jag satte mig på trappsteget till huset jag bor i medan jag väntade på ambulansen. Jag tände cigaretten och satt och tittade på min handled. Jag kan inte erinra mig om jag tänkte på vad jag hade gjort, jag satt bara och tittade på blodet som började täcka trottoaren. Det var något lugnande med att betrakta blodet, det gav mig en oförklarlig stillhet. Medan jag satt där insåg jag att blodet runt såren hade börjat koagulera, vilket ledde till att handleden började sluta blöda sakta men säkert. Jag blev väldigt besviken över det här och bestämde mig för att gå upp till lägenheten för att göra ett snitt till och hämta en till cigarett. När jag gjorde det fjärde snittet i min handled träffade jag i alla fall delvis på pulsådern för det började blöda mycket mera än av dom tre första sammanlagt. Jag tog min cigarett och gick ner för att fortsätta vänta på ambulansen. Jag hann knappt sätta mig ner innan jag såg den. Skötarna tog mig in i bilen och började plåstra om mig. Chauffören satte sig vid ratten och började köra mot Hartmans akut medan den andra skötaren frågade några frågor som jag inte minns längre.

När vi anlände till akuten tog läkaren direkt in mig. Hon ställde mig fler frågor och bad mig sedan lägga mig ner på operationsbordet. Hon berättade för mig vad hon var på väg att göra. Hon tog bort gasbindan som ambulansskötarna hade lagt på min handled. Läkaren berättade att hon skulle använda en nål för att bedöva området vid min handled före hon började sy ihop mina sår. Det åstadkom mera smärta att få handleden bedövad och sydd än när jag skar mig i den. Medan läkaren sydde den på flera olika ställen sa hon åt mig att hon ville skicka mig vidare till Auroras akut. ”Olen huolissaan susta” sa hon åt mig. Av någon anledning etsade orden sig fast i mitt sinne. Olen huolissaan susta. Olen huolissaan susta.

Det var först då det slog mig vad jag hade gjort. Jag hade velat ta livet av mig själv, det var min ursprungliga tanke, men jag ändrade mig efter att jag hade skurit mig själv och den psykiska smärtan hade försvunnit. Om en utomstående läkare utrycker sin oro över mitt välmående, hur skulle min familj och mina närstående reagera? Om jag stänger mina ögon och tänker tillbaka kan jag fortfarande höra hennes röst. Jag är orolig för dig. Det var så hon utryckte sig. När hon hade lappat min handled diskuterade vi en stund och bestämde oss för att jag skulle vidare till den psykiatriska akuten. Jag fick sätta mig i väntrummet utanför operationsrummet. Medan jag satt där började jag kontemplera över kontrasten på hur jag ser mig själv och vad jag hade gjort. Ironin i det här är att jag alltid sett mig själv som en stabil individ. Jag har levt och jag har jobbat. Alltid dock med depression och hypomani i bakgrunden. Men nu satt jag där med stora stygn i min handled. Galenskapen hade fått ett helhetligt fotsäste i min vardag. Det var inte längre något avlägset och diffust. Döden hade kommit för att bosätta sig i mitt sinne.

* * *

Medan jag satt och väntade på min skjuts till psykiatriska akuten kom det in en ny patient till väntrummet. Han var blodig och sargad i hela ansiktet, också hans arm hade fått sig en ordentlig törn. Medan vi satt där bredvid varandra, båda två i väntan på olika saker, började han gråta. Jag satt och funderade på varför han grät. Vad hade hänt honom som tvingande honom att gråta? Jag började fundera på varför jag själv inte grät. Desperationen tidigare den kvällen hade varit ofantlig och jag var beredd att göra vad som helst för att smärtan skulle försvinna. Trots det här kände jag inget behov av att gråta ut. Jag var beredd på att fortsätta min vardag som om ingenting hade hänt. Vad skiljde oss från varandra? Än idag förstår jag inte. Efter en dryg timme blev jag upphämtad av ambulanspersonal som förde mig ut från sjukhuset. Medan vi gick till ambulansen frågade den ena skötaren mig om jag visste vad som skulle hända härnäst, han undrade om jag visste vart vi var på väg. Jag svarade på hans frågor och undrade för mig själv vad han trodde jag hade gjort för att bli förtjänt av en visit på psykiatriska akuten. Det hela började få en komisk sväng.

Efter att vi hade anlänt till Auroras psykiatriska akut blev jag ombedd att sätta mig i väntrummet, där tillbringade jag merparten av en timme. Jag satt och lyssnade på läkarna och skötarna i rummet bredvid, det verkade som om de inte hade så mycket att göra. Jag hörde skratt och samtal och jag fick en distinkt känsla av att jag var osynlig för dem. Jag kände mig som en inkräktare, som att jag hade kommit och stört deras nattliga kafferutiner. Som straff fick jag sitta där och vänta närmare en timme innan läkaren tog emot mig. När jag väl blev intagen tog det hela snabbt en väldigt otrevlig vändning. Vad vi än diskuterade – var det sen cannabisbruk eller överdosering av sömnmedicin – fick jag en känsla av att han hela tiden höll mitt eget ord emot mig. Läkaren satt där framför mig och jag pratade, men han lyssnade egentligen inte på mig utan drog sina egna slutsatser om hur det låg till. Min frustration växte sig större och större. Till slut tröttnade jag på honom och hans sätt. Jag tröttnade på att försöka vara hövlig och blev spydig i stället. Efter att vi hade avhandlat de obligatoriska frågorna fick jag välja om jag ville stanna på akuten över natten eller om jag ville åka hem. Jag kunde knappt tro att de frågade mig det. Efter den mottagning jag hade fått tog jag inte dem och deras vårdförsök på allvar. Det fanns givetvis inget alternativ. Jag skulle hem och sova.

Av en skötare blev jag ledd ut genom byggnaden och hon frågade om jag visste hur man hittade ut genom området. Jag nickade vemodigt åt henne och började min färd hemåt. Det var minusgrader och det blåste kallt. Jag hade inga ytterkläder. Jag kunde knappt tro att de faktiskt släppte iväg mig. Jag hade tidigare under kvällen druckit kopiösa mängder alkohol, jag hade förätit mig och spytt upp all mat, jag hade skurit mig i handleden så gravt att jag var tvungen att få den sydd, och jag fick lov att ta mitt pick och pack – vilket var min plånbok – och ta mig själv hem utan ytterkläder mitt i vintern. Det hela var så surrealistiskt att jag inte kunde göra annat än börja skratta av mitt hjärtas glädje. Så med min handled i svår smärta började jag gå. Jag gick via den Alepa som har öppet dygnet runt för att köpa cigaretter och sedan gick jag vidare hemåt mot min blodiga trappuppgång och lägenhet.

* * *

Nu sitter jag här flera månader efteråt. Jag har ärr i min handled som jag oftast försöker gömma. Inte för att jag skulle skämmas för vad jag gjorde. Jag ångrar ingenting av vad jag gjorde den kvällen. Jag gömmer mina ärr för att jag inte vill att någon ska fråga om det. Jag har inte något emot att tala om händelseförloppet den kvällen men jag vill inte att personer i min närvaro ska känna sig tvungna att fråga om vad jag gjort med min handled. Jag vill inte att de ska behöva oroa sig. Jag vill inte heller se nån form av falsk ömkan. Jag gjorde det jag gjorde för att jag är nyfiken på döden. Inte för att ropa på hjälp. Faktum är att jag har det rätt bra för tillfället. Vi har med min läkare lyckats hitta den kombination av mediciner som fungerar för mig. Det är ett bra tag sedan min sjukdom har använt sig av strömbrytaren till mitt sinne. Jag känner mig stabil, vilket är något sällsynt med tanke på de senaste åren. Faktum är att min nyfikenhet för döden med alla dess implikationer finns kvar. Kanske är jag mera nyfiken på döden än på livet. Stundvis i alla fall. Ibland är jag mera nyfiken på livet än på döden. Det varierar från dag till dag, det gör det mesta i mitt liv, det varierar. Kanske är det därför jag har så svårt att finna något konstant i mitt liv. Kanske är det därför jag har svårt att forma stadigvarande relationer som skulle ha någon betydelse för mig. Kanske är det därför jag inte vet vad jag ska tala om med min familj. Min vardag är så präglad av min sjukdom – cancern i mitt sinne – så jag inte vet vad jag ska tala om, om det inte handlar om mentala sjukdomar och hur dom påverkar en persons vardag. Har jag svårt att relatera till andra människor? Ibland verkar det som om min förmåga att relatera  till andra är större än dem jag har runt omkring mig. Ibland känner jag mig inte som människa över huvudtaget och alla försök till att relatera till andra och diskutera saker och ting på deras nivå leder till frustration och mera frustration. Det varierar. Allting varierar. Det finns inget konstant förutom hur min sjukdom påverkar mig.

Är livet värt att levas? Den här frågan har jag brottats med i fyra, fem år. Jag är osäker på om jag är visare idag än jag var när jag först ställde mig själv den frågan. Det enda jag kan säga just nu är att det handlar mer om en ekvation med ett mångfacetterat svar än en simpel fråga som kan besvaras med ett simpelt ja eller nej. Jag vågar ännu inte tillåta mig själv att hoppas på framtiden, men jag tycker ändå att det är omöjligt att besvara min fråga utan att leva livet efter sin bästa förmåga. Och att förhoppningsvis nå så långt att man i gammal ålder, med lite vishet i backfickan, kan ge ett jakande svar på den mest komplicerade frågan av alla.

Christian Rosenlund
Illustration: Inkeri Viljanen

Ansvariga på Aurora sjukus har getts möjlighet att kommentera texten. En kommentar publiceras i NyTid nästa vecka. Red.anm.

Lämna en kommentar