Tankar om S, R och K

av Ny Tid

 

När motståndarna till Obamacare i USA ville vara riktigt jävliga tog de till S-ordet: kallade reformen socialistisk. Antagligen då avsett som kritik. Att bli avslöjad som socialist skulle tydligen vara lika förödande som det vore vettlöst för en presidentkandidat i USA att gå ut som ateist.

Eller i Iran, för den delen.

Ändå har motståndarna till hälsovårdsreformen i USA ju fullständigt rätt i termfrågan (den enda fråga de har rätt i): Patient Protection and Affordable Care Act är ett steg i socialistisk riktning, med andra ord ett steg mot ett rättvisare, humanare, mera ”europeiskt” system (kanske t.o.m. mera kristet?).

Dessutom är det förstås effektivare; USA:s nuvarande hälsovård är välkänt ineffektivt i förhållande till kostnaderna.

Också i kapitalismens högborg (inte minst där) är det alltså nödvändigt med mera socialism. Kapitalism i full frihet fungerar helt enkelt inte. Efter den senaste amerikanska bankkrisen, och åtföljande massiva bailing out av skattemedel för att rädda klåparna, förklarade tidskriften Newsweek att ”We Are All Socialists Now”. Så sant: men varför glömmer vi det hela tiden?

Frankrikes president och landets i dag största parti kallar sig i alla fall socialister. Det är bra. I princip kunde de heta ”socialdemokrater”, men är inte den termen i dagens läge lika tautologisk som ”blå jeans”? Förstås har demokrat-tillägget sin historia, men idag är socialismen det viktiga. Vi borde alla – socialister som antisocialister – pressa mera på den punkten. Också utanför Frankrike. Hallå, Jutta?

Det är också en kul poäng att François Hollande i valkampanjen uttryckligen framstod som den statsmannalika ”monsieur Normal” i motsats till Duracell-politikern Sarkozy. Med andra ord, att vara socialist (och att leva ogift med sin partner) är att vara normal, att flänga omkring som ett finanspolitiskt bihang till Angela Merkel (och gifta sig) är udda.

 

Över till R-ordet. Revolution. Just när man trodde att det bara var reklammakare för mobiltelefoner och motoriserade sängar som använde det i positiv bemärkelse, bröt de arabiska revolutionerna ut och hyllades genast i alla borgerliga media i väst. Med all orsak, men tydligen med den underförstådda tanken att revolution är önskvärd bara om den görs hos dom där andra.

Ändå är det vi här och nu och sen länge upplever – sen kanske 30 år – en solklart anti-socialistisk revolution i s.k. nyliberal anda, med hela tiden ökande inkomstskillnader, klassklyftor och privatiseringar av många före detta socialistiska strukturer. I en grundlig genomgång (se www.kolumbus.fi/nya.argus) redogjorde läkaren och socialdemokraten Fredrik Almqvist i våras för vad den här nermonteringsprocessen har betytt för den finländska sjukvården. Den funkar fortfarande bättre än i USA, men utvecklingstrenden är tyvärr den motsatta.

Det vore nyttigt att få den nyliberala revolutionens effekter lika konkret och systematiskt analyserade inom alla motsvarande områden – en ”privatiseringens svarta bok”. Den uttalade ideologin var ju att privata aktörer gör allt effektivare, ständigt konkurrensutsatta och skräckslagna som dom är. Men, som en god vän påpekade häromdan, att sköta t.ex. kommunens städning billigare än kommunen själv och dessutom gå på vinst – det är nåt som inte går ihop där. Så har vi också mycket riktigt fått Carema-skandaler, våta blöjor, fastfrusna järnvägsväxlar och företag som berövar landet miljoner genom att flytta pengarna till skatteparadis. Poängen är inte att den socialistiska modellen (”socialdemokratiska”; ”nordiska”) alltid skulle fungera sjukt bra och effektivt. Poängen är att den nyliberala modellen erfarenhetsmässigt fungerar så mycket sämre. Dags alltså för alla oss slacktivister att äntligen börja rulla upp privatiseringsrevolutionen i motsatt riktning. Re-revolution, om ni så vill.

 

Till skillnad från S och R är ett tredje intressant och inkorrekt ord, kommunism, problematiskt. Trots att Che Guevaras bild också i vår kultur finns överallt, inklusive t-skjortor, skollinjaler och suddgummin – och trots att en annan superpopulär kommunist, Nelson Mandela, inte ens är död – klibbar Stalin, Gulag och Pol Pot självklart vid K-ordet. Har gjort det obrukbart kanske för alltid. Jag har heller aldrig för egen del haft nåt större behov av det. Ändå är det kul att t.ex. i den indiska delstaten Kerala se stora hammare och skära-graffitin överallt på husväggarna, som en påminnelse om att ”kommunism” också kan vara CPI(M)-politiker som i många repriser (fram till 2011) blev omvalda i fria val i delstaten med den högsta levnadsstandarden, längsta förväntade livslängden, minsta analfabetismen – och t.o.m. kvinnoöverskott i motsats till nästan hela resten av Indien (där 50 miljoner flickor eller kvinnor beräknas ”saknas” p.g.a. selektiva aborter, hemgiftsmord o.s.v.).

Det är också viktigt att påminna sig om att mängder av helt vardagliga företeelser är uttryck för en sorts kommunism: vägnätet till exempel, biblioteksväsendet, bashälsovården, internet, Wikipedia. Eller allemansrätten: svampar, bär och natur som vår ”kommunistiska” allmänning – kalla det sen nordisk tradition eller nåt annat.

Under kalla kriget lydde terminologin i USA Communist countries för Sovjetblocket (dit Finland ibland räknades) och Socialist countries för det socialdemokratiska Skandinavien. Det var ju inte helt fel (se ovan) men missade ändå att det fanns och finns en massa ”Communist” drag överallt, inklusive i USA. Till exempel i den heliga familjen: att inte fördela innehållet i kylskåpet eller maten på bordet enligt kommunistiska principer (även kallat ”kristligt”), skulle de flesta av oss väl uppfatta som ytterst osmakligt, omoraliskt.

 

Mot den här bakgrunden är det roligt att läsa avsnittet om ”kommunism” i David Graebers DEBT: the First 5,000 Years (2011), en också annars mycket stimulerande lunta som ställer det mesta av traditionell ekonomisk teori på huvudet. Till exempel är ekonomernas idé om direkt utbyte av varor och tjänster som bakgrunden till pengarnas uppkomst enligt antropologerna en fullständigt grundlös fantasi. I begynnelsen var/är i stället relationer, där man är ”skyldig” varandra det ena och andra inom ramen för dels hierarkier, dels en spontan kommunism.

Hierarkierna kan leda till att skulderna växer sig perverst stora, och tvinga fram ett nollande av dem i ett helt samhälle – aktuellt just nu inom EU. Det första skuldnollandet tycks vara belagt för 5000 år sen, därav boktiteln.

Graeber finner att stater och marknader uppstått historiskt sett samtidigt och är totalt beroende av varandra: ”Staten och kapitalet / de sitter i samma båt”, som Blå Tåget konstaterade (känd också genom Ebba Gröns cover). Något att reflektera över för bl.a. Björn Wahlroos, som mera konventionellt ser demokrati och marknad som motsatser, två av hans tre grundläggande ”organisationsprinciper” (den tredje är auktoritär ordergivning; se Janco Karlssons fullständigt geniala gonzo-recension av boken i Ny Tid 15 juni).

Poängen är att Wahlroos helt glömmer bort den fjärde – egentligen första – mänskliga ”organisationsprincipen”, alltså kommunismen. Exempelvis gårdstalko: man bidrar efter förmåga och alla delar på resultatet. Som Graeber framhåller är denna form av ”kommunism” i många fall, inklusive på en mängd arbetsplatser, det enda vettiga och effektiva sättet att få saker gjorda. Att ständigt räkna millimetrar, gram och cent är däremot dålig stil, krångligt och ofta kontraproduktivt.

Att som Wahlroos förlita sig på marknaden till den grad att man vill ställa den över demokratin (och kommunismen) är därför dumt. Och lite sorgligt: det innebär ju samtidigt att man ställer sig utanför all mänsklig gemenskap.

Trygve Söderling

är litteraturvetare

1 kommentar

Drag Racing Hack 17 september, 2014 - 05:37

Drag Racing Hack…

Tankar om S, R och K « nytid.fi…

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.