Luften dallrar av mikrorörelse, men annars står allting stilla. Gulnat gräs, gul sten, klarblå himmel och en skabbig grå hund som ligger i skuggan. Schatzi heter hunden, och hon hör samman med den skrikiga familjen från Neapel som tystnat till middagsvila.
Allt står stilla. Spaniens M15-rörelse är över ett år gammal, och mobiliserar tillsammans med facket och vänsterpartierna hundratusentals till demonstrationer, men inget rör sig. I Frankfurt lever Occupy-lägret utanför Europeiska Centralbanken vidare, men trots alla stormöten väntar sig ingen att något intressant skulle hända där. Det är inte bara sommarhettan som dragit ett varmt, bedövande täcke över Europa. Tiden utan rörelse har varat redan ett par år. Flera år, dag efter dag av stillastående, stagnation och förfall, och varje dag blir dyr.
Att leva i rörelse är som att stå på sin plats, den rätta platsen, och knappt ta ett steg framåt, medan verkligheten rusar förbi dig med virvlande hastighet. Nu är det tvärtom. Dagar smälter ihop, månader har redan blivit år. Som nersörplade i melass, sirap eller kanske honung, något sött och äcklande i alla fall, rör sig mina ben knappt trots all kraft jag lägger ner på dem. Jag försöker vara på rätt plats, men känner att jag ibland är för tidigt där, oftast för sent, ibland kanske inte alls. Det enda som känns säkert är att den rätta platsen inte finns. Hävstängerna är försvunna, kanske undangömda i bankernas valv, eller försvunna till och med för dem, vår existens herrar.
Hettan dallrar vidare, datorn segnar. En till dag, en dag utan revolution, utan vindpust, utan annat än uttröttade noll-debatter över vidare miljarder, hit och dit, försäkringar och åtgärder, nedskärningar och räddningar.
Att stillastående kunde vara så dyrt, det visste jag inte. Att skapa ett helt parallellt universum man fyller med dämpande sedelpolster, så att tiden ska kunna stanna där och skulder i ultrarapid lösas ut, det är för mig mer mirakulöst än de kollisionerna i en partikelaccellerator i Schweiz. Hittills har sci-fi-lösningen fungerat, det pengavadderade tomrummet suger upp all energi.
Här ute, i vår verklighet, känner jag ett tryck som börjar byggas upp. Ingenting rör sig ännu, trots att hettan långsamt blir mindre intensiv och skuggorna längre. En bil knattrar upp längs den ringlande vägen och familjen från Neapel låter höra av sig. Den yngre sonen hojtar okontrollerat, mamman skäller på hunden.
När rörelsen återvänder, kommer den att vara helt främmande. Vi kommer inte att kunna tro våra sinnen, kommer knappt att känna igen den som vad den är. När de första dropparna faller kommer de att kännas främmande. Regnet, följt av dånande åska, regnbågar och kastvindar och strömmar av brun lera, kommer att skölja över Europa och världen. Kanske kommer vi då att sitta kvar, fråga varandra, “Märkte du något?” “Nä…”
Markus Drake
2 kommentarer
[…] Först publicerad i Ny Tid. […]
[…] Först publicerad i Ny Tid. […]