Denna höst har det gått 20 år sedan den tjeckoslovakiske ledaren Alexander Dubcˇeks död. Martti Puukko minns sin febrila jakt på en intervju med mannen som symboliserade Tjeckoslovakiens befrielse.
Nadeje umira posledni ”Det sista som dör är hoppet”, utgiven på svenska med titeln En självbiografi, är Alexander Dubcˇeks memoarer, vars titel jag fick ögonen på då jag torkade damm från min bokhylla. Jag minns att jag skaffade den i Prag 1993, alltså genast då den kom ut på tjeckiska.
Alexander Dubcˇek hann inte själv uppleva utgivningen av sin egen bok, eftersom han dog hösten 1992 på ett sjukhus i Prag, efter att han varit med om en bilolycka. Det har alltså snart gått 20 år sedan Dubcˇeks död. Jag hörde själv första gången talas om Dubcˇek 1968. Han hade i början av det året utnämts till förste sekreterare för Tjeckoslovakeins kommunistiska parti, alltså i praktiken till partiledare.
Dubcˇek personifierade i stort den samhälleliga och politiska frigörelsen i Tjeckoslovakien. Jag minns en vits som jag hörde i Finland: Dubcˇeks chaufför frågade då han kom till en korsning om han skulle svänga till höger eller till vänster. Dubcˇek svarade:
– Blinka till vänster, men sväng till höger.
Det var ju ungefär så man såg Tjeckoslovakien i Moskva också. Att man började tala om en ”socialism med ett mänskligt ansikte” i Tjeckoslovakien retade Sovjetledningen och dess lojala kommunistledare ofantligt. De insåg naturligtvis att uttrycket innehöll en antydning om att den sovjetiska socialismens ansikte var allt annat än mänskligt, och sådant prat kunde de inte acceptera. I Moskva var man van vid att de underkuvade brödraländerna såg sovjetsystemet som en modell som alla skulle efterfölja. Nu ville plötsligt ett litet centraleuropeiskt land visa att Moskvas tolkning av socialismen var felaktig. Jag kan föreställa mig att Martin Luther skapade ungefär samma uppståndelse i Vatikanen på 1500-talet.
Pragvåren
Jag har flera gånger diskuterat den här perioden i Tjeckoslovakiens histora med Polens dåvarande försvarsminister, general Wojciech Jaruzelski. Så här har han kommenterat Pragvåren:
– Det utövades ständiga påtryckningar för att Dubcˇek inte skulle tillåta processer som kunde hota den tidens socialistiska lärosystem. Vi kunde inte tillåta att partiet inte skulle ha en ledande roll eller att medierna skulle ha en för stark yttrandefrihet. Kort sagt kunde vi inte tillåta det som kallades för socialism med ett mänskligt ansikte.
Så alltså Jaruzelski, under vars ledning också polska soldater deltog i invasionen av Tjeckoslovakien som inleddes natten mellan den 20 och 21 augusti 1968. Sovjetunionens ledning ville naturligtvis enligt gamla sovjetiska traditioner få invasionen att se ut som ”broderlig hjälp”. Enligt kommunistledaren Leonid Brezjnev var det rentav de socialistiska ländernas plikt att ge internationell, broderlig hjälp åt ett land där det socialistiska systemet var hotat. Som första hjälp sändes alltså 200 000 soldater till Tjeckoslovakien i den första invasionsvågen. Under de påföljande dagarna utökades hjälpen så att invasionsstyrkan som mest bestod av 600 000 personer. Sovjetledningen lyckades ändå dåligt med att maskera invasionen som en stödåtgärd, eftersom största delen av Tjeckoslovakiens kommunistiska ledning, inklusive Alexander Dubcˇek, genast röstade för en resolution som fördömde aktionen. Fyra stycken kommunistledare som var lojala med Kreml röstade mot resolutionen. På grund av det arresterades hela Tjeckoslovakiens reformistiska ledning, även Dubcˇek, och flögs via Polen till Moskva. Väl där utökades den kidnappade ledningen med sovjetvänliga personer och gick under press med på att kompromissa. Det var bara Frantisek Kriegel som vägrade skriva under det så kallade Moskvaprotokollet, som bland annat tillät Sovjet att tillfälligt stationera trupper i Tjeckoslovakien. ”Tillfälligt” visade sig betyda över 20 år. Redan året därpå började man skämta om att Tjeckoslovakien hade världens största landareal. De sovjetiska trupperna hade nämligen varit på väg ut ur Tjeckoslovakien i ett års tid och de hade fortfarande inte kommit över gränsen.
Snart ersatte Kreml Dubcˇek med den sovjetvänliga Gustaw Husak och Dubcˇek såg ut att försvinna ut i historiens dunkel. Men sammetsrevolutionen år 1989 lyfte igen fram den redan pensionerade Dubcˇek i rampljuset, då han blev talman för det nya tjeckoslovakiska förbundsparlamentet efter att landet befriats från Sovjets förtryck. Då Tjeckien och Slovakien höll på att splittras, dog han.
Barndomsidol
Men vad har Dubcˇek med mig att göra? År 1968 var jag 11 år gammal och följde noggrant med vad som hände i Tjeckoslovakien och för mig blev Dubcˇek en mytisk figur. Under åren 1990 och 1991 studerade jag vid Wroclaws universitet i Polen och beslöt mig då för att leta upp Dubcˇek och intervjua honom. Företaget visade sig bli betydligt mer komplicerat än jag hade kunnat föreställa mig. Så otroligt som det kan kännas i dag, så var det väldigt få som på den tiden hade mobiltelefoner, för att inte tala om e-postförbindelser. Därför besökte jag Dubcˇeks personliga assistent i Prag, skrev och försökte ibland få tag på honom per telefon. Intervjun med Dubcˇek blev den enda som jag någonsin har ”jagat”. Efter månader av ansträngningar meddelade till slut assistenten att intervjun troligtvis skulle bli av, bara jag dök upp i Prag på en viss dag. Jag reste iväg full av hopp. Det var vinter och i det dragiga tåget blev jag förkyld. Men vetskapen om den stundade intervjun och dekokter från ett apotek i Prag, som jag måste erkänna att jag konsumerade mer av än vad läkaren skulle ha ordinerat, höll den begynnande influensan i schack.
Natten före intervjun sov jag inte en blund. Det berodde ändå varken på nervositeten inför intervjun eller förkylningen, utan på att hela hotellet verkade vara fyllt med stupfulla östtyskar som väsnades i korridorerna ända till morgonen. Det verkade som om östtyskarna kompenserade sina mindervärdeskomplex gentemot västtyskarna med hjälp av den starka tyska marken och billig öl och sprit i Tjekoslovakien.
Waterloo
Således var det alltså med ögon som var rödsprängda av sömnbrist som jag gick till Tjeckoslovakiens förbundsparlament på morgonen. Innan jag startade tog jag ännu en halv näve influensatabletter. Dubcˇeks assistent hade bett mig komma till en offentlig presskonferens, varefter han skulle ge mig en personlig intervju på sitt arbetsrum. När presskonferensen såg ut att ta slut, signalerade assistenten åt mig och vi förflyttade oss båda till parlamentets hiss för att invänta Dubcˇek. Jag tog magnetofonen ur min väska med ena handen och i den andra höll jag mikrofonen och kameran, för att spara så mycket tid som möjligt. Vi väntade på Dubcˇek som hade fastnat med munnen någonstans. Det gick en kvart, en halv timme … Tvivlet började gnaga i mig och jag kände mig redan ganska flunsig. Till sist kom Dubcˇek, men han meddelade genast att han inte längre hade tid för en personlig intervju. Jag kände mig som om någon hade sparkat mig på en ömmare kroppsdel. Det första ordet jag kom att tänka på var WATERLOO. Vi steg ändå in i hissen alla tre, Dubcˇek, assistenten och jag. I hissen slog influensan till och jag kände hur jag plötsligt övertogs av hög feber. Det började rinna snor ur mina båda näsborrar och jag kunde inte ens torka mig om näsan eftersom mina båda händer var upptagna. Dubcˇek tittade på mig med avsmak, så kändes det i varje fall. Hissfärden till fjärde våningen kändes lång. När hissdörren till sist öppnades, skyndade Dubcˇek raskt iväg någonstans. Jag besökte toaletten för att torka mig om näsan och lämnade sedan parlamentsbygganden. Jag minns ingenting av min hemresa till Wroclaw. Min första egentliga minnesbild är att jag vaknade i min egen säng i Wroclaw och såg ”snöfallet” i min TV.
När jag hade tillfrisknat fortsatte jag att sända intervjuförfrågningar till Dubcˇek. Svaren var alltid nekande. På sommaren 1992 då jag bodde i Prag, berättade en tjeckisk bekant för mig att Alexander Dubcˇek skulle besöka ett jordbrukskollektiv i Slovakien. Jag reste dit. När Dubcˇek såg mig, kom han ihåg mig från incidenten i hissen och sa:
– Ni är en fantastiskt outröttlig man. Vi gör den där intervjun nu.
Jag fick alltså till slut min intervju. Efter intervjun tog jag ännu några bilder av Dubcˇek. På ett av fotografierna stiger han in i bilen. På dagen tre månader senare kanade Dubcˇeks bil av vägen mellan Bratislava och Prag med förödande konsekvenser.
Martti Puukko
Översättning: Janne Was
