Civilisationskritikens grand old man Pentti Linkola och enfant terrible Antti Nylén har blivit dedikerade en teaterpjäs på Helsingfors Festspel. För regi står Kristian Smeds och Janne Reinikainen, som till vardags sysselsätter sig med internationella teaterspektakel av varierande angelägenhetsgrad. Att herrarna har tagit sig an två bitska och kontroversiella författare, och skalat ned produktionen till en mänsklig nivå, känns minst sagt uppfriskande.

Pjäsen bygger på monologer som jag inte genast känner igen, även om jag har läst det mesta av såväl Linkola som Nylén. Monologerna är väldigt olika och skillnaderna förstärks ytterligare av sättet som de presenteras på. För det som överaskar mig med föreställningen är, att den handlar lika mycket om personerna Antti Nylen och Pentti Linkola, som om deras tankar. Men det kanske är oundvikligt, båda författarna är renodlade essäister som skriver i första person och skyr fiktion. Och så står karaktärerna trots allt på en teaterscen, för första gången får man anta.

På scen är Linkola en bitter och aningen patetisk domedagsprofet, som hötter med näven åt finska ”tätortskvinnor” som har lämnat landsbygdens män ensamma i sticket. Nylén däremot håller på att explodera av ungdomlig iver och förundran över mänsklighetens framsteg och/eller tillkortakommanden. ”Vore den moderna civilisationen möjlig utan skruvar? Skulle inte alla oceanfartyg förlisa om skruvarna plötsligt brast?”

Och så finns det ju inte bara skruvar, utan torx-skruvar, spår-skruvar, Philips-skruvar…

De två skådespelarna Timo Tuominen (Linkola) och Olavi Uusivirta (Nylén) fyller den minimala scenen utan problem, en elektrisk gitarr utgör tredje man. Uusivirta ger allt, skriker, spelar och dansar så att svetten lackar, Tuominens method acting är imponerande, han verkar själv minst lika rörd som publiken. Efter en och en halv timme kramar det omaka paret varandra, den urbana rockdandyn och den grånande fiskaren, ”senior” och ”junior”, Nylén och Linkola. Budkaveln har förts vidare. De har inte till synes mycket gemensamt men budskapet är det samma: vi moderna människor håller på att såga av den gren vi sitter på – och det är smärtsamt att se på.

Jan Liesaho

Nylén & Linkola. Teater Universum. Baserad på essäer av Pentti Linkola och Antti Nylén. Manus & regi: Kristian Smeds & Janne Reinikainen. På scenen: Timo Tuominen och Olavi Uusivirta.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.