Från tredje position till counterjihad

av Mikael Brunila

Sedan riksdagsvalet 2011 har mycket skrivits om den nyfascistiska gruppen Suomen Sisu. Från att ha varit en i mängden av de otaliga obskyra nationalistiska grupperna i Finland under slutet av 1990-talet har organisationen under de senaste åren utvecklats till en landsomfattande tankesmedja med åtminstone fyra sannfinländska riksagsledamöter, medlemmar i alla riksdagspartier utom Sfp och drygt 1000 medlemmar, varav de allra flesta är anonyma.

Samtidigt som Suomen Sisu utvecklats som organisation, har även flera intressanta ideologiska förskjutningar skett inom gruppen – ett faktum som undgått överraskande många granskningar av organisationens verksamhet.

Suomen Sisu grundades 1998 som ungdomsavdelning till Finskhetsförbundet. De två organisationerna råkade snabbt i konflikt – Suomen Sisus aktivister nöjde sig inte med en smal inriktning på svenskfientlig språkpolitik och omfattade istället en bredare ”tredje positionens” nationalism. Våren 2000 uteslöts Suomen Sisu ur Finskhetsförbundet.

Uttrycket ”tredje positionen” härstammar från 1970-talets Italien, där fascister försökte utmana både socialismen och kapitalismen under devisen ”Varken röd front eller reaktion, Tredje positionen!”. Efter att 85 personer miste livet i ett bombattentat i Bologna 1980 utfört av personer med kopplingar till tredje positionens rörelser, inledde den italienska staten en omfattande kampanj mot landets högerextrema grupper. Många aktivister drevs i landsflykt, och en del av dem hamnade i London där de började samarbeta med aktivister ur partiet National Front. Tillsammans stöpte de om National Front till en militant kamporganisation vars syfte var att bekämpa både sovjetisk och amerikansk materialism. Ett viktigt namn i sammanhanget var National Front-ledaren Derek Holland vars text The Political Soldier. A Statement blev en av de främsta stridsskrifterna för högerextremister i Europa under 1990-talet.

Mellan åren 1999 och 2001 var det just denna skrift som Suomen Sisu lyfte fram som central för organisationens politiska filosofi. Suomen Sisu beblandade sig dock aldig med politiskt våld. Det de tog fasta på hos  Holland var en djup kulturpessimism och en kritik av det västerländska samhället. Den här delen av Suomen Sisus historia är väldigt dåligt dokumenterad, eftersom organisationen då var relativt okänd. Istället vet vi väldigt mycket om den fas i organisationens utveckling som började år 2001 då Jussi Halla-aho anslöt sig.

Enligt Suomen Sisus egen historieskrivning var det på dess diskussionsforum som Halla-aho gick från att ha varit en anhängare av Osmo Soininvaara och de gröna till att bli en inbiten nationalist och kritiker av det mångkulturella samhället. Processen måste ha gått fort – forumet öppnades 1999 eller 2000 men redan våren 2001 publicerade Halla-aho ett antal rasbiologiska texter på sin dåvarande webbsida.

Till skillnad från de tongivande rösterna inom Suomen Sisu grundade Halla-aho sin kritik av det mångkulturella samhället mera på angloamerikansk än europeisk högerradikalism. Texterna som Halla-aho publicerade 2001 var utan undantag författade av akademiker och journalister från de högerextrema kretsarna kring tidningen American Renaissance. Tidningen hade, liksom alla rasteoretiker som Halla-aho använt för att underbygga sin argumentation, fått pengar av organisationen Pioneer Fund. Fonden har sedan 1930-talet systematiskt motarbetat alla politiska insatser för ökad jämlikhet mellan etniska grupper i USA och bland annat gett forskningsanslag åt Tatu Vanhanens parhäst Richard Lynn.

Statsvetaren Carol M. Swain har analyserat den ”vita nationalism” som Pioneer Fund och American Renaissance företräder. Trots deras vurm för rasbiologi har många vita nationalister i USA likt den franska ”nya högern” tagit avstånd från de mest aggressiva formerna av ”herrefolksrasism”. Precis som den franska nya högern anammade mycket av 68-vänsterns retorik, menar Swain att de amerikanska vita nationalisterna använt medborgarrättsrörelsens språk för att skapa ett slags vit identitetspolitik. Med avstamp i en förvrängd mångkulturell diskurs bedriver de här grupperna frågor om vit identitet, vita specialintressen och vit separatism. Liksom Halla-aho förhåller de sig speciellt aggressivt till positiv särbehandling.

Både den europeiska och amerikanska vita identitetspolitiken anspelar på den traumatiska förlusten av vissa privilegier som vita, heterosexuella män upplevt i väst sedan 1960-talet. Medan fascistiska rörelser under mellankrigstiden och andra världskriget agerade i en kolonial värld, måste rörelsens spillror under efterkrigstiden göra upp med förlusten av det koloniala herreväldet. Den nya högerns stora bragd var att offerförklara den vita mannen och vända den rollen till rörelsens styrka. Eller så som Dominique Venner, ledare för den franska nyfascistiska gruppen Europe-Action, konstaterade efter att Frankrike hade förlorat Algeriet i början av 1960-talet: ”Hädanefter när en europeiskfödd person mördas i Algeriet kommer han att vara ett offer och inte, så som förut, en förtryckare”.

Halla-aho började också tidigt intressera sig för den växande skara av islamfientliga bloggar som dök upp i den angloamerikanska världen efter USA:s invasion av Irak. År 2003 hade Halla-aho grundat bloggen Scripta, ”skrifter från ett sjunkande väst”. I något skede knöt han ett nära samarbete med bloggen Gates of Vienna som under slutet av 2000-talet blev navet i den så kallade ”antijihadistiska” rörelsen och en av Anders Behring Breiviks främsta inspirationskällor.

Just den ökade islamofobin hos den europeiska och amerikanska extremhögern har fått olika forskare och journalister att tala om två extremhögrar: en islamofobisk och en antisemitisk.

Båda delar uppfattningen om att en kulturmarxistisk konspiration sedan 1960-talet genom universiteten och medierna arbetat för västländernas undergång. De delar alltså också den internationalism som uppstod inom extremhögern efter andra världsskriget – för en överlägsen vit, europeisk (eller västerländsk) kultur.

Däremot är inte islamofobi och antisemitism nödvändigtvis den enda eller ens den viktigaste skiljelinjen mellan de två tendenserna, vilket den svenska nyfascistiska bloggaren Joakim Andersen påpekat på sin blogg Oskorei. Han menar att den så kallade antisemitiska extremhögern ”kännetecknas då snarast av en högre grad av systemkritik, bland annat genom en kritik av dess liberala ideologi och av det ekonomiska systemet. Detta jämfört med vissa ’kontrajihadister’, vilka accepterar stora delar av det etablerade systemet. Bland annat dess liberalt ideologiska grundval och den därtill knutna ’extremismdiskursen’, USA:s ledarskap, kapitalismen, et cetera. Ibland är det rentav så att man försvarar systemet mot det man ser som ett islamiskt hot.”

I ljuset av Andersens observationer blir det desto intressantare att Suomen Sisus intrång i sannfinländarna sammanföll med organisationens ökade fokus på islamofobi. Från systemkritisk tredje positionism hade Suomen Sisu på tio år snarast blivit en högerpopulistisk ensaksrörelse mot invandring och ”islamiseringen” av Europa. Å andra sidan har både English Defence League och Breivik bevisat att splittringen i två extremhögrar inte bör förenklas till en fråga om metoder. Bägge extremhögrar har aktivister som valt att verka som intellektuella, partipolitiker, gatukämpar eller terrorister.

Liksom den svenska antifascisten Mathias Wåg skrivit, var ”redan 20-talets fascism /…/ en kombination av två strömningar, en konservativt reaktionär strömning och en radikalt socialt antagonistisk.” Kanske den islamofoba extremhögern med sina kopplingar till amerikanska konservativa grupper och stark proisraelisk politik då kan ses som ”konservativt reaktionär” medan de antisemitiska och systemkritiska grupperna kan ses som ”radikalt socialt antagonistiska”.

Precis som både Andersen och Wåg på var sitt håll skriver, har fascistiska rörelser varit som starkast när de här tendenserna mötts i gemensamma projekt. Därför är en av de viktigaste utmaningarna för antirasister idag att förstå och begreppsligöra den pågående splittringen i två eller flera extremhögrar.

Mikael Brunila

är tillsammans med Li Andersson och Dan Koivulaakso författare till boken ”Äärioikeisto Suomessa” (Extremhögern i Finland) som utkommer i slutet av oktober.

1 kommentar

» motkraftMotkraft 21 oktober, 2014 - 09:37

[…] suktat efter gatupatruller på grund av våldsamma ungdomsgäng i Helsingfors. Nyfascistiska Suomen Sisus (SS) långvariga ordförande, Sannfinländarnas riksdagsvalskandidat och Esbo-kommunfullmäktige […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.