Snart är cykelsäsongen än en gång slut. Har tills vidare lyckats stå emot frestelsen att köpa tajta cyklingskläder i lycra, liksom jag med nöd och näppe lyckats hålla stånd mot unga sprätthökar som trampat sina malmhögar med ett vansinnesgrin över ansiktet. Vänta bara tills du är lika gammal och full med mjölksyra som jag, har jag lust att säga till dom. Ännu i år blev det fler segrar än förluster i de här spontana racen, och fortfarande spanar jag efter potentiella medtävlare när jag tar en vuelta runt Esbo. Det är mycket barnsligt och ibland rentav farligt, men visst är det en njutning att jaga nån som cyklar för brinnkära livet mot nästa uppförsbacke, speciellt om man har en hoj som är bra på att klättra. En njutning som närmar sig sadism.
Men avståndet har krympt sakta men säkert till min nackdel. Och det känns allt mer som om det är dags att erkänna att man blivit en mamil, det vill säga en medelålders snubbe i lycra. Och det känns just så löjligt som det låter. Både mammigt och senilt. Men eftersom mamiler ofta har lite mer fyrk än sprätthökarna, så investerar dom ännu mer i kolfiber och annan rymdteknologi för att kompensera för den barlast som samlats runt midjan med jobbet. Några tusen euro för några hundra gram är en schysst deal, och sedan är det bara att trampa vidare i all evighet. Och aldrig behöva en rullator.
Ju äldre man blir desto snabbare går tiden. Senast i går höll jag på att brista ut i gråt för att tiden gick så snabbt. Det var en underbar dag med blåmusslor som för en gångs skull också smakade hav. Men jag hade glömt hur man gör. Ville vara vid liv, så där som man är när man är liten och allting är självklart, men det kändes bara som om jag var vid sidan om mig själv, bara halvvägs uppkopplad och borttappad. Undrade bara hur tiden misshandlat John Coltranes A Love Supreme och så mycket annat.
När jag gick i skola i Grankulla skapades rangordningen bland eleverna utifrån föräldrarnas placering i skattekalendern. Samtidigt upptäckte jag Kafka som verkade vara lika vilsna i världen som jag. Han hann aldrig bli mamil men ville att allt han skrivit skulle brännas upp som skräp. Tyckte länge att han hade fel, men vet inte längre. Kanske han ändå hade rätt. Kanske det ändå är skräp eller borde läsas som skräp, hjärnskräp. För världen går vidare vad som än händer.
Janco Karlsson
