Michaela Murgias debutroman ger en inblick i ett förgånget Sardinien och ställer existentiella frågor om kärlek, nåd och barmhärtighet.

Den italienska författaren Michela Murgias debutroman Själamakerskan är en fullkomligt magisk berättelse om livets och dödens realiteter i ett agrart bysamhälle på Sardinen i slutet av 1950-talet. Den sociala kontrollen i byn Soreni är obeveklig, likaså den krassa ekonomiska verkligheten i dyningarna efter Andra världskriget. Tiden tycks ha stannat och moderniteten är långt borta.

Den sexåriga Maria är ett Fillus de anima, själabarn. Så kallas de barn som p.g.a. fattigdom tvingas bli bortadopterade till barnlösa äldre kvinnor. När dagen väl kommer då hon ska byta hem tar hon sonika sin fostermor Tzia Bonaria Urrai, byns sömmerska, i handen och lämnar osentimentalt sin familj utan att vända sig om. Hon blir väl omhändertagen av den något kärva styvmodern och med tiden tystnar också de elaka bytungor som skrattat i mjugg åt den gamla kvinnan.

Läsaren får följa Maria genom barndomen fram till hennes sena tonår. Till skillnad från de flesta andra av byns flickor får hon gå i skola och med tiden väcks hennes nyfikenhet för en tillvaro utanför byns begränsande rum. När Maria upptäcker sanningen bakom de märkliga nattliga ärenden som Tzia Bonaria springer med jämna mellanrum rubbas hela hennes värld. Tzia Bonaria är nämligen också byns accabadora, själamakerska. En dödsängel som anlitas då allt hopp är ute och då döden vägrar infinna sig för svårt sjuka eller döende. Den snart vuxna Maria kan inte acceptera fostermoderns handlingar utan beslutar sig hastigt för att lämna byn. Tzia Bonaria är på en och samma gång själamoder, den som skapar liv, och själamakerska, den som av nåd och i barmhärtighet släcker det.

Det är stora frågor Murgias berättelse ställer. Dödshjälp är en företeelse som ständigt diskuteras och där existentiella frågor och det fria valet ställs på sin spets: Skall den enskilde människan få bestämma över sitt liv? Har någon rätt att ta någon annans liv av barmhärtighetskäl? Kan dödshjälp vara en kärleksgärning? Murgia ger inga svar, däremot visar hon att ingenting är svart eller vitt.

Döden är påtagligt närvarande i Själamakerskan, men starkt levande är också det lokala sardinska bylivet med allt vad det innebär av uråldriga traditioner, skvaller, sammanhållning, sedvänjor och sin emellanåt klaustrofobiska trygghet. Förutom en ömsint och inlevelsefull teckning av den outsagda men påtagliga kärleken mellan Maria och Tzia Bonaria så får vi också inblickar i en bortglömd del av Sardiniens kulturliv. Murgia lyckas även med konststycket att vara både stram och glödande expressiv i sin prosa, vilket gör läsningen till en njutning. Det finns ett driv i berättelsen som gör boken svår att sluta läsa. Själamakerskan är i sin helhet en skickligt komponerad roman, där livets och dödens mångsidighet och komplexitet får komma till uttryck i hela dess sköra skönhet och inneboende tragik.

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.