Antti Nylén. Foto: Lotta Djupsund

Essäisten Antti Nylén har många järn i elden. Han översätter, skriver beställningsarbeten och essäer och syns i teatersammanhang, senast i regi av Kristian Smeds och Janne Reinikainen på Helsingfors festspel. Han avskyr bokmässor och är arg på människor som slentrianmässigt hånar katolicismen.

Jan Liesaho träffade honom och ställde sex frågor.

Antti Nylén, hur blev du författare?

– Det har alltid varit min dröm, men jag trodde så klart inte att det skulle gå i uppfyllelse. Jag gick i bildkonstgymnasium och hade ambitioner i den riktningen, men märkte att det var litteraturen som var min grej. Det var häftigt när man kom in i en bok på allvar. Att få grepp om Dorian Greys porträtt var stort. Mitt eget skrivande mognade långsamt, det tog många år. Jag började skriva essäer och insåg att det var en form som fungerade. Först försökte jag vara journalist, men det gick inte alls. Jag kunde inte hålla mig till sanningen. I Nuori Voima fann jag en tidning där jag kunde få skriva som jag ville, det var där jag hittade mitt skrivande, och många av essäerna i min första bok Vihan ja katkeruuden esseet publicerades först där.

Vad sysslar du med för tillfället?

– Min översättning av Baudelaires Det ondas blommor kom ut för ett år sedan, det var ett projekt som tog många år. Savukeidas publicerade nyligen min översättning av G.K. Chestertons Orthodoxy (Oikea oppi blir titeln på finska red.anm.). Texten handlar om Chestertons redogörelse om kristendomen, han försöker hitta kärnan i religionen. Just nu håller jag på och skriver min egen redogörelse över kristendomen, lite i stil med Chesterton. Kirjapaja beställde verket av mig, det borde komma ut nästa sommar. Överhuvudtaget så utgör det andliga mitt huvudintresse just nu. Många har ju så mycket fördomar om kristendom och speciellt om katolicismen, fast de inte vet något om saken och fast de inte ens bryr sig. Det gör mig så upprörd att jag skulle vilja slå någon.

 

Vad läser du för litteratur själv?

– Jag läser sällan romaner. Jag undrar varför den formen är så uppskattad av både läsare och författare. Jag vill att saker sägs rakt ut, som dom är. Jag orkar inte med långa fiktiva berättelser. Jag läser lite poesi, jag blir rörd av meningar och små fragment som jag kommer över. Och så plockar jag böcker ur bokhyllan nästan slumpmässigt och kollar vad jag hittar. För mig är det skrivna språket viktigt, jag lägger mycket vikt vid ordens innehåll och toner, hur dom låter och vad dom har för nyanser. Sådant som alltså är centralt i poesi. Själv vill jag skriva så att innehållet blir så tydligt som möjligt, men så att det också bildas en ”mood” kring texten, det skall finnas en speciell stämning.

 

Du har också arbetat med teater. Hur har det varit?

– Det är mycket märkligt att se hur orden får liv och blir till kött och blod. Meningar som kanske inte har haft någon speciell betydelse kan plötsligt bli mycket dramatiska på scen. Men jag har svårt för att skriva dialoger och förstår mycket väl att man studerar det i flera år på Teaterhögskolan. Att arbeta med konstnärer som håller på med andra konstformer är faktiskt jättegivande. Jag tror att alla konstnärer delar något gemensamt, egentligen sysslar vi alla med samma sak. Jag delar Patti Smiths mystifierande konstuppfattning och anser att konstnärer kan förmedla något överjordiskt, gudomligt.

 

Vad tycker du om bokmässor och liknande evenemang?

– Dom är inte trevliga. Jag brukar känna mig obekväm och det lustiga är att jag aldrig har hört om en enda författare som skulle gilla bokmässor. Författare brukar vara osociala enstöringar och bokmässor är raka motsatsen. Ändå deltar varenda författare på varje mässa, fast man inte får betalt och diskussionerna är helt meningslösa. Man simulerar diskussioner på bokmässor. Jag minns inte en enda av de diskussioner som jag har deltagit i. Själv deltar jag på bokmässor främst på grund av solidaritet till de små bokförlag som ger ut mina böcker. De har små resurser och behöver synlighet.

 

Finns det andra arenor för litteratur som du tycker bättre om?

– Jag tror inte det. Litteratur och diskussion kommer från olika planeter. Om en läsare kommer fram och tackar mig för något jag skrivit känns det bra. Eller om någon ringer, som en man gjorde nyligen. Men allt annat känns jobbigt. Jag har nyligen avslutat både min blogg och mitt Facebook-konto. Jag orkar inte med allt det sociala som kommer med nätet. För mig är Internet en utmärkt uppslagsbok, men allt det andra äcklar mig. Jag tycker om att skriva och läsa, det har ett lagom långsamt tempo. Men när jag skall tala inför folk så känner jag närmast skam. Brevväxling tycker jag däremot att är ett utmärkt sätt att kommunicera. Man tänker igenom vad man vill säga, skriver ner det och får ett svar om några veckor.

 

Jan Liesaho

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.