Robert Åsbackas roman Samlaren ställer frågor om vad våldsbrott gör med en människa.

Redan i öppningsscenen etableras den otäckt krypande stämning som präglar Robert Åsbackas senaste roman Salmaren. Den tolv år gamla Tom upptäcker något som glimrar på bottnen av en vattenfylld stengryta, och samlare som han är försöker han fiska upp föremålet: ”Det viktiga låg nere på botten och glimrade. Jag ville inte sticka ner armen i det kalla vattnet, så istället letade jag fram två pinnar, satte mig på knä och stack ner pinnarna i grytan. Föremålet gled hela tiden undan, ut mot de rundade kanterna.” Bilden är inte bara visuellt effektiv, den fungerar även som en metafor för romanen. Samlaren kretsar kring ett fasansfullt våldsbrott som den nu vuxne Tom försöker förstå. Men oberoende av hur han närmar sig brottet går det inte att finna dess centrum, det riktigt grova brottet verkar helt enkelt sakna logik.

Vi befinner oss i en svensk småstad i slutet av sextiotalet. Tom och hans bästa kompis Mats roar sig med att knycka saker av folk, verktyg av byggarbetare, färggranna vimplar ur grannen Bo Englunds bil. Genom småstölderna kartlägger pojkarna sin verklighet, inte medvetet kanske, men det är tveklöst ett effektivt sätt för dem att markera sin existens. Samtidigt finns här en paradox – å ena sidan når Tom en känsla av (om än något skuldbefläckad) makt när han lyckas stjäla något, å andra sidan kan man fråga sig vad denna makt är värd så länge ingen saknar de stulna föremålen.

Verklighetsbas

När Mats flyttar lämnas Tom ensam med sina samlingar. Nu blir inte bara ensamheten ett problem för den socialt obekväma Tom, det finns också ett ständigt hot från de något äldre bröderna Miroslav, två illasinnade pojkar som Tom har lyckats göra sig ovän med. Tom längtar efter att bli vuxen: ”Det var inte långt kvar, inte om man tänkte på ett helt liv från det man föddes till att man dog. Kanske som två centimeter på en vanlig linjal.” Sanningen är förstås att den vuxenvärld som Tom drömmer om är långt ifrån okomplicerad och i praktiken är det ingen som vet när linjalen plötsligt brister på mitten.

Det här är en sida av Samlaren. En annan sida består av de utdrag ur förhörsprotokoll som finns insprängda mellan de mer berättande kapitlen. Från förhörsprotokollen får vi veta att Toms granne Bo Englund är misstänkt för ett grovt våldsbrott som begicks bara några dagar efter den tid som skildras i romanen, och redan mycket tidigt står det klart att hans sambo Viola är offret.

Våldsbrottet baserar sig på en verklig händelse, ett yxmord som ägde rum i Skoghall utanför Karlstad vid tiden kring lucia 1969. På sätt och vis kan Åsbackas roman således betraktas som ett ytterligare objekt i de samlingar som rör mordet i Skoghall. Samlandet som tema existerar i flera olika lager i Åsbackas roman: Toms oskyldiga sakletande, en obehaglig brevkorrespondens som Bo Englund för med olika kvinnor i jakt på deras långa naglar, samt polisens insamlande av material. Åsbacka är en skicklig berättare och de olika lagren bildar ett flätverk av temavariationer som tillsammans ger en ögonblicksbild av ett obegripligt brott. Genom närvaron av förhörsprotokollen i romanen gör Åsbacka också en snygg gir undan deckargenren – Samlaren jagar inte någon upplösning, den granskar snarare våldets plötsliga uppdykande i vardagen.

Obesvarade frågor

Robert Åsbacka har skrivit en roman som ställer fler frågor än den besvarar och jag lämnar boken med många tankar kring hur man bäst närmar sig till synes oförklarliga våldsbrott. Jag undrar också vad samlandet egentligen gör, inte bara med den som samlar, utan också med det individuella samlarobjektet. Alla fakta om det brott som Åsbacka bygger sin roman kring finns där mellan bokpärmarna, men detta till trots kan jag inte undkomma känslan av att det är någonting som saknas. Är kanske min gnagande känsla av otillfredställelse bara en avspegling av verkligheten, en påminnelse om att en kartläggning av ett problem inte är det samma som dess lösning? Den vuxne Tom som har samlat ihop både sina egna minnen och de övriga dokumenten konstaterar krasst: ”Jag finns inte i dokumentationen, jag nämns inte med ett ord. Det är förståeligt och samtidigt obegripligt.” Återigen en paradox à la Åsbacka som illustrerar vår mållöshet inför livet: vissa saker kan betraktas med förnuftig blick men ändå förbli gåtor.

 

Nina Othman

 

Robert Åsbacka, Samlaren. Schildts & Söderströms, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.