Ellen Mattsons fiktiva Garboroman är välkomponerad, men ger inga nycklar till den verkliga huvudpersonen, skriver Ylva Larsdotter.

J’adore – jag älskar – är namnet på en parfym från ett av de stora franska modehusen. I den senaste reklamfilmen för väldoften, inspelad i Spegelsalen på Versailles, skymtar vi crème de la crème av mannekänger och fotomodeller. Självsäkra och kyliga låter de sig draperas i böljade chiffong innan de går ut på catwalken. Fotoblixtarna smattrar i den gyllene salen till tonerna av Gossips Heavy Cross när Charlize Theron gör entré i guldlamérat fodral. Så plötsligt händer något. Mitt i denna förgyllda luxuösa saga ser vi dem – Grace Kelly, Marlene Dietrich och Marilyn Monroe. Fixstjärnorna. Drottningarna. Beundrade och älskade av hela världen. Svala Grace med sitt mystiska leende. Marlene i cylinderhatt och förföriska ögonlock. Marilyn med sitt blonda hårsvall. Onårbara, gåtfulla, förtvivlat ensamma och samtidigt – sönder-älskade till kitsch.

Men varför är vi egentligen nyfikna på dessa personer som vi mest känner från vita duken från en tid som brukar kallas Hollywoods glansdagar? Som om inte varje människa vore en gåta? Jag misstänker att det är just deras frusna onåbarhet som gör att vi sträcker oss efter dem för att göra dem mänskliga. Det är därför paparazzifoton som visar hur superkändisar handlar mat, äter, petar sig i näsan eller osminkade för sina barn till dagis är så omåttligt populära; titta, de är ju faktiskt precis som oss, som vem helst. Men ändå inte. Britney Spears bröt ihop och rakade av sig håret, Johnny Depp har isolerat sig på en egen ö och Prinsessan Diana fick betala med sitt liv.

Förlorad i myten

Efter att jag har slagit igen pärmarna till Ellen Mattsons senaste roman Vinterträdet inser jag att Greta Garbo mer än väl skulle ha kunnat vara med i ensemblen i Spegelsalen. För att låta oss komma nära Garbo leker Mattson med genren ”fiktion av en historisk person”. Vinterträdet handlar om åren på trettiotalet då Garbo gick från stumfilm till talroller och därmed blev en av vår tids tids största stjärnor. Det är genom den den tjugoåriga Vendela Berg, Garbos fiktiva privatsekreterare och romanens jagberättare, som vi ser den skygga stjärnan. Innerst inne är Greta fortfarande den blyga, fattiga fröken Gustafsson från Södermalm. De träffas för första gången på Svenska Amerikalinjens lyxkryssare M/S Kungsholmen. Den ene är på väg ut i världen och livet. Den andra är skygg och reser under taget namn.

Vendela registrerar hur människorna kring Greta jagar som besatta efter hennes gudomliga skönhet. Det är hennes ansikte de vill åt – inte människan. När de träffas är de jämnåriga, 23 år. Året är 1928 och paret följs åt fram till trettiotalets slut. Vendela är just en sådan vän och förtrogen som Garbo behöver. Berättelsens centrala tema är kvinnornas täta relation. Emellanåt kokongar de in sig i olika bostäder i Los Angeles eller flyr ut i naturen.

Som helhet är Mattssons roman ett elegant episkt kammarspel, där hon låter det betydelsefulla ske bakom lyckta dörrar. Ibland ruckas den tryckande stämningen. In stormar den tvålfagre Nils Asther; Gretas älskare och bundsförvant. Manusförfattaren Mercedes de Acosta ska ”rädda” Garbo från sig själv genom att göra en film om drottning Kristina. Garbo däremot plågas mest av längtan bort, hem och bort igen.

Vendela förlorar sig till slut i mytbilden. ”Hon vill klippa upp den sovande sfinxens ansikte och vika undan dess lager, bläddra sig in bland bladen, hitta det verkliga ansiktet.” Garbo svarar lojt: ”En dag ska jag tala om vem jag är, vem jag verkligen är … men inte än.” Frågan jag ställer mig är vilka Vendelas intentioner är. Är hon en stum självutplånad stalker som kommit sitt objekt för nära? Hon blir Garbos fejkade stand-in, hon sköter hennes kontakter och finanser och samtidigt är det ingen som ser henne, utan hon är en förlängning av Garbo själv. Känslorna kan skönjas i de sorgmodiga naturbeskrivningarna. Snön faller sakta, vindarna blåser i moll, solen bränner, kylan kryper inpå den bara huden och vinterträdet dör i trädgården.

Inga svar

Vinterträdet är en välkomponerad roman som jag försjunker i, framförallt i dess stämningar med långa tystnader och tålmodigt väntade. Runt Garbo kretsar människor som förlorat sig i strålkastarljusen eller som blivit sönderbrända av dem. Förväntar man sig ett svar på gåtan Greta Garbo, ungefär som Joyce Carol Oates gör med Marilyn Monroe i Blonde, är det inte Vinterträdet man ska läsa. För ”det går inte att berätta en annan människas liv”, konstaterar Vendela sakligt mot slutet.

”Jag har grimaserat färdigt, jag ska aldrig mer filma”, sade Garbo vid 36 års ålder då hon gick i pension. Hon lämnade Hollywood för alltid och flyttade till New York, en stad som var tillräckligt stor för att erbjuda den anonyma tillvaro som hon längtade efter. Där levde hon resten av sitt liv och hennes extremt tillbakadragna livsstil bidrog högst antagligen till att stärka myten om ”den gåtfulla” Garbo, en stjärna från en svunnen tid och plats. Idag skulle väl marknadsförare cyniskt kalla hennes blyghet och rädsla för folksamlingar för personligt varumärke. Men den ledde till att hon blev det hon inte ville bli – en gåtfull Tintomara som gäckar oss i gyllene spegelsalar.

 

Ylva Larsdotter 

Ellen Mattson: Vinterträdet. Albert Bonniers Förlag, 2012.

Lämna en kommentar