Då fyra ungdomsvänner som bär på mörka hemligheter återförenas i sin hemby i Österbotten i samband med en tragisk olycka, möts psykologisk thriller och övernaturlig skräck. Otto Ekman har läst Kaj Korkea-Ahos nya roman.
Vi befinner oss i Gränby, en fiktiv småort i Österbotten, där den årliga löpningstävlingen störs av illvilliga rykten. Det sägs att den ansedde byprästen, Simon Fredström, fuskat på det allra mest grova sätt. Strax därefter skakas samhället dock av en större och betydligt mer tragisk nyhet; den omtyckta lärarinnan Sofie Lagergård som hjälpt till att arrangera tävlingen, har avlidit i en bilolycka nära platsen för loppet.
Då nyheterna om olyckan sprids till Sofies familj och anhöriga, presenteras i tur och ordning huvudpersonerna i dramat: sjakket, gänget av sammansvetsade barndomsvänner dit också hon hört.
För Benjamin, Sofies fästman, kommer nyheten som en chock som sakta men säkert övergår i misstankar, paranoia och hat. Sofies bror Loke, som trots sin grava stamning lyckats skapa sig en karriär som radiopersonlighet i huvudstaden, får samtalet om systerns död precis då livet håller på att kollapsa kring honom som ett korthus, och beger sig hem för att ta upp kampen med minnets demoner. Prästen Simon är inte bara knuten till Sofie via barndomsvänskapen, utan också på grund av en mörk hemlighet. Christoffer, som flytt det trångsynta Gränby för att kunna komma ut ur skåpet, står för sin del inför uppgiften att avslöja sin förlovning med pojkvännen för föräldrarna.
Flera teman
Karaktärernas delade bakgrund och motiv och deras handlingar löper parallellt för att ibland korsas och länkas ihop mot handlingens slut. Men redan i början delar de alla samma känslor: sorg, chock, saknad, skräck. En mystisk vålnad som för med sig en paralyserande känsla hemsöker dem i tur och ordning, en vålnad som påminner mycket om de fenomen ur folktron som folkloristikstuderanden Christoffer skriver sin avhandling om. Då tonårsvännerna som unga vuxna återförenas väcks gamla minnen till liv, medan misstankar som gror och besannas får oavsedda följder.
Kaj Korkea-Aho strävar i romanen Gräset är mörkare på andra sidan efter att behandla en avsevärd mängd teman, från talsvårigheter, familjevåld och psykologiska barndomstrauman till religion, homosexualitet, otrohet och olika former av besatthet. Allt överskuggat av den tryckande klaustrofobiska stämningen i ett litet och isolerat bysamhälle, där allt man gör eller säger måste göras med hänsyn till att ”folk talar”.
I början, före tillräckligt många pusselbitar fallit på plats för att handlingen ska börja löpa, kan resultatet kännas lite väl ofokuserat. Då den väl kommit igång är boken dock svår att lägga ifrån sig. De parallellt löpande handlingarna har alla tillräckligt med starka sidor för att hjälpa läsaren att uppehålla nyfikenheten, och då tempot gradvis ökar hjälper det faktum att författaren vet hur man kryddar handlingen med cliffhangers i miniatyr för att hålla läsaren i allt stramare spänning.
Beslutssvårigheter
Problemet i att försöka bolla med för många teman manifesterar sig i att vissa faller bort eller känns betydligt mer ytligt behandlade än andra. Till exempel historien om Sidrid Ask kunde ha getts mer uppmärksamhet och en mer konkret betydelse för själva handlingen. Man skulle också gärna få en djupare inblick i den på ytan så ordentliga men hemlighetsfulla Sofie, som trots (eller kanske just på grund av) att hon inte figurerar som levande annat än i minnessnuttar blir en av bokens intressantaste personer.
Korkea-Aho tycks även ha svårt att bestämma sig gällande det övernaturliga; om han löper linan ut med skräcken, riskerar persondramat att bli trivialt, men om han avfärdar allt med en logisk förklaring så försvinner eskapismen, den magiskt mörka underströmmen som lockar läsaren bort från vardagen. Författaren velar mellan alternativen och resultatet är båda och ingetdera. Korkea-Aho undviker fallgroparna men uppnår heller inte samma positiva effekt som ett starkare fokus på någondera metoden hade kunnat föra med sig.
Romanens starka sida ligger i karaktärernas inre liv, och i Korkea-Ahos förmåga att skildra deras känslor och personliga problem. Särskilt avsnitten som behandlar stamning, ett problem författaren själv lidit av och behandlat tidigare, känns starka och berörande. Också förmågan att skapa en atmosfär gör berättelsen speciell, småortsklaustrofobin och den finska landsortens våldskultur osar ur sidorna som tentakler av kall råfuktig höstdimma. Korkea-Aho skildrar saker han har egen erfarenhet av, och det märks tydligt i detta berörande och stundvis gastkramande drama.
Otto Ekman
Kaj Korkea-Aho:
Gräset är mörkare på andra sidan. Schildts & Söderströms, 2012.
