Viktor Granö granskar den nya James Bond-filmen Skyfall ur ett genremässigt perspektiv.

De verkliga kassavältarnas pressvisningar är något helt annat än de vanliga dödliga filmernas: köer ut på gatan, obligatorisk garderob, övervakning med mörkerkikare, samt uppmaning om att inte avslöja några av filmens centrala vändningar i sociala eller övriga media.  Detta sistnämnda ”för att inte störa tittarnas filmupplevelse”.

Överraskningselementet är i hög grad fundamentet för den rådande filmkulturen. Bra film överraskar: bra actionfilm med sina effekter, bra skräckfilm med sina oväntat uppdykande knivar, konstfilm med sin originalitet. 007 – Skyfall, i regi av Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition), överraskar med sina omfattande brott mot Bondgenrens regler. Så mycket får jag kanske avslöja.

Till sin grundstruktur är Skyfall hur som helst renodlad Bond. Från en hisnande öppningsjakt genom majestätiska, denna gång turkiska, landskap, med motorcyklar på takåsar och knytnävsslagsmål på tågtak, via förtexternas hypnotiska kraftprov på samtida animationskonst, till det egentliga agentarbetet – maskulin förförelse och brutalitet i ytterligare ett knippe pittoreska och exotiska miljöer – i kamp mot ett världsomfattande terrorhot, personifierat i en omänsklig, (dolt, men dock) deformerad ledarskurk. (För en täckande och underhållande analys av Bondbygget rekommenderas Umberto Ecos essä Berättarstrukturerna hos Ian Fleming, utgiven i Aspelins och Lundbergs Form och struktur, Stockholm 1971.)

Svagheter utnyttjas

Bondfilmer är och kan endast vara storproduktioner, och som sådana är de tvungna att gå på samtidens villkor. Till att börja med utövas terrorismen denna gång på internet. Film – all film – visar kroppar i rörelse, och medan fysiska kraftmätningar gör sig mycket väl på film, är det allt annat än självklart att mediet klär datordrivna dito. Skyfall lyckas förbluffande väl med konststycket att skapa påtaglig action av cybervärldens ofysiska konflikter.

Men vissa av förutsättningarna för Bondberättelsen är inte så självklara idag, utan kan rentav te sig exotiska: den enskilde gentlemannens kroppsliga kamp, och kanske i synnerhet den klassiska brittiska patriotismen. Istället för att helt enkelt blunda för de förlegade elementen i Bonds karaktär och projekt, använder filmmakarna just Tidens tand som tema för hela filmen.

Idag ligger hotbilder och försvarsåtgärder bortom stat och individ. Vad är ett anfall, vad blir anfallet? Med M:s (Judi Dench) ord: ”Hoten är i skuggan.” Hon lyckas dock, med en besynnerlig manöver, övertyga oss om att också Bond, som vi vant oss vid att uppfatta som det minst mystiska i filmens universum, hör skuggorna till, och därför har fortsatt existensberättigande.

Sällsamt vågat

För att motivera detta begås de stora genrebrotten. Den evigt unge övermänniskan Bond (som på film kämpat för västvärlden i femtio år) framställs nu som en bristfällig och, till råga på allt, tidsmässig varelse. Skyfalls Bond har varit barn, och blir äldre. Den fysiska perfektionen visar tecken på krackelering, och på agentbyrån råder ett de unga männens välde, som Bond måste hävda sig inför.

Man kunde nästan tro att hela Daniel Craigs Bondkarriär byggt upp till de oväntade vändningarna i Skyfall. För här problematiseras de drag hos Bond som införts, eller åtminstone understrukits, av Craig. I motsats till alla sina föregångare har Craig först och främst varit en kallt beräknande, känslolös agent. Skyfall drar upp konturerna till en (freudiansk) förklaring av denna psykopati. Och när Bond gör en tillfällig djupdykning i personligt förfall, presenteras just dödsföraktet som en boja, faran som ett narkotiskt beroende. Också om själva psykologin stannar på en rätt så banal nivå, är detta ett sällsamt, och sällsynt vågat drag av filmatisk självmedvetenhet.

De absolut otillåtna elementen tar inte slut där. Men dem är jag tvungen att tiga om.

Njutbar upplevelse

Trots att terrorismen, spionaget och kontraspionaget idag förlorat sin påtaglighet, kräver dramat givetvis sina människorelationer – i Skyfall visar dessa sig vara mindre schematiska än man väntar sig av Bondfilmer – och de verkliga uppgörelserna sina explosioner. Lite krut kunde nog ha sparats, men åtminstone jag ser Skyfall med njutning: dels på grund av det formfulländade hantverket, dels på grund av det nostalgiska skimret över den tradition som, trots allt, ligger som grund för varje detalj i filmen.

Bortom mans- och kulturchauvinismen är Bondfilmen något barnsligt oskyldigt: sagan om den ensamme riddarens kamp mot draken. Sådana sagor lär det finnas beställning på, också i framtiden. Och låtom oss inte luras. Vad vi än fås att tro, lever Bond i sagans cykliska tid.

 

Viktor Granö

 

007 – Skyfall. Regi: Sam Mendes. Manus: Neal Purvis, Robert Wade & John Logan. Skådespelare: Daniel Craig, Judi Dench, Javier Bardem, Naomie Harris, Bérénice Marlohe, Albert Finney, Ben Whishaw, Ralph Fiennes.

1 kommentar

Sexism och rasism är inte Bonds största problem | Jakten på berättelsen 24 november, 2014 - 21:32

[…] Eco hävdar i sin klassiska essä Berättarstrukturerna hos Ian Fleming att det reaktionära ideologiska innehållet ligger i berättelsernas struktur. Händelserna i […]

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.