Foto: Erwin van Amstel

Pekka Himanen är statsministerns favoritfilosof. Hans blå bok målar upp Finlands framtid med stora ord, men erbjuder inte mycket nytt, skriver Lotta Staffans.

Framtidens välfärdssamhälle sätter främjandet av människans ”genomgående hållbara välmående i centrum”. Filosofen Pekka Himanen är känd för sina stora ord och målande beskrivningar. Hans senaste rapport, Den blå boken (Sininen kirja), kryllar av dem; överväldigande meningar som under optimism och framtidstro nästan döljer själva innehållet.

Många har redan gjort sig lustiga över Himanens språkliga påhittighet, och förfärat sig över kostnaden för rapporten (700 000 euro). Kvällspressen har å sin sida berättat om filosofens nattliga eskapader och missöden.

Men låt oss istället fundera närmare på innehållet i den knappt 160 sidor långa visionen för Finlands framtid. Det är statsminister Jyrki Katainen (Saml) som beställt Den blå boken som en del av statsrådets framtidsredogörelse. Himanen och hans forskarteam utgår från tre huvudsakliga målsättningar för Finland 2030: hållbar ekonomi, hållbart välmående och hållbar ekologi.

Välfärdssamhället 2.0

Flera sidor går åt till att beskriva de ”jättesteg” som måste tas för att uppnå ”välfärdssamhället 2.0”. Välfärdssamhället ska trygga människors välmående bättre än den ”välfärdsstat 1.0” som byggts upp efter andra världskriget och som vi fortfarande lever i. Budskapet är att staten – även om den fortfarande har ansvar för att trygga medborgarnas rättigheter – behöver hjälp av företag och tredje sektorn.

Dessutom vill man betona individens ansvar för det gemensamma bästa. Enligt Pekka Himanen förutsätter välfärdssamhället en etik som bygger på att man ”hälften av tiden tänker på sig själv och andra hälften på andra”. I klartext: Höjd pensionsålder så att människor är 40 år i arbetslivet och 40 år får stöd av välfärdssamhället. Om man inte är beredd att binda sig vid den överenskommelsen betyder det att man ger upp hela tanken om välfärdssamhället, heter det.

Många av de praktiska åtgärderna har lyfts fram en och annan gång under de senaste åren, inte minst av statsminister Katainen själv och av Finlands Näringsliv EK. Det tycks mest vara arbetstagarna och individerna som ska ”ta mer ansvar”. Däremot nämner Den blå boken inte med ett ord storföretagens skatteplanering eller andra globala frågor, som regleringen av finansmarknaden. Där kunde det finnas en och annan miljard att hämta.

Individens ansvar

Det är ändå välkommet att skribenterna stort lyfter fram det ökande antalet depressioner och andra psykiska svårigheter – en tragedi främst ur mänsklig men också ur nationalekonomisk synvinkel, påpekar de. Fem personer under 30 år går varje dag i förtidspension på grund av psykiskt illamående. Det är inte svårt att hålla med om att det här borde ligga högt uppe på regeringens dagordning.

Den blå boken förespråkar en ny ledarkultur, bättre tillgång till terapi och större satsningar på psykiskt välmående redan inom utbildningen. Alla är de säkert vettiga målsättningar i sig, men frågan är om de räcker. Enligt Himanen och hans forskarteam ska satsningarna på psykiskt välmående trygga kommande generationer av ”välmående kunniga” (hyvinvoivat osaajat). De välmående kunniga finns med på flera håll i rapporten – det är de som ska utgöra grunden för ett framgångsrikt Finland 2030.

Man nämner också att människor behöver trygghet på arbetsmarknaden, men förkastar till exempel downshifting som något totalt ansvarslöst ur nationalekonomisk synvinkel. De välmående kunniga ska minsann vilja jobba fulla arbetsveckor, och i allt fler år!

Det finns vissa paralleller till debatten om utslagning bland unga som pågått under hösten. Enkelt uttryckt: individens ansvar för samhället betonas mer än samhällets (statens) ansvar för individen. De strukturella analyserna uteblir och man kan fråga sig om inte det här samhällsklimatet är en delorsak till det utbredda psykiska illamåendet. Oberoende av om man talar om hemmamammor, unga som tar ett mellanår eller långtidsarbetslösa så målar man upp en bild av någon som är lat, någon som lever på andras pengar.

Här hade det funnits utrymme för mer djupgående filosofiska funderingar kring etik, samhälle och rättvisa, särskilt med tanke på att det är filosofi som är Himanens specialområde. Men rapporten erbjuder inga djupdykningar, utan håller sig till trygga sanningar.

Fantasilöst om IT

Den nya, stora visionen i rapporten handlar om informationssamhället och dess möjligheter att uppnå en hållbar ekonomisk tillväxt. Kanske inte helt oväntat med tanke på att rapportens andra forskningsledare, den spanska sociologen Manuel Castells, är en av informationalismens stora teoretiker.

Förutom att man enligt författarna måste lära sig att bättre utnyttja den teknologiska kunskap som finns, måste Finland också investera så att man kan vinna på den globaliserade produktionen och värdekedjorna. Den blå boken tar Nokia som exempel: mobiltelefoner tillverkas billigt i Kina, medan Finland gör stor vinst på design och varumärke.

Man kan fråga sig om detta utgör en nytänkande vision för 2030, men analysen passar in i Pekka Himanens betoning av ekologisk hållbarhet. Att göra vinst på immateriella tillgångar och tjänster betyder att inga naturresurser behöver slösas för att uppnå ekonomisk tillväxt. Man kan både äta kakan och ha kakan kvar. Eller? Varken den problematiska utvinningen av kongolesiska mineraler eller naturresurserna som går åt vid tillverkningen i Kina tycks beröra skribenterna.

Ett plus kan rapporten däremot få för att den poängterar att det finns mycket att vinna på en teknologisk utveckling av förnybar energi. För övrigt verkar den ekologiska hållbarheten mest påklistrad, där den ens nämns.

Den blå boken nämner nerväxtrörelsen som en samhällelig trend, men skjuter sedan genast ner den som icke-realistisk. Den rådande ekonomiska krisen bevisar att människor inte mår bra av att den ekonomiska tillväxten avtar, menar Himanen, som anser att rörelsen inte har kunnat presentera någon övergripande vision för förändring.

Man kan ju undra hur en 700 000 euros rapport om nerväxt skulle se ut?

 

Lotta Staffans

Pekka Himanen m.fl.: Sininen kirja. Stadsrådet, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.