Jag har en hjärna som en autistisk person. Jag är inte autistisk, så jag korrigerar mig själv, men jag har inget problem att förstå följande:
En kvinna säger till sin son: ”Köp mjölk. Och har dom ägg, ta sex.” När sonen kommer hem med sex mjölkförpackningar undrar hon varför, och han svarar: ”Dom hade ägg.”
Därför svarade jag så här när en bekant frågade varför man kallar Hamas en terroristorganisation: För att Hamas utför terrordåd.
Vad hon egentligen frågade var vad hon sen sa: varför kallar man då inte Israel en terroristorganisation? Och på det lät jag bli att svara som min hjärna skulle ha velat: för att Israel är en stat, inte en organisation. För det var ju för det första inte vad hon frågade, och inte var det egentligen heller en fråga, utan ett konstaterande som går såhär: Hur kan man fördöma bara ena sidan?
Fast det gör vi ju inte, vi fördömer Israel, och med all rätt, framför allt för att Israel har skapat det jättefängelse Gaza är och ingen har rätt att attackera nån annan, och attackerar man nån så måste man iallafall fördöma attacker mot den som inte har chans att fly.
Jag har varit i Israel. Jag har varit vid Erez crossing som är en väldig terminal för att slussa folk in i och ut ur Gaza. Det var en helgdag så ingen annan var där, och vi fick nöja oss med att titta och åka längs staketet, och då såg vi bl.a. stora vapen med rörelsesensorer uppe på stängslet kring Gaza. Hur man nu förklarar det, det vet jag inte och låter bli, ni får försöka föreställa er. Hur ett vapen funkar som är dödligt och obemannat men som reagerar på rörelse.
Jag har korsat gränsen till Västbanken flera gånger och som turist går det bra, eller alltså som turist utan arabiskt släktnamn. Jag vet en hel del om Israel och hur lite israelerna vet om Palestina och deras (alltså israelernas) möjlighet att resa fritt på Västbanken och jag är ganska säker på att jag faktiskt vet varför det är så.
Men jag kan inte deras historia. Jag fattar ingenting. I Israel fattar jag ingenting. Men ibland fattar jag mera än en del israeler gör. Och ibland fattar jag att det att jag inte fattar gör att jag egentligen förstår en hel del.
Det har på sistone frågats varför vi bryr oss så mycket mer om just den här konflikten än om vad som händer i Syrien. Och jag tror jag vet. Jag tror att vi tror att vi har någonting gemensamt med judarna i Israel. På samma sätt som vi trodde att vi på något sätt var delskyldiga till apartheid-politiken i Sydafrika; vi var ju också vita. Våra förfäder hade aldrig koloniserat något annat land, men vi kände igen oss i dem som gjorde fel och då är det lätt att vara förtörnad och ta avstånd. Och fördöma alla sina släktingar för dom är bara så satans korkade och borde veta bättre.
Men där vet jag att vi har fel. Jag är ingen israel. Jag passar inte in bland hippa telavivianer och det är inte sådär bara att sitta på strandcafé och hoppa på barer och känna att vi är någon slags européer allihop. Jag har aldrig känt mig så utanför och klumpig och bortgjord och osynlig som på hippaste strandcaféet där kyparen aktivt ignorerade mig tills det var absurt. Jag är ingen tuff hebreisk gasell i minimal klädsel!
Mitt hjärta blöder med gazaborna. Och med min goda vän i Tel Aviv som aktivt arbetar mot staten och med de asiatiska och afrikanska gästarbetarna som importerats för att ta hand om det skitiga jobbet men som lämnas utan rättigheter om jobbet inte passar dem. Han är också med och försöker förhindra att gästarbetarnas barn deporteras. De är barn som fötts i Israel och som går i skola och bara läser hebreiska och som inte får stanna för att dom inte är judar och därför inte kan vara israeler.
Min väns och hans barns liv är hotade i ett land som är hans men vars politik han inte godkänner och aktivt jobbar emot, och var han har valt att stanna för att han tycker att det är hans plikt att försöka ändra på det inifrån. Och för att det är hans hem. Och för att klimatet är skönt. Och för att efter skolan går han med sin son till stranden som är två kvarter från deras hem. Och för att i Tel Aviv får man världens godaste hummus. Och för att i Europa måste man ha långkalsonger på vintern. Och för att när han bodde i New York frös han på vintrarna. Och för att hans frus mamma är sjuk. Och för att hans yngsta son älskar att spela fotboll på sitt dagis.
Vad jag säger är att det är inte lätt! Det är inte svartvitt!
Vi är atomer.
Vi är mänskor.
Vi är samvete.
Och inte så mycket mer.
Lena Malm
är fotograf
